Vad Linné inte visste
På Linnés tid var det mycket som vetenskapen ännu inte hade upptäckt. Många nu kända organismer saknas därför i hans Systema Naturae. Idag kan vi se hur mycket som var okänt för Linné.
Ett kvalster, fotograferat i mycket hög förstoring med svepelektronmikroskop. Foto: Gary Wife.
Typiskt för Linné var att han hela tiden försökte dra så logiska slutsatser som möjligt utifrån den kunskap han hade. Men när den grundläggande informationen saknades var det inte så lätt att få fram rätt lösning till problemen. Vi som har 200 års forskningsresultat och nya tekniker att falla tillbaka på kanske drar på munnen åt Linnés teorier ibland.
Idag kan vi förstora små organismer tusentals gånger, och till och med studera deras arvsmassa, DNA. Vi har mycket större kunskap om de levande organismerna än vad Linné hade. Men, vem vet, om 200 år kanske framtidens människor ler åt oss och tycker att vi var rätt primitiva ändå.
Linné skrev sin avhandling om malaria, men kände inte till malariaparasiten.
Linné beskrev också många lavar, men visste inte att de egentligen bestod av två mycket olika organismer, oftast en svamp och en alg.
När sjukdomar som pesten drabbade hela byar visste folk inte vad det berodde på. De försökte förklara det med allt möjligt, från dålig mat till Guds vrede.
Det var inte förrän man fick riktigt bra mikroskop på 1800-talet som forskarna upptäckte att det fanns bakterier och andra mikroskopiskt små organismer som kunde orsaka sjukdomar hos människor.
Linnés avhandling om malaria
Frossa var en vanlig sjukdom i Sverige under 1700-talet. Sjukdomen kallades också Uppsalafebern. Linné skrev om frossan: ”I Uppland är ingen sjukdom mer inhemsk och där synes den särskilt ha nästlat sig in. Nästan alla studerande i Uppsala angripas av den.” Ingen visste säkert vad som orsakade frossa. Man trodde bland annat att nedkylning eller olika slags mat kunde ge upphov till sjukdomen.
Malarimyggor trivdes kring Fyrisån i Uppsala på 1700-talet. Foto: Uppsala universitetsbibliotek.
År 1735 försvarade Linné sin doktorsavhandling om frossa och presenterade en ny teori om sjukdomens orsak. Frossa verkade vara vanligast i områden där det fanns lerjordar. Linné antog därför att det var lerpartiklar i dricksvattnet som orsakade sjukdomen. Partiklarna fastnade helt enkelt i blodkärlen. Resultatet blev att kroppen försökte driva ut dem genom kraftiga svettningar och feber. Linné föreslog därför svettdrivande medel som den bästa medicinen mot frossa för att hjälpa kroppen med arbetet.
Idag vet vi att Linné hade fel och att frossa var en form av malaria. Med mikroskopets hjälp har man upptäckt malariaparasiter som sprids med malariamyggor. Eftersom Linné inte hade ett tillräckligt bra mikroskop kunde han inte finna den rätta orsaken till frossa. Trots att hans teori var felaktig låg den ändå i närheten av sanningen. Malaria är på sätt och vis knuten till vatten eftersom malariamyggornas larver lever i stillastående vattensamlingar. På 1700-talet bör mygglarverna ha varit mycket vanliga i de odikade lerjordarnas sankmarker.
Hur frossan försvann
Malaria var en folksjukdom i Sverige ända in på 1700- och 1800-talet. Den spreds med malariamyggor, Anopheles, som utgör 5 av de 45 stickmyggarterna i Sverige. På den tiden hade de flesta svenskar inga särskilda hus för korna på vintern. Människor och djur sov under samma tak. Det blev mörkt och fuktigt vilket gjorde att myggorna trivdes och malarian spreds.
En blodfylld hona av malariamygga, Anopheles messeae, fotograferad i ett stall utanför Uppsala. Foto: Thomas G. T. Jaenson.
Idag finns fortfarande malariamyggor i Sverige, men sjukdomen malaria försvann från vårt land i början av 1900-talet. Hur kom det sig att den försvann?
Det finns flera orsaker till att malarian minskade. Den viktigaste var att människor skaffade bättre bostäder. Under sent 1800-tal började man bygga särskilda hus för boskapen. Dessa låg åtskilda från människornas hus. Myggorna trivdes bättre i de fuktiga ladugårdarna än i boningshusen. Eftersom malariaparasiterna bara kunde överleva i människors blod så minskade sjukdomen kraftigt.
Malariaparasiterna minskade ytterligare av de kalla somrarna under 1860-talet. Dessutom blev det färre malariamyggor när man under 1800-talet började dika ut de våtmarker där mygglarverna levde. Slutligen var det ungefär samma tid som man började att äta malariamedicin.
Lavarnas hemlighet var dold för Linné
Linné förde alla lavar till ett och samma släkte, Lichen, och beskrev drygt 100 arter. Han var egentligen inte speciellt intresserad av lavar. Det blev istället en av hans sista lärjungar, Erik Acharius, som skulle komma att kallas lavforskningens fader. Acharius gjorde det första detaljerade systemet för lavar. Hans arbete lade grunden till den moderna lavforskningen.
Blåslav, Hypogymnia physodes, en mycket vanlig lav på träd. Foto: Roland Moberg.
Varken Linné eller Acharius anade att lavar egentligen består av två mycket olika organismer, en svamp och en alg. Det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet innan den upptäckten gjordes. Sedan dess har man kunnat studera hur svampen och algen fungerar ihop. Undan för undan har det också beskrivits fler och fler arter. Idag räknar man med att det finns över 15 000 arter fördelade på många olika släkten.
Det finns ungefär 2 000 arter av lavar i Sverige. En del är mer kända än andra. Fönsterlaven pryder vi våra ljusstakar med i advent och skägglaven hänger på träden i skogar där luften är ren. Lavar kan växa på alla möjliga underlag. Oftast växer de på sten, bark eller direkt på marken. Det finns fortfarande mycket att utforska hos de svenska lavarna. Vid Uppsala universitet har man forskat på lavar sedan Linnés dagar. Just nu pågår arbetet med att skriva en nordisk lavflora.
Lavarnas dubbelnatur
En svamp som fångat in alger för att suga näring ur dem, så skulle man kunna beskriva en lav. Det är dessa två mycket olika organismer som tillsammans bygger upp lavens bål (kropp), men det är svampen som har övertaget. Lavar består till största delen av hyfer, svamptrådar, som bildar olika lager inuti laven.
Genomsnitt av en bladlav. De mörka kornen är alger som sitter mellan svampens hyfer.
Svampen har ingen egen fotosyntes, utan har specialiserat sig på att utnyttja små alger, vanligen grönalger. Dessa sitter inne bland hyferna och tillverkar socker som svampen tar upp. Algarterna som förekommer i lavar är inte så många. Samma alg kan förekomma i flera olika lavarter. I vissa lavarter finns kvävefixerande cyanobakterier.
Lavar kan se mycket olika ut, de kan vara busklika, bladlika eller skorplika. Deras utseende bestäms av svampen och algen tillsammans. Vid Uppsala universitet har man lärt sig att odla de olika lavsvamparna i laboratorium. Genom att studera dem i detalj kan forskarna förstå hur olika arter är släkt med varandra och med vanliga svampar.
Referens:
Moberg, R. & Hultengren, S. 2016. Lavar, en fältguide. Naturcentrum AB.
De osynliga bakterierna
I Systema Naturae beskrev Linné växt- och djurriket, men det fanns en organismgrupp som han visste väldigt lite om: bakterierna. De bildar idag ett eget rike bland allt levande.
En vit blodkropp som angriper bakterier, svepelektronmikroskopisk bild. Foto: Jan Löfberg och Håkan Gnarpe.
Holländaren Leeuwenhoek uppfann ett primitivt mikroskop 1680. I det kunde han studera bakterier och andra mikroorganismer. Dessa trodde man hade bildats direkt ur lera och dy, ett fenomen som kallades ”uralstring”.
På Linnés tid diskuterades fenomenet uralstring livligt. Linné själv protesterade kraftigt mot allt sådant prat. ”Den måste visserligen hafva en svamp till hjerna” som kunde tro så. ”Allt liv kommer ur ägget” hävdade Linné, och menade att allt liv måste vara fött av annat liv. Men trots den diskussion som pågick kring bakteriernas ursprung funderade ingen över deras betydelse. Det var först på 1800-talet som man upptäckte att bakterier är orsak till många sjukdomar. Senare upptäckte man att många bakterier också kan vara till nytta för människan.