Nyckelrekrytering till Compel: Professor Patrik Johansson

Hur ser du att din roll vid Uppsala universitet kan bidra till att stärka forskningskvaliteten – både inom elektrolytforskning och inom det bredare batterifältet?

Det jag främst vill betona är vikten av att våga göra saker som kanske inte fungerar.
Jag upplever att vi som forskningsgemenskap – och detta gäller långt bortom batteriforskare – till viss del är inlåsta i att göra saker bättre, när vi egentligen borde göra saker annorlunda. Med detta i åtanke försöker jag, både i min egen elektrolytforskning och i ett bredare sammanhang, uppmuntra min grupp och mina kollegor att testa nya koncept – verklighetsförankrade förstås– så ofta som möjligt.

Vad skulle det innebära att Compel verkligen uppnår visionen? Och med tanke på ditt ledarskap inom Battery 2030+, vad skulle du personligen vilja se att Compel har åstadkommit till år 2030?

Jag tror att detta till stor del ligger i betraktarens ögon. Om hen ser Compel som en huvudaktör på den nationella scenen – och delvis genom att överträffa/överglänsa liknande satsningar – då är vi där. Ett annat, mer teknokratiskt och kanske inte mitt personliga favoritsätt, men ändå ett enkelt sätt att bedöma framsteg, är att titta på exempelvis Battery 2030+-roadmapens mätetal och se hur vi konkret bidrar till dessa fram till 2030+.

Vad anser du är viktigast för att attrahera studenter till batteriområdet?

Att vi kan förmedla att man kan göra en positiv skillnad inom ett ganska tillämpat område. Att de samtidigt kanutvecklas som individer och bedriva forskning på högsta nivå – vare sig det gäller idéer eller metoder. Ibland glömmer vi att betona hur vi driver vetenskapens gränser framåt genom de krav som vår teknologi ställer – ett tydligt exempel är framväxten av operando-metoder.

Hur arbetar du med handledning och att bygga starka forskningsmiljöer? Och vad ser du som avgörande för att forma nästa generation batteriforskare?

Jag försöker vara så inkluderande som möjligt och berätta för alla i min grupp om alla olika aspekter av forskning och aldrig ducka för de mindre attraktiva delarna. Detta stärker oss och ger en bättre förståelse för vad som behövs och önskas, och vad som är mer eller mindre dåliga delar/vanor. Dessutom behövs en balans mellan ”enkla” och svåra uppgifter, tillsammans med en grupp med så diversifierad kompetens som möjligt. Vi ska inte utbilda någon MSc-/PhD-student eller postdoktor på samma sätt som en annan – vi behöver unicitet, inte kopior. Och helt klart hjälper ett skratt då och då, när det tunga arbetet står för dörren.