Disputation: Affective Relations to Mathematics in Swedish Early Childhood Education

Den 27 mars försvarar Laura Galeano sin doktorsavhandling Affective Relations to Mathematics in Swedish Early Childhood Education. Här berättar hon om sitt arbete.

Hur kommer det sig att du valde att skriva din avhandling om barns affektiva relationer till matematik?

Jag kontaktade den seniora forskaren som hade utlyst doktorandtjänsten i didaktik med inriktning mot kognitiv utveckling och lärande och frågade om det fanns något särskilt tema som hans forskargrupp var intresserad av att undersöka. Hans svar var matematikängslan.

Med tanke på den iterativa karaktären i att skriva en sammanläggningsavhandling – vilket innebär att man genomför studier som bygger vidare på resultaten från tidigare studier och som till slut förs samman i en kappa – kom avhandlingens fokus gradvis att breddas. Även om arbetet inledningsvis hade ett mer explicit fokus på matematikängslan utvecklades det så småningom till en bredare undersökning av barns affektiva relationer till matematik.

Relevansen i detta arbete bygger på indikationer i tidigare forskning om att affektiva relationer till matematik börjar formas tidigt i livet, samtidigt som empirisk forskning med lärare och yngre barn fortfarande är begränsad och ofta motsägelsefull. Det finns till exempel en betydande överlappning i hur begrepp som attityder, emotioner och känslor definieras och används i olika studier. Min avhandling är, liksom alla vetenskapliga bidrag, inte avgörande i att lösa dessa frågor, men den bidrar till diskussionen genom ett interdisciplinärt och multimethodiskt angreppssätt.

Vilka tycker du är de viktigaste slutsatserna i din avhandling?

Min avhandling innehåller flera nivåer. På ett teoretiskt plan utmanar den matematikdidaktiska forskningsfältet att närma sig nyare perspektiv från kognitiv-affektiv neurovetenskap och de implikationer dessa har för hur vi mer generellt förstår emotioner. Det handlar till exempel om frågor kring vad emotioner är, hur de sociohistoriska miljöer vi växer upp i formar vår förståelse av både emotioner och matematik, samt hur affektivitet gradvis kan utvecklas till mer konkreta och identifierbara emotionsbegrepp i takt med att våra språkliga färdigheter utvecklas.

Mer övergripande visar min avhandling att små barns affektiva relationer till matematik kan förstås som något som växer fram genom vardagliga interaktioner med lärare, aktiviteter och lärandemiljöer. Genom tre studier visar jag att förskollärares egna emotionella orienteringar mot matematik påverkar hur ofta och på vilka sätt matematiska idéer blir en del av barnens vardagliga erfarenheter. Jag visar också att barns tidiga fysiologiska engagemang i matematikrelaterade uppgifter tycks drivas mer av uppgiftens krav än av redan befintlig matematikängslan.

Genom noggranna analyser av videoinspelade klassrumsinteraktioner visar jag vidare hur lärares respons i stunden på barns affektiva signaler kan uppgradera, nedgradera eller fördröja barns affektiva positioneringar. Detta bidrar i sin tur till att antingen utvidga eller begränsa möjligheterna till matematiskt engagemang.

Sammantaget stödjer dessa resultat en mer relationell och situationsbunden förståelse av affekt i tidig matematikutbildning. De belyser vikten av att se emotioner inte enbart som något barn eller lärare “har med sig”, utan som processer som samskapas genom kroppslig och social interaktion. I detta perspektiv blir affektiv responsivitet en central – men ofta förbised – aspekt av matematikdidaktik.

Mitt arbete introducerar också nya metodologiska verktyg och validerade mätinstrument anpassade till den svenska förskolekontexten, vilket ger praktiska insikter för lärarutbildning och för utformningen av stödjande och låg-hotfulla matematiska lärandemiljöer.

Finns det några särskilda utmaningar med att ha barn som forskningsdeltagare?

Absolut. Det första jag tänker på är att få samtycke från barnens vårdnadshavare för att de ska kunna delta i forskningsprojektet, men också den fortlöpande förhandlingen om samtycke med barnen själva.

Samtidigt är det spännande, intressant och på många fantastiska sätt oförutsägbart att arbeta med barn. Jag har alltid tyckt om att arbeta med och lära mig av barn, så att ha dem som deltagare i mitt doktorandarbete har fungerat både som inspiration och motivation.

Varför valde du att söka till forskarutbildningen i Sverige och vid Uppsala universitet?

Sverige erbjuder villkor för doktorander som är svåra att matcha när man ser på den konkurrensutsatta internationella högskolesektorn. Mer specifikt syftar jag på de arbetsvillkor och förmåner som doktorander får som anställda inom universitetssystemet.

Uppsala universitet omfattar också ett mycket brett spektrum av ämnen. Blåsenhus delas till exempel av Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningssociologi och Institutionen för psykologi. Innan jag flyttade hit gav detta mig intrycket att samarbeten mellan de två sidorna av byggnaden måste ha resulterat i en lång historia av gemensam forskning. När jag väl kom hit insåg jag dock att verkligheten är mer komplex – och att den historien fortfarande håller på att skrivas.

Under de senaste fem åren har jag korsat “UFO-bron” otaliga gånger i ett försök att bidra till att stärka det samarbetet. Jag har regelbundet tagit kontakt med forskare från båda institutionerna och anslutit mig till flera av deras forskargrupper. Jag är mycket tacksam för den akademiska frihet, det tekniska och ekonomiska stöd samt de personella resurser som jag fick tillgång till redan från den första dagen av min anställning.

Personligen ångrar jag inte mitt beslut att genomföra min doktorandutbildning här. Samtidigt har jag blivit allt mer bekymrad över de pågående förändringarna i migrationslagstiftningen, som innebär att jag fortfarande befinner mig på ett tillfälligt uppehållstillstånd även efter mer än fem år av att ha byggt upp mitt liv på nytt i Sverige.

Vad planerar du att göra efter att du har disputerat?

Under mina år i Uppsala har forskargruppen Child and Babylab vid avdelningen för utvecklingspsykologi varit en viktig samarbetspartner och ett viktigt stöd för mitt arbete. Jag ansökte därför om en ettårig postdoktoral tjänst inom denna forskargrupp och blev utvald till tjänsten.

Under de kommande månaderna kommer jag att börja skriva fram resultat från data som samlats in genom ett samarbete som etablerats i Paraguay, mitt hemland. Projektet handlar om visuell formperception hos spädbarn i åldern 8 till 10 månader. Med hjälp av eye-tracking-teknologi och standardiserade frågeformulär samlar vi in information om barnens visuella bearbetning, men också om deras familjer och deras motoriska utveckling.

Utöver detta kommer jag snart också att börja skriva om data kopplade till en intervention som har utvecklats och genomförts av en annan kollega i laboratoriet. Parallellt med detta kommer jag att arbeta med egna forskningsansökningar och ta kontakt med de många samarbetspartners jag har etablerat under min doktorandtid, i syfte att utveckla gemensamma idéer till genomförbara forskningsprojekt.

Parallellt med min forskning kommer jag också att fortsätta undervisa inom förskollärarprogrammet samt i kurser som ges vid Institutionen för psykologi.

Erik Åstrand