Disputation: A table for one? Notes on democracy and early childhood education

I din avhandling undersöker du förskolans demokratiska uppdrag. Vad ledde dig in på det området?

Jag har i mina olika uppdrag inom förskolan alltid haft ett intresse för den fråga jag nu undersökt: vilken roll spelar förskolan för ett demokratiskt samhälle, och vilken roll bör den spela/kan den spela? Hur kan den relationen förstås i relation till de förskjutningar som skett mot en starkare betoning av mätbara kunskaper, individuell frihet och prestation? Frågan om vilka samhällsmedborgare som fostras i den samtida förskolan och skolan aktualiseras ytterligare mot bakgrunden av demokratins tillbakagång på en global skala. Det är dessa frågor jag försökt att förstå, genom både en läroplansanalys och teoretiska, filosofiska ”samtal” med främst Hannah Arendt men också andra mer samtida tänkare.

Vilka är dina viktigaste slutsatser?

Jag visar hur den ideala samhällsmedborgaren har förändrats i förskolans läroplansdokument sedan det pedagogiska programmet 1987. Ett perspektiv som jag menar saknas i den samtida förskolans läroplansuppdrag är att vi är betydelsefulla för varandra och behöver varandra för att leva väl tillsammans. Min analys visar att synen på barnet som sårbar och behövande har reducerats och att den samtida förskolans demokratiska uppdrag främst kretsar kring individuell frihet och individuella rättigheter. I de övriga tre studier tänker jag sedan vidare om detta med politiska tänkare såsom Hannah Arendt, Byung-Chul Han, Joan Tronto och Adriana Cavarero. Avhandlingens teoretiska bidrag erbjuder en mängd begrepp varigenom det utvecklas en vokabulär för den samtida förskolans demokratiska uppdrag. Kärlek till barnet och till världen bjuder till att tänka vidare om ansvaret för utbildningen och de sårbarheter som utbildningens uppdrag berör. Kopplingar mellan demokratiuppdraget och omsorg bjuder till att tänka vidare om omsorgens politiska och privata betydelser, samt vilken roll omsorgen kan spela för och i ett demokratiskt samhälle. Idén på demokratin som böljande erbjuder oss att tänka på demokratin som för något, snarare än som mot något och lyfter fram glädjen som central för demokratisk handling. Mina slutsatser väcker även frågor om relationen mellan demokratisk utbildning och tid. Jag argumenterar för en o-skyndsamhet som ett sätt att skapa tid och rum för tänkande och omsorg –förmågor som jag menar är centrala i ett demokratiskt samhälle.

Du har undervisat inom uppdragsutbildningen och förskollärarprogrammet under din doktorandtid. Har det påverkat avhandlingsarbetet?

Det har varit en ynnest att få mötas med rektorer, förskollärare, barnskötare och studenter kring förskolans breda uppdrag. Jag har kunnat diskutera mina slutsatser och ofärdiga tankegångar med de som befinner sig i förskolans vardag och blivit både utmanad och bekräftad. Det har blivit tydligt att det finns behov av det jag kallar för filosofiska rum: att de som arbetar inom utbildning (eller som är på väg dit) ges tid för att tänka om grundläggande frågor om utbildningens syften för individen och för samhället, om vad som värderas som legitim kunskap och lärande, och vilka delar riskerar att hamna i skymundan om vi inte stannar upp och tänker tillsammans utan att omedelbart behöva komma fram till en konkret metod, beslut eller ens entydigt svar. Min upplevelse är att det finns en stor efterfrågan om tid och arenor för att få tänka högt och ”provtänka” om det komplexa uppdraget alla vi som arbetar inom utbildning har.

Har du några råd till en som precis har startat sin forskarutbildning?

I linje med avhandlingen så vill jag uppmuntra till att våga vara sårbar, stanna upp och tänka både enskilt och med kollegor, och ge tid för de informella sociala sammanhangen. Det har varit helt avgörande för mig under dessa år, de relationer och den gemenskap som formas och formar en genom att mötas kring gemensamma intressen och pluralitet i tillvägagångssätt, perspektiv och fokus. Att vara sårbar innebär att tillåta sig själv att pendla mellan olika känslor: både hybris och tvivel kan ta plats under en vecka, dag eller timme. För mig har det varit viktigt att det har talats om öppet om detta bland både doktorander och seniora forskare, och jag tror varken vetenskap eller samhället som stort gynnas av vi upprätthåller/ främjar ett ideal att vara ständigt produktiva maskiner som ska klara av allt själv. För att kunna tänka nya tankar behöver vi stanna upp och pausa, och då är det perfekt med det dagliga halvtio-fikat i personalrummet där det alltid finns ett gäng kloka att pausa med.

Erik Åstrand