Biogeografi

Biogeografi handlar både om arters och vegetationstypers utbredning, allt från global till lokal skala. Idag vet vi att spridningsbegränsningar är vanliga och att arters förekomster beror på en balans mellan spridning, tolerans mot miljön, interaktioner med andra arter (konkurrens, herbivori, predation) och slumpmässiga utdöenden av populationer.

Förutom att Linné betonade växternas reproduktionspotential (hur växterna från en enda plats har kunnat sprida sig över hela jorden) skriver han också: Nu återstår uppgiften att visa, hur alla växter inom detta inskränkta område kunnat finna den för vederbörande lämpliga jorden, samt hur djuren funnit det klimat som vart och ett behöver. Dessa formuleringar kan ge intrycket att Linné ansåg att alla arter potentiellt skulle kunna nå överallt, och att det endast är anpassningen till den lokala miljön som avgör om de klarar sig. Men de spridningsbiologiska exemplen ovan visar dock att Linné väver ihop kunskap om arternas miljökrav och spridningsförmåga för att förstå hur de kan växa på olika höjd på ett berg, i olika klimatzoner, på olika kontinenter och i olika miljöer. Han betonar att skillnaden i flora mellan alpina områden beror på att växterna inte lyckats sprida sig överallt, och han tänker sig att växter från Alperna skulle trivas i svenska fjällen om de bara fick hjälp på traven med att ta sig dit (Du Rietz, 1957).

Formaliseringar av Sveriges vegetationsregioner kom efter Linné, men han la grunden genom att beskriva en barrskogsregion i norr och en lövskogsregion i söder, och hur boken ersätter granen i södra Skåne (Du Rietz, 1957). Han fäste vikt vid ekens nordgräns vid nedre Dalälven, vilket senare blev en viktig del i definitionen av ”limes Norrlandicus” – den biologiska Norrlandsgränsen.