Populationsekologi

Reproduktion och spridning

När det gäller fortplantning (generatio) ger Linné detaljerade beskrivningar av växters och djurs sexuella förökning, men han diskuterar också vegetativ fortplantning hos växter (som naturligtvis var etablerad kunskap hos trädgårdsmästare som satte sticklingar). Vi säger att en genetisk individ (genet) härstammar från ett frö, men den kan genom kloning delas upp i genetiskt identiska individer (rameter). I ett påfallande modernt resonemang säger Linné: Detta kullkastar icke på minsta vis den orubbliga sanningen att alla växter fortplantas med frön, eftersom ju alla dessa växtens delar är sprungna ur ett frö. Noga taget uppstår aldrig nya växter utan frön. Kloning ger nya rameter, men det är fortfarande bara en genet.

Det räcker inte med att bilda många frön – de måste även kunna sprida sig, och Linné använder hela sin kunskap om växternas spridningsbiologi när han vill visa hur växterna från en enda plats har kunnat sprida sig över hela jorden. Linné bygger generella resonemang, men baserar dem på väl valda exempel:

Vindspridning

Den nordamerikanska Erigeron floribus paniculatis (kanadabinka) odlades i Frankrike, och hade på ett knappt sekel spridit sig till hela Frankrike, Italien, Sicilien, Belgien och Tyskland, tack vare sina vindspridda frön. Med tanke på Linnés blygsamma intresse för mossor är det lite överraskande att han skriver om deras "frön" (alltså sporer) som knappt kan ses med blotta ögat: De blandas med luften likt atomer och utsprids överallt… Därför växer samma mossor i Nordamerika och Europa.

Ballistiska frön

Linné nämner att vissa växter skjuter ut sina frön, med Ruellia (en akantusväxt) som exempel. Detta är dagsaktuellt eftersom Ruellia simplex, en art från Mellanamerika som nu sprider sig invasivt i USA (jämförbar med jättebalsamin som sprids på samma sätt i Sverige), och man odlar nu fram sterila sorter för att förhindra spridning.

Djurspridning

Förutom frön med hullingar listar Linné mängder av växter vars frön överlever i djurens magar och sedan sprids, inte bara effektivt, utan också till lämpliga groningsmiljöer: vinbär, lingon, fruktträd, en och mistel.

Vattenspridning

Betydelsen av vattenspridning underskattas ofta, eftersom det till skillnad från andra spridningssätt inte syns på frön om de är anpassade till vattenspridning. Linné inser dock att vattenspridning kan vara viktigt när han hittar fjällväxter längs Norrlandsälvarna, upp till 30 mil från själva fjällen. En annan växt är Veronica foliis ternis (smalbladig strandveronika) som Linné fann vid Torneå, Han hade tidigare bara sett den vid Gräsö, men han spekulerar om att ytterligare mellanlandningar kan ha varit nödvändiga på den långa färden från Tyskland.

Fröbank

Linné är helt på det klara med att frön kan behålla sin grobarhet upp till 40-50 år i marken. Idag ser vi detta som en anpassning till oförutsägbara förhållanden, eller som Linné uttrycker det: Skaparen har inrättat det så, för att de inte ska förstöras av ålder om de råkar hamna på en torr eller olämplig plats utan vila i hopp om förändring av lokalen till det bättre.

Populationstillväxt

Linné föregriper teorier om exponentiell populationstillväxt när han beräknar att en ettårig växt som bara får två frön per år kommer efter tjugo år att ha gett upphov till 91 296 individer. Beräkningen är högst oklar, och resonemanget har tankeluckor eftersom en population av en ettårig växt med två frön inte alls skulle växa! Men han räddar sig med att det finns ingen så fröfattig växt, ty alla bär fler frön än två, och med så vitt skilda exempel som ek och rotslående träd, konstaterar han att det är uppenbart att en enda planta som lämnats orörd av djuren skulle kunna uppfylla och övertäcka hela jorden med sin avkomma.