Uppsalaforskare bakom FN:s nya jätterapport. "Så mår våra världshav"

Inför Världshavsdagen den 8 juni presenterar FN sin hittills mest omfattande vetenskapliga bedömning av havens tillstånd: Third World Ocean Assessment (WOA III). Rapporten är ett gigantiskt samarbete där över 650 experter från 86 länder har lagt ett vetenskapligt pussel över hur vår planets viktigaste livsuppehållande system faktiskt mår.

Eftersom haven täcker mer än 70 procent av jordens yta och rymmer merparten av vår biologiska mångfald, är rapportens slutsatser helt avgörande för vår gemensamma framtid. Rapporten har goda chanser och potential att göra verklig skillnad i världen, menar Lina Mtwana Nordlund, universitetslektor i miljövetenskap vid Uppsala universitet, som är en av författarna.

- Jag tror att rapporten kan göra skillnad eftersom den inte bara beskriver problemen utan också pekar på vilka kunskapsluckor och kapacitetsbrister som måste åtgärdas. Om vi ska kunna skydda och återställa marina ekosystem behöver vi först veta hur de mår och hur de förändras över tid. Därför är investeringar i havsobservationer och internationellt samarbete en viktig del av lösningen.

Värme, surhet och syrebrist

Rapportens övergripande analyser visar en dyster bild av den mänskliga påverkan från ytan ner till djuphaven. Bland de mest kritiska slutsatserna lyfts de kumulativa effekterna fram – där flera olika miljöfaktorer samverkar och förstärker varandra:

Global uppvärmning: Havens temperaturer fortsätter att stiga mot rekordnivåer.

Försurning: Havens upptag av koldioxid har trefaldigats under de senaste 60 åren, vilket förändrar kemin i vattnet och slår hårt mot marina arter.

Syrebrist (Deoxigenering): Varmare vatten och ökad näringstillförsel (övergödning) från landbaserade utsläpp minskar syrehalten. De syrefattiga, döda zonerna i världshaven fortsätter därmed att expandera i snabb takt.

Denna kombination av extremvärme, föroreningar och intensiv havsanvändning leder till en försvagning av de ekosystemtjänster som vi människor tar för givna, till exempel havens förmåga att reglera klimatet.

Sjögräset ett hotat ekosystem

Lina Mtwana Nordlund har haft ett särskilt ansvar för kapitlet om sjögräsängar. Dessa undervattensmiljöer fungerar som viktiga livsmiljöer och barnkammare för fisk, förbättrar vattenkvaliteten, skyddar kuster mot erosion och är extremt effektiva kolsänkor som lagrar stora mängder kol direkt ur atmosfären. Trots sin nyckelroll fortsätter sjögräsängarna att minska i snabb takt över hela världen till följd av bland annat övergödning, kustutveckling och klimatförändringar.

- Kunskapen om sjögräs är betydligt bättre idag än tidigare, men det finns fortfarande stora vita fläckar på kartan. Det saknas tillräckligt bra kartläggning och långsiktig övervakning i många delar av världen, och den data som faktiskt samlas in globalt måste samordnas bättre, berättar Lina Mtwana Nordlund.

Kustsamhällen drabbas när ekosystemen försvinner

I sitt arbete för FN har Lina Mtwana Nordlund framför allt fokuserat på de sociala, ekonomiska och kulturella värden som sjögräsängarna skapar för oss människor, samt utvecklingen i de europeiska havsområdena. Hennes bidrag blottlägger en tydlig koppling mellan miljöförstöring och mänsklig välfärd.

- Sjögräsängarnas betydelse sträcker sig långt bortom deras rent ekologiska funktioner. För många kustsamhällen handlar det om försörjning, livsmedelssäkerhet och kulturella traditioner. När sjögräsängarna försvinner drabbas inte bara den biologiska mångfalden, utan också de samhällen som är direkt beroende av havets resurser.

Tydlig koppling till svenska vatten

Forskningen som ligger till grund för FN-rapporten speglar till stor del det arbete som Lina Mtwana Nordlund och hennes forskargrupp bedriver hemma vid Uppsala universitet. Där studerar de just social-ekologiska system och hur miljöövervakning och vetenskapliga data kan samordnas bättre för att möta samhällets behov i skuggan av klimatkrisen.

Och rapportens slutsatser är i högsta grad relevanta även för svenska havsområden. Längs den svenska västkusten och i Östersjön spelar så kallade ålgräsängar, en typ av undervattens-ängar av sjögräs, en ovärderlig roll för det lokala fiskbeståndet och kustskyddet. Samtidigt brottas de svenska ålgräsängarna med exakt samma globala problem som lyfts fram i FN-rapporten: övergödning, stigande temperaturer och exploatering av kustzonerna.

Rapporten visar dock att loppet inte är kört. Genom att storsatsa på så kallade naturbaserade lösningar där man aktivt restaurerar och skyddar miljöer som sjögräsängar, mangroveskogar och korallrev kan man både rädda den biologiska mångfalden och bromsa klimatförändringarna. Men för att lyckas i praktiken krävs att världens länder bygger upp mer enhetliga system för miljöövervakning.

• För att kunna fatta välgrundade beslut om havsmiljön räcker det inte med punktinsatser från enskilda forskarteam. Det behövs långsiktiga system för havsobservationer och betydligt bättre möjligheter att dela, sammanställa och faktiskt jämföra den kunskap som samlas in mellan olika länder, avslutar Lina Mtwana Nordlund.

Malin Eivergård