Sammanfattning från konferensen "Agens, psykisk hälsa och ansvar"
Under förra veckan genomfördes konferensen Agens psykisk hälsa och ansvar vid Centrum för medicinsk humaniora. Presentationerna vid konferensen diskuterade flera olika perspektiv på agens. I diskussionerna konstaterades att det både finns en tendens att idealisera agens som fenomen, samtidigt som medbestämmande och en känsla av kontroll i olika situationer är viktiga aspekter som påverkar hur vi mår. Diskussionerna vid konferensen handlade dels om hur vi som individer kan skapa, återta och stärka vår handlingskraft, både i vårdrelationer och i olika livssituationer.
Nedan finns sammanfattningar av presentationerna som gavs vid konferensen. För mer information, kontakta respektive presentatör.
Vi blir oss själva genom andra – så hur skapar vi en agensvänlig värld?
Inom utvecklingspsykologi ser man agens som något människan föds med en potential till. Genom att utforska världen, skapa en egen vilja och märka att ens handlingar påverkar omvärlden skapas upplevelsen av att vara ett jag som har agens. Men till skillnad från många filosofiska teorier, som ser agens som något alla är utrustade med, betonar empirisk utvecklingspsykologi att agensen behöver en relationell samspelsprocess för att utvecklas. Barnet behöver utveckla mentalisering inom en anknytningsrelation för att förstå sig själv, andra och sin handlingspotential. Föredraget fokuserar på det till synes motsägelsefulla i att agens och individualitet bara utvecklas ur beroende och relationer, och diskuterar konsekvenserna av det för agensutvecklingen som kan ske som vuxen.
Psykisk ohälsa hos unga i skolmiljöer: en existensfilosofisk analys av bristande förutsättningar för självutveckling och agens
Mätningar baserade på enkätundersökningar visar att den psykiska ohälsan hos unga har ökat under en längre tid för att ligga på toppnivåer. Särskilt utbredd är psykiska besvär hos flickor i åldern 13-15 år. Under samma period har nivåerna av upplevd stress över skolprestationer ökat kraftigt samtidigt som trivseln i skolan har minskat samt upplevelsen av lärarstöd. Eleverna efterfrågar mer stöd från lärarna, en större tydlighet i presentationen av uppgifter och planering, och ökad autonomi. Forskningen visar också att dessa är viktiga faktorer för att minska skolstress och öka tilliten till den egna förmågan och självkänslan. Ett pågående forskningsprojek pekar på att genomgripande reformer av den svenska skolan avseende läroplaner, bedömningssystem samt inkluderande undervisning har haft negativa effekter på trivseln i skolan och den psykiska hälsan. Många av dem som behöver mycket stöd för att klara målen känner stress och mår dåligt men också många högpresterande.
I enkätsvar, figurer, forskningsresultat och slutdiskussioner framträder elever med olika förutsättningar och mål som de strävar mot men som alla behöver stöd och utrymme i skolan för att utvecklas och göra framsteg, och därigenom undvika att självtvivel och panik tar över. Agens står i fokus. Vi kommer att se på agens ur ett existensfilosofiskt perspektiv, där vi människor upplever vår värld som bestående av möjligheter och hinder och där vi strävar efter självutveckling och att uppnå mål som vi värderar högt. I den andra delen av presentationen går vi i dialog med Jean-Paul Sartres verk Varat och intet för att försöka bättre förstå varför den svenska skolan av idag kan vara en stor utmaning för eleven som agent. Jag vill visa på att Sartre kan hjälpa oss att fördjupa den reflektionen. Samtidigt ger granskningen av psykisk ohälsa kopplad till lärandesituationen och skolmiljön oss en plattform för att kritisera Sartres hävdande att vi har radikal frihet och att vi med stark motivation kan överkomma alla hinder.
Psykisk ohälsa hos unga kvinnor – ett samhällsfenomen präglat av urskuldande och bristande ansvar – eller – ett tecken på en ökad förståelse för lidande och ohälsa?
Det debatteras om huruvida den rapporterade ökande psykiska ohälsan hos unga beror på en faktisk ökning av psykiska problem eller om det är ett tecken på en omdefiniering av psykisk sjukdom. Det vill säga att lidande som tillhör ett "normalt" liv har patologiserats. Detta paper diskuterar hur psykisk ohälsa hos tonårsflickor och unga kvinnor kan förstås utifrån sociokulturella normer och förväntningar.
Deltagande på låtsas - exemplen Delat beslutsfattande och Självvald inläggning
Historically, psychiatry has a long history of paternalism that impacts on clinical cultures even today. Community mental health (CMH) has a different origin, influenced by traditions that are more inclined to embrace the participation of service-users. Nevertheless, CMH is also closely connected to clinical psychiatry, both historically and through the coordination of services that are necessary today.
This paper is concerned with how mental health services today attempt to shift away from paternalistic traditions and offer support and treatment where service users are recognized as participants and not merely objects of intervention.
More specifically, two distinct methods/approaches designed to ensure participation will be examined: shared decision-making and self-admission. Shared decision-making (SDM) has emerged as a key notion to promote participation in mental health services. The basic idea involves a practice where users and staff collaborate to come to a joint approach in what treatments and supports may be appropriate.
Self-admission (self-referral, patient admission, patient-controlled admission, patient-initiated brief admission, etc.) is an approach where persons with long-term illness and a history of hospitalizations are offered the right to decide to admit themselves to hospital without a professional serving as a gate-keeper. Typically, this would only involve brief hospitalization and require that a contractual agreement is set up between the patient and the service provider on beforehand.
Drawing on existing literature, the paper argues that measures such as SDM and self-admission are embedded in conflicting values. On the one hand, they do promote a sense of increased participation, on the other they are designed in a fashion that also reproduces the paternalistic values they try to leave behind.
For example, SDM highlights an involvement of users that is already guaranteed in legislation and professional conventions. The idea of a new ‘right’ into sharing decisions, can only be conceived in a culture that is paternalistic to its core.
Similarly, the contract required to enjoy the right to self-admission, is built on the assumption that the person is unable to truly determine by herself when she needs hospital care. An alternative that would take participation more seriously would be to offer the option of self-admission without forcing the person into an agreement where she may have to give up other rights.
In concluding, the paper considers how paternalism seems to persist even within practices that are specifically designed to avoid it. Two possible reasons for this are examined. The first is organizational and professional cultures. Although difficult, it is argued that these are possible to change. The other reason is organizational premises such as how resources and accountability for unwanted outcomes are distributed. It may be even more of a challenge to address the organizational sources of paternalistic care.
The Living Document - Open Record Access in Pediatric Psychiatry
This physical interactive art piece of thesis research in progress aims to deepen comprehension of information behavior in clinical contexts, where the contemporary medical record, with its increasing digital properties such as open record access for patients, can be viewed as an entity that both listens and influences. The art piece sheds light on the complex dynamics of truth within clinical environments, where patients and healthcare professionals might selectively disclose or withhold information, aiming to protect both patient, clinician and the information itself. Set within a small, dimly lit room, the exhibit features eight aged medical records, each inscribed with the phrase “Open record.” When participants open the records, they are met with 30-second audio clips where voice actors reenact clinicians’ reflections and experiences on open record access in pediatric psychiatry, spoken directly from within the documents.
Att bli sig själv – om självkunskap och självinsikt i Freuds psykoanalys
Psykoanalys och psykoanalytiskt orienterad psykoterapi har traditionellt ansetts vara en insiktsbaserad behandlingsform där patientens självkunskap eller självförståelse utgör den centrala terapeutiska faktorn. Men vad innebär det egentligen att vinna kunskap om sig själv? Och på vilket sätt skulle denna kunskap kunna ha någon terapeutisk funktion? Jag kommer ta min utgångspunkt i Freuds psykoanalys och försöka visa att genuin självkunskap, såsom han tänker den, är det sätt på vilket psyket kan integreras och personen kan, som man säger, ”bli sig själv”.
Kan agentskap vara ett fungerande verktyg för att förstå hur pensionärer navigerar arbetsmarknaden?
Andelen sysselsatta svenskar i åldern 65–74 år har fördubblats på 20 år, från 10% till 20%. En del människor arbetar även upp i hög ålder: sysselsättningsgraden för 75–89-åringar är nu 7%, vilket motsvarar nästan 66 000 personer. Dessa ”jobbonärer” är en intressant grupp. Pensionärer förväntas att byta ut lön mot pension och sluta arbeta till förmån för fritidsaktiviteter. Men istället för att gå i pension, lönearbetar jobbonärer trots att de får pension och trots att en identitet som pensionär har blivit möjlig. Dessa faktorer gör även att jobbonärer kan uppleva mer handlingsutrymme eftersom de kan avvisa arbete av dålig kvalitet. Det leder till att jobbonärer brukar befinna sig i jobb som de trivs i, annars skulle de ha gått i pension.
Långt ifrån alla äldre får det jobbet de vill ha. Pensionärers förutsättningar för att hitta lämpliga arbeten skiljer sig åt. Vissa är inte konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden, möjligen på grund av de letar jobb i sektorer med få lediga jobb. Här spelar sociala orättvisor också roll. Vissa blir orättvist behandlade i samband med diskrimineringsgrunder, t.ex. kön, ålder eller etnisk tillhörighet. Dessutom spelar psykologiska egenskaper roll; det är lättare för en pensionär att hitta ett jobb om man är proaktiv, sensationssökande och öppen för nya upplevelser.
I denna bild av agens navigerar individen genom sociala strukturer, såsom pensionssystemet, pensioneringsregler och sociala förväntningar på pensionärsrollen. Med ett sådant dualistiskt synsätt på agens/struktur gör den reflexivt tänkande individen medvetna val inom ett visst socialt och ekonomiskt sammanhang, t.ex. när pensionären letar efter ett jobb som gynnar den psykiska hälsan.
Nyare tankemodeller inom nationalekonomi och sociologi har börjat problematisera denna syn på agens. Nationalekonomerna Akerlof och Kranton justerar ekonomiska standardmodeller för att inkludera nyttan av att anpassa sig till sociala normer. Denna moraliska dimension tillåter att man resonerar utifrån andras välbefinnande, t.ex. det kanske är bäst att inte ta ett jobb från en yngre person som skulle ha ett större behov av jobbet. Detta resonemang leder till insikten att en persons nytta kan minskas av att lönearbeta i en fas av livet som är avsatt för annat. Dessutom agerar personer ofta slentrianmässigt, utan insikten att de gör ett val, och utifrån internaliserade sociala normer som gör vissa alternativ omöjliga att föreställa sig.
Resonemanget kan vidareutvecklats. Nationalekonomerna Hoff och Stiglitz närmar sig ett sociologiskt synsätt genom att argumentera för att ersätta rationella aktörer med ”enkulturerade” aktörer. Här finns aktören som en produkt av sin kultur, med en eller flera mentala modeller som formar både uppfattningar, kognitioner och preferenser. Identitetsförändringen som pensionering innebär kan flyttar en person från en mental modell till en annan, med åtföljande skiftningar i preferenser och handlingar. Till det kan man lägga till ett maktperspektiv som belyser hur vissa personer lättare kan handla i linje med sina preferenser medan andra har svårare att påverka sin situation.
Jobbonärer hamnar oftast i en situation som inte ens var tänkbar när de fortfarande var i femtioårsåldern. Även om de har navigerat sig fram blir resmålet ofta oväntat, vilket delvis förklarar jobbonärers jublande jobbglädje.
Den fria viljans omöjlighet?
Ansvar verkar förutsätta att man hade kunnat handla annorlunda, att vi har en så kallad fri vilja. I denna presentation kommer jag dock lyfta upp några grundläggande begreppsliga problem rörande själva idén om en fri vilja. Med fokus på ett par rimliga alternativa preciseringar av vad en fri vilja som möjliggör val och beslut är, så kommer resonemangen visa att viljan och därmed våra val tycks vara determinerade på ett grundläggande plan. Är det alltså något fundamentalt problem med själva idén om en fri vilja? Det problem som kommer lyftas fram är varken ontologiskt eller naturvetenskapligt, utan jag vill argumentera för att problemet ligger på en begreppslig nivå.
Hur ska vi då se på den begreppsliga nivån? Med utgångspunkt i Wittgensteins sena filosofi vill jag belysa hur vetenskaplig terminologi i en viss bemärkelse måste baseras på det han kallar för vår livsform och som är präglad av vår historiska och kulturella kontext. Detta är av särskild betydelse för empirisk forskning om människor och här kan psykisk hälsa tas som konkret exempel. Om vi vill undersöka exempelvis psykisk hälsa kopplat till agens och ansvars, så måste vi i en viss utsträckning beakta människors självförståelse när vi operationaliserar våra begrepp i en specifik studie. Men vad händer då om en kulturs grundläggande självförståelse inbegriper ett begrepp om fri vilja som i sig är problematiskt? Hur påverkar det förutsättningarna för forskningen?
Resonemanget leder för det första till ett nytt förslag på hur vi kan se på viljan och beslut, samt hur detta påverkar hur vi bör begreppsliggöra vad ansvar och agentskap över huvud taget är. För det andra verkar resonemanget peka på att vi behöver en fundamental ödmjukhet inför de okända aspekterna av vad det innebär att vara människa som kanske är och förblir obegripliga.
I förlängningen öppnar detta resonemang för fundamentala frågor om hur man från ett vetenskapligt håll bör begreppsliggöra ansvar i studier (av exempelvis psykisk hälsa/ohälsa). Presentationens korthet bjuder dock bara in till att väcka frågorna, medan ett försök att besvara dem skulle kräva en längre utredning.