Tidigare Månadens doktorand

Oktober 2024: Sanna Mossberg

Först ut är Sanna Mossberg, doktorand i familjerätt.

Sanna har även med ett genusperspektiv i sin avhandling. Slår den neutrala lagstiftningen hårdare mot kvinnor? Hur ser man på familjen och barn? Finns det andra familjerättsliga värderingar som hamnar i skymundan i tillämpningen?

En annan sak som Sanna är glad över, är möjligheten att ta med litet isländskt material i sin studie:

-Ett vanligt argument för att ändra regler är nordisk rättslikhet. Jag har tittat på situationer där det argumentet är starkt och Island är sällan med. Det finns inget material på svenska utifrån isländsk rätt, men jag har fått hjälp av Gunnar.

Gunnar Páll Baldvinsson, doktorand i finansrätt, har hjälpt Sanna med att hitta och översätta material från Island.

-Det är absolut inte en komparativ studie jag gör, så det behöver inte vara uttömmande. Men jag är glad att ha med Island, även om det i slutändan kanske bara blir en eller två sidor i avhandlingen, och att Gunnar hjälpt mig. Alla eventuella fel och brister är mina egna…

Gunnars generösa insats leder oss in på att prata om doktorandkollektivet på Juridicum. Sanna lyfter fram hur viktigt hon tycker det är att vara på jobbet, prata om sitt projekt, även med doktorander utanför det egna ämnet.

-Det är mitt bästa tips, att vara aktiv i doktorandkollektivet, även om du inte är med i doktorandrådet. Att gå på seminarier, prata med doktorandkollegorna. Det är ett ensamt jobb, men det är samtidigt lätt att ta kontakt. Hugg tag i folk, alla vill hjälpa!

Slutarbetet är intensivt för Sanna. Hon brottas fortfarande med en osäkerhetskänsla. Vi talar om hur känslan av osäkerhet ofta finns kvar, men förändras över tid.

-I början var det mer: ’Kan jag överhuvudtaget hantera det här? Vem är jag att sätta mig med dessa texter? Jag kan ju ingenting…’. Nu känner jag att jag kan ingenting på en högre nivå, och jag vet att det blir en bok!

Vi talar om att detta är en upplevelse många doktorander delar och att man får lära sig leva med osäkerheten. Alla har imposter syndrome. Man tror att man är ensam i den känslan, men alla känner likadant.

-Forskningsframgångarna, säger Sanna, när man kommit på något som är bra – rid på den vågen. Även om det visar sig senare att det kanske inte var så bra, så har man fått ut energi av det.

Energi blir min nästa fråga till Sanna. Vad gör hon för att få energi?

-Ibland har jag behövt ta en dag, ta en mental health day, och bara göra saker jag mår bra av och ladda om. Annars blir inget gjort. Att gå ut i skogen med hunden, att promenera och rensa huvudet.

Hunden Platon (smartast i familjen Mossberg enligt Sanna), har varit livsviktig. Både som promenadsällskap, men han fyller en funktion även när han sover – då utsöndrar han ett lugn som är avstressande. Intresset för djur och djurvård finns kvar och ger Sanna anledning att koppla av, och koppla bort förmögenhetsrättslig familjerätt för ett tag.

På väg från intervjun till en föreläsning fortsätter vi prata och Sanna kommer på en sak till som hon tycker är viktigt att försöka hålla i åtanke som doktorand:

-Det är en utbildning! Det kommer inte, och behöver inte, vara det bästa man någonsin skrivit. Man lär sig under tiden som doktorand.

Tack Sanna, för att du delade dina tankar. Jag önskar all lycka till med Familjen och borgenärerna och slutspurten inför disputation.

Fågelsången, 2024-09-16

Rebecca Söderström

November 2024: Francesco Pipicella

Meet the doctoral candidates at the Law Faculty in a series of interviews. Francesco Pipicella, doctoral candidate in constitutional law, is presented in the November portrait.

- It combined human rights and business and applied a different perspective on how corporations can contribute and be helpful, not only how corporations are held accountable for the harm they sometimes impose on society.

Out of the master’s paper, Francesco formed an application for doctoral positions. It was hard, however, to find suitable positions to apply for.

- It seemed that my project had too much business for positions in human rights law, and too much human rights law for business law positions!

This cross-disciplinary perspective seems to engage Francesco very much, and we talk about how perfect it is for him to be part of the Department of Law as well as the Business Studies Department.

- When Martin (Berglund, former Director of Research) called me and let me know I got the joint research position in Uppsala I was super, super happy. I directly accepted, even though I was completely ignorant about Uppsala and actually had to check on the map where it was.

Last September, he arrived and started as a doctoral candidate in constitutional law. The work ahead is going to be finalized in a compilation thesis. Francesco has already worked on a first article which he aims to submit by the end of the year. He has also taken research courses, done some teaching and presented his research at an internal conference at Ekonomikum. A lot, it seems, in only one year. I ask him if he has not heard of the well-established principle among doctoral candidates of “warming up the chair” the first year.

- Well, I feel that I have had a lot of time thinking about the project, reading and interacting with people. I feel that it is now at the second year that I actually can start to work. I think you need that first year, though, even if you can’t present anything concrete. I am more relaxed now to talk about my topic.

Talking about talking… How has Uppsala and Sweden treated him, I wonder? Swedes are known for some things, and extensive talking to strangers is not one of them.

- Yeah, there is this stereotype in Italy about Swedes, but I have only experienced friendly people. May be sometimes people are a little shy, but once you start to talk everyone is nice and you also adapt to speaking English everywhere.

- I won the lottery. I really like Uppsala, I can see my future here. My dream would be to get a stable job in academia.

Thank you, Francesco, for sharing a coffee and your experiences from your first year in Uppsala. Best of luck for the years ahead!

Fågelsången, 2024-10-17

Rebecca Söderström

December 2024: Matilda Hopfgarten

Möt våra doktorander i en serie porträtt. December månads doktorand är Matilda Hopfgarten.

Matilda lyfter fram att hon älskar friheten som kommer med att vara doktorand. Flexibiliteten passar henne bra, men det kräver förstås engagemang och disciplin. Hon gillar att arbeta långa stunder för sig själv.

- Jag kan inte tänka mig något bättre jobb än att få ägna dagarna åt det som jag tycker är mest intressant.

Vi talar om tvåårstexten och mittseminariet, där Matilda presenterade sin text för bland annat forskarna inom offentlig rätt på Juridicum. Matilda tycker att det gick bra att lämna ifrån sig text och att presentera den.

- Mittseminariet var jätteroligt! Efter att ha suttit och skrivit för sig själv så länge är det en förmån att få diskutera texten med andra och få kommentarer. Jag fick med mig många saker och en positiv känsla.

Tvåårsgranskningen är alltså avklarad och Matilda trivs i det läge hon är i nu, mitt i doktorandtiden.

- Även om det är mycket arbete som kvarstår så är det skönt att ha nått ett stadium där jag har bättre koll på vad jag vill göra med projektet, och hur min egen forskning relaterar till tidigare och annan pågående forskning.

Angående tips till doktorander som befinner sig i början av sin doktorandtid, tar Matilda upp det råd som brukar ges om att börja skriva tidigt.

- Det är klart att det är viktigt att komma igång med att skriva, men jag tänker att det också är viktigt att ta sig tid i början att bekanta sig med hur det är att arbeta i den akademiska miljön – att undervisa, delta i seminarier och kurser, att läsa och tänka och låta projektet växa fram. Och i det ingår att på allvar fundera över frågor om vad rättsvetenskaplig forskning är och hur ens egen syn på sådana frågor ska få genomslag i projektet, vilket ju sen också faller på plats mer och mer när man börjar skriva. Jag tycker att det har varit särskilt värdefullt att diskutera teori och metod med doktorander över ämnesgränserna. Det är en av anledningarna till att introduktionskursen för doktorander är så bra, och även de allmänna doktorandseminarierna som doktoranderna själva anordnar.

Nu är det fortsatt skrivande som gäller för Matilda.

- Ja, jag är peppad på att skriva nästa kapitel. Just nu har jag varken undervisning eller kurser, så då gäller det att passa på att producera text.

Tack, Matilda, för fikastunden och varmt lycka till med textproduktionen och andra halvlek!

Fågelsången, 2024-11-15

Rebecca Söderström

Januari 2025: Karwan Osmani

Möt våra doktorander i en serie porträtt. Januari månads doktorand är Karwan Osmani.

En annan svårighet kan vara ekonomiska och filosofiska teorier, som Karwan använder i sin forskning. Men en rättsvetenskapare kan rimligen inte förväntas förstå långa haranger med formler, eller..?

- Man behöver ha en förståelse för teorierna, men man behöver inte förstå allt. Det gäller att ha ett avstånd, att avgränsa, att ta bort. I avgränsningarna händer det något!

Här kommer vi in på vikten av det man inte skriver. Att ta bort saker i texten, våga kapa. Då händer det något i framställningen. Karwan talar vidare hur han arbetar med språket. Språket, och juridikens humanistiska sida, har varit hans ingång i avhandlingsprojektet, inte den tekniska rättsanalysen.

- Jag gillar ”donandet” och skrivandet. När man fokuserar på processen och hantverket, det är då det blir lustfyllt. Jag läser nog hellre en text som innehållsmässigt är tråkig men med ett briljant språk, än tvärtom.

Karwan skriver på engelska och jag undrar om han känner en distans till språket.

- Jag tycker det går bra med engelskan. Facklitteraturen jag använder i min forskning är på engelska och jag läser mycket skönlitteratur på engelska. Jag duschar i språket!

Framöver vill Karwan fortsätta inom akademin för att få skriva fler böcker och undervisa, alternativt kan han tänka sig att arbeta på en myndighet.

- Eller så kommer jag gå runt på stan med en skylt och prata för mig själv utan att någon lyssnar… Det är mitt värsta scenario, som jag i och för sig ofta känner är mer sannolikt än att jag blir en forskare som skriver saker som folk vill läsa.

Vi skrattar gott åt tanken på Karwan på stan, men känslan är universell för många som genomgått en forskarutbildning. Man svänger mellan lugn och… mindre lugn. Ensamheten som doktorand kan också vara negativ. Karwan lyfter vikten av att skapa en mer konstruktiv och integrerande kultur inom akademin, särskilt eftersom man som doktorand ofta blir ensam i sitt specifika ämne. Jag frågar om kontakter på andra fakulteter och vi talar om hur man som doktorand får bygga ett eget nätverk. Karwan har kontakt med statsvetare som är verksamma inom samma typ av frågor som honom, även om utgångspunkter och metod skiljer sig åt.

Närmast väntar färdigställande av tvåårstexten och sedan tvåårsprövning för Karwan. Innan kaffet är slut frågar jag vad Karwan gör på fritiden.

- Jag umgås med min underbara flickvän. Och så försöker jag komma iväg och simma några gånger i veckan; det märks att träning funkar för att man ska kunna släppa saker.

Tack, Karwan, för en fin pratstund och en inblick i din tillvaro som doktorand. Lycka till med Waldron och Nozick och åren framöver!

Fågelsången, 2024-11-11

Rebecca Söderström

Larissa Dietz, doctoral candidate in environmental law, is interviewed in the portrait of February 2025

We talk about the fact that she was accepted with her own project and not a pre-decided theme or subject matter for research, which is very common in Germany as well as at other faculties at Swedish universities.

-It is such a nice thing that I could elaborate my own research ideas and pitch them, and be free to do research about what I think is interesting. After the interview in the application process, I felt very happy, everyone seemed genuinely interested in my ideas.

Larissa is writing a monography, most likely, since she wants to make a comprehensive comparative study. Sweden is one of the countries she wants to include.

-So much is happening within the field of wind energy in Sweden. Just a few months ago, 13 applications to build offshore wind energy parks were denied, for security reasons. The Swedish defense would somehow be affected negatively. So suddenly this topic becomes highly political.

I ask about the political aspects of Larissa’s research. With an ongoing climate crisis, it seems natural that researchers in environmental law are very engaged, maybe extra engaged, in their research area.

-There are various angles in environmental law researchers’ engagement and political positions, but I would say we all feel an intrinsic need to do something, to contribute. It certainly gives me a sense of satisfaction and purpose to work with these issues.

Environmental law research often needs interdisciplinary approaches, such as including geography, economics and political sciences.

- It is a challenge, but I am used to working with various types of material. It is about finding the way back to the law all the time. I got the advice to never forget my own position in my research; that I am a lawyer; the law is what I do research on!

Larissa seems to have had a good start as a doctoral candidate. She has taken one introductory course, done some teaching, participated in conferences and joined a national and interdisciplinary research network called StandUp for Energy. She feels at home in the working environment at the Faculty.

- There are always colleagues at the Department, and the doctoral candidates have a WhatsApp group where there is always someone asking for lunch companions. Maybe by the end of this project, I will feel that I am all alone with my text, but right now I definitely do not feel lonely.

We talk about how she feels being in the very start of a five year project. The doctor’s degree seems quite abstract, she says. I ask if she likes to structure a lot, or more to go with the flow…

-A mix, I think. I like some structures, like the two-year probation which is very good. And I will set up some internal deadlines with my supervisors (Professor David Langlet and Associate professor Melina Malafry). But otherwise, I like to go with the flow!

Speaking of flow, Larissa engages in many things apart from wind energy. She has recently joined a book club in Stockholm. She also takes a Swedish course and runs in a running club. Another thing that engages her is gender equality and feminist perspectives. We talk a long time about this. Larissa hopes to be able to somehow do research or engage in this more in the future.

Thank you, Larissa, for a lovely chat and fika. I wish you all the best and a continued flow in your wind energy research!

Fågelsången, January 15, 2025

Svensk översättning av denna intervju finns här

Mars 2025: Johan Hagelin

-Jag kände att jag ville hinna se de större helheterna och kände mig för tillfället färdig med konsultarbete, så jag sökte in till forskarutbildningen i Uppsala. Man kan säga att forskningsämnet hittade mig, inte tvärtom, i och med mitt arbete i Tokyo där jag fick upp ögonen för internprissättning som område. Det var internationellt, dynamiskt, och fanns behov av forskning.

Vi pratar om själva forskningsområdet transfer pricing. Det handlar om hur multinationella företagskoncerners vinster och förluster ska hanteras skattemässigt. I vilket land ska till exempel vinst beskattas, när ett företag har verksamhet på flera ställen? Det blir en fråga om hur skattebasen ska fördelas mellan länder, vilket gör att rättviseaspekter, dubbelbeskattning och skatteflyktsfrågor aktualiseras.

- De internationella riktlinjerna om transfer pricing har funnits länge och tillämpas över hela världen. I min avhandling tittar jag på den historiska utvecklingen av den standard som ligger till grund för riktlinjerna och robustheten i standarden när ekonomi och samhälle förändras på olika sätt. En konkret förändring är digitaliseringen. Idag kan företag erbjuda tjänster och varor helt digitalt till andra länders marknader, utan att vara etablerade fysiskt i det landet överhuvudtaget. Digitaliseringens påverkan på tolkningen av riktlinjerna är en av mina forskningsfrågor.

Johan har kommit drygt halvvägs. Han upplever att tiden nu går fort, inte minst sedan han fick en dotter för två år sedan. Samtidigt uppskattar han att kunna vara flexibel och dra ner på arbetstempot i perioder för att hinna med familjelivet. Han gillar också att det finns möjlighet att engagera sig i andra uppdrag, inte minst i internationella nätverk. Ett nätverk, MIRAI, samlar forskare från ett antal universitet i Sverige och i Japan. Konferenser och samarbeten initieras i tvärvetenskapliga projekt på teman som hållbarhet och innovation. Ett annat nätverk, SKERIC, ger möjligheter till liknande samarbeten med koreanska forskare. Johan är även doktorandrepresentant i Konsistoriet vid Uppsala universitet och redaktionssekreterare för Svensk Skattetidning.

Vi återkommer till Japan och det internationella. Jag frågar hur det kom sig att han åkte tillbaka, nu med familj och inom ramen för sin forskarutbildning?

-Jag skickade några förfrågningar om att få komma på en forskningsvistelse till olika universitet. Det hjälpte säkert att jag tidigare bott i Japan och kunde ta med lite typiska hälsningsfraser, men i stort sett var det ”cold calls” som till slut gav resultat. En väldigt sympatisk professor i Kobe tog emot mig och jag blev inkluderad i en seminarieserie med andra forskare.

Jag frågar om det internationella intresset kommer locka Johan att söka sig utomlands efter doktorsexamen.

-Jag har gärna min bas i Uppsala och fortsätter en bana med internationellt fokus. Det går att åka utomlands på flera sätt, göra en sabbatical vid ett utländskt universitet, resa, bjuda in forskare hit. Det är det jag vill satsa på, ett liv där jag kan kombinera jobb, resor och familjeliv.

Tack, Johan, för en trevlig fika och för att jag fick ta del av din internationella forskarresa. Jag önskar lycka till med resten av forskarutbildningen!

Rebecca Söderström

Fågelsången, 21 februari 2025

April 2025: Sara Hovi

Vi kommer överens om att slutspurt nog är en felaktig syn på den där sista fasen när en avhandling ska bli färdig. Eftersom det är en längre period av detta ”förtätade arbete” är det inget alternativ att stänga in sig, arbeta 18 timmar om dygnet och inte träffa familj och vänner, menar Sara.

-Men det är faktiskt också en rolig period. Det händer så mycket konkreta saker i texten, man ser den växa fram. Det är som tetris, man flyttar olika delar av text och ser hur helheten blir bättre. Jag känner att jag har kontroll över texten i mycket större utsträckning än tidigare, den har inte kontroll över mig.

Vi pratar mycket om hur förhållningssättet till texten och materialet förändras under tiden som doktorand. I början, och under en stor del av avhandlingsarbetet, vet man inte vad man ska göra med materialet. Det produceras mycket text i perioder, men det är svårt att se helheten. Man rubbas lätt när man hittar nya saker eller får kommentarer på texten utifrån andra forskares perspektiv. När arbetet pågått ett tag kan man förhålla sig till olika forskningsfåror och perspektiv, och de kan lättare fogas in i den egna förståelsen.

- Nu kan jag göra en notering när jag får en kommentar på texten eller hittar nya spår, jag lägger in det i en fotnot kanske, eller som en kommentar till mig själv, och sedan fortsätter jag skriva utifrån mina valda avgränsningar och synsätt. Jag känner att jag kan hålla kursen, även om det blivit lite annorlunda från det jag tänkte i början. Ibland kan det ju vara så att sidospåret blir huvudspåret. En utmaning har definitivt varit att man som forskare måste vara öppen för andras inspel, och samtidigt måste skapa sig en egen uppfattning om projektet.

Sara beskriver en karta i huvudet, hon vet vart hon är på väg. Det är intressant att prata om doktorandtiden och de olika faserna. Sara menar att det är viktigt att finna sig i att det är olika fokus från en period till en annan.

-Det är inte en och samma grej i fem år. Det måste få vara olika fokus under olika perioder.

Jag ber Sara blicka bakåt på den första tiden som doktorand. Hur var det när hon började med det som nu snart är en färdig bok?

-Jag hade tur, när jag antogs fanns det fyra andra doktorander i skadeståndsrätt. Det var verkligen en levande doktorandmiljö. De föregående åren hade det antagits många doktorander i civilrätt i stort. Det har varit väldigt betydelsefullt för mig. Alla har stunder när man tvivlar, och då är det så viktigt med det sociala och kollegiala, att kunna prata med andra forskare och komma vidare i tankar och arbete. Därför tycker jag att det är bra om doktorander får tillfälle att gå kurser hyfsat tidigt under doktorandtiden, för att få lite närmare relationer till andra doktorander. Då får man någon som man till exempel vågar lufta ”ofärdiga” texter med.

Åter till det pågående slutskrivningsarbetet. Långdistansloppet. Har Sara något supertips?

-Ja, jag fick ett jättebra tips från en kollega. Veckoschema! Jag bestämde att jag får lägga maximalt två veckor på varje kapitel, sedan måste jag gå vidare oavsett om jag hunnit färdigt som jag tänkt eller inte. När två veckor har gått noterar vad jag inte hunnit, men jag går vidare till nästa kapitel. Jag tror att det ibland kan vara bra att ta en godtycklig regel på det sättet, en regel som man inte får rucka på, och använda den för att komma framåt. Några sidor text varje dag, det blir ett stort arbete gjort då även om sidorna behöver redigering och mer arbete längre fram.

Sara tittar tillbaka på flera bra saker under doktorandtiden. Hon och en doktorandkollega lyckades, efter en hel del administrativt krångel på grund av coronapandemin, komma iväg på en fem månader lång gästforskarvistelse på Harvard som blev givande. Hon hade ett konstruktivt slutseminarium i höstas, där en del ”spöken” hon haft kring avhandlingen försvann. Och doktorandmiljön som hon fått vara en del av och där flera doktorander blivit nära vänner.

Efter disputationen hoppas Sara få fortsätta forska, gärna som post doc i ett större projekt. Eller arbeta mer redaktionellt med andras texter, även om sådana tjänster kanske inte riktigt finns i dagsläget. Men Sara gillar att fixa med texter, gillar det stilistiska arbetet och har goda erfarenheter av redaktörsarbete både på en tidskrift och med en antologi.

Framöver är det inte bara en bok som snart blir klar, utan även en baby väntas i sommar.

-Jag arbetar mot klockan. Det är jobbigt, men också roligt. Jag har kommit till läget att jag inser och accepterar att jag inte kommer hinna med att göra allt jag tänkte, utan nu ska det bara bli klart.

Tack, Sara, för många tankeväckande reflektioner och stort lycka till under den del av långdistansloppet som är kvar!

Rebecca Söderström

Fågelsången 19 mars, 2025

Maj 2025: David Fåhraeus

Men jag har alltid varit intresserad av att forska i konkurrensrätt inom EU, och min mamma arbetar i Stockholm. Jag kontaktade akademiker i Sverige.

En av dem var Vladimir Bastidas (docent i europarätt, huvudhandledare) och efter ansökan beviljades projektmedel från Konkurrensverket för ett europarättsligt och konkurrensrättsligt avhandlingsprojekt.

-Jag gillar verkligen konkurrensrätten. I framtiden kan jag tänka mig att göra en post doc eller arbeta i Bryssel med frågorna.

David har varit en del i Bryssel, samt även på London School of Economics för sommarkurser och i Tilburg, Nederländerna på en mycket givande gästforskarvistelse en månad. Han uppskattar finansieringsmöjligheterna i Sverige, både för avhandlingsprojektet och för utlandsresor. En annan bra sak med forskarutbildningen på Juridicum i Uppsala är möjligheten till undervisning. Vi pratar om att man kan se det som en möjlighet, även om det kan bli stressigt emellanåt att hinna med. Men meriteringsmässigt är det bra att få undervisa.

-Det är även bra för avhandlingen. Man tvingas förstå förhållanden och begrepp som inte är direkt relevanta för den egna forskningen, man kommer till the core of the subject när man undervisar.

En annan sak David vill lyfta fram är bibliotekets resurser och tillgången till material. David påpekar även att globalt sett är det inte självklart med kontor, bra dator, it-support och annat för doktorander. Det är något han uppskattar.

-Det är bra att ha sitt space! Jag tycker också att akademiker i Sverige är vänliga och öppna, man kan snacka med vilken professor som helst.

Det är ungefär två år kvar innan David ska bli klar med sin avhandling. En kurs återstår att genomföra, annars är det skrivande som kvarstår. Jag frågar vad han hinner med förutom arbetet med avhandlingen.

-Jag reser en del. Bryssel och Köpenhamn för konferenser, och Slovakien för en väns bröllop. Och Spanien där familj och vänner finns.

Avslutningsvis frågar jag om hur det var att komma in i livet i Uppsala, och Stockholm där David bor. Vi pratar om att det kan vara mycket enklare när man pluggat på det lärosäte man sedan doktorerar vid. Utifrån kan man ha ett perspektiv att det är svårt att komma in i det sociala i Sverige. David betonar att även om det stämmer så finns det väldigt mycket socialt liv i Uppsala och Stockholm. Det som krävs är att man själv är mer aktiv.

-Det finns massor med klubbar, sociala aktiviteter och människor som vill umgås. Även i jobbet finns möjlighet att resa runt och skapa nätverk.

David säger att det också är någonting viktigt som doktorand, att presentera sin forskning för en bredare krets. Inom konkurrensrätten finns ett europeiskt nätverk som varit betydelsefullt för David.

-Avhandlingen blir bättre när man får fler personers åsikter. Jag har haft tur med bra handledare som utmanar mig och är tillgängliga, men de kan inte göra allt. Det är bra att både presentera och publicera artiklar under doktorandtiden.

Tack David, för pratstunden och för att få höra om din resa till forskarutbildningen – lycka till med ditt projekt!

Rebecca Söderström

Fågeslsången, 24 april 2025

Juni 2025: Jakob Hellström

-Påföljdssystemet fick sin nuvarande form 1989. Proportionalitetsprincipen utgjorde dess grundbult. Likabehandling och rättvisa var honnörsord. Men det fanns ett flertal undantag till huvudregeln, till exempel bestämmelsen om artbrott, reglering av återfall, och ganska snart blev det uppenbart för rättsvetenskapen att undantagen tycktes hota systemets huvudregel.

Under lång tid har man från rättsvetenskapligt håll anfört att systemet är hotat av den kriminalpolitiska utvecklingen. Det som från början tycktes utgöra undantag har med tiden blivit allt mer blivit regel. Frågan är hur vi ska teoretisera denna förändring.

Jag frågar om de pågående förändringarna i Sverige utifrån ökad kriminalitet och andra utmaningar i samhället. Hur tar Jakob höjd för det i sitt projekt, går det att ha distans till samtiden?

-Förändringarna av straffrätten kan beaktas som ett paradigmskifte eller inte, det spelar mindre roll. Det som är intressant med denna utveckling av straffrätten är inte förändringen i sig utan snarare vad den för upp till ytan. När allt fast verkar förflyktigas så måste vi återigen återvända till och ställa de stora frågorna: Vad är straff, vad är skuld, vad är rättvisa?

Jakob fortsätter på temat.

- Jag tror att först när ett system har utvecklats till sin logiska slutpunkt går det att förstå vad det faktiskt är eller var, och vilken plats som det egentligen har fyllt i historien. Minervas Uggla lyfter, som man säger, först i skymningen. Det är först när man sätter punkt – vare sig vi talar om en mening eller om ett historiskt skeende – som vi kan börja tolka de ord, de händelser, som utspelat sig inuti en mening.

Undertecknad nickar, antecknar, och gräver i minnenas arkiv och gymnasiekursen i kultur- och idéhistora, men får i efterhand googla ”Minervas uggla”. Det är grekisk mytologi och handlar i korthet om att filosofin inte förstår ett historiskt villkor förrän villkoret försvinner. Filosofin kan alltså inte vara normativ eftersom den endast förstår i efterhand. Jakob kopplar alltså de straffrättsliga grundprinciperna, värderingarna, eller filosofin om man så vill, till de skeenden och förändringar som skett över tid.

-Att sätta punkt är svårt. Att avgränsa en epok, att tala om en viss ideologis uppgång och fall, att i en relation säga exakt här dog vår kärlek är inte enkelt.

Jakob menar att den punkt vi sätter i någon mening alltid blir arbiträr, men att det inte utgör ett problem utan ligger i sakens natur.

-Ett märkligt inslag i den samtida svenska straffrättsvetenskapshistorien är att det slutgiltiga fallet inte sällan förskjuts till framtiden. Sedan 1992, om inte tidigare, har det alltså varnats för en utveckling som förändrar straffrätten i grunden men straffrättsvetarna skjuter i någon mån alltid den avgörande händelsen, paradigmskiftet, det slutgiltiga fallet, på framtiden.

Jakob drar paralleller till de tidiga kristnas relation till romarriket.

-Såväl Augustinus som Hieronymus önskade Roms slutliga ödeläggelse men deras relation till detta fall var alltid högst ambivalent. Eller, för den delen, om Millys relation till Ola i den senaste säsongen av Love is Blind.

Vi lämnar ugglor och Ola. Hur tycker Jakob att det är att doktorera?

- Jag cyklar nästan alltid hem vid lunch och äter hemma. Jag har alltid haft svårt att äta bland människor. Då är jag alltid glad, känner mig positiv till avhandlingsarbetet. Sen cyklar jag tillbaka på eftermiddagen och då känns det uselt. Jag pendlar alltid mellan tro och tvivel.

Jakob beskriver att hans fokus bryts ganska lätt och att han har fått hitta sina vanor för att avhandlingsarbetet ska funka bra.

- Jag kan bara göra en sak samtidigt. Om jag dricker kaffe och är social så är jag det hela dagen. Om jag undervisar så gör jag det hela dagen (även om mina seminarier slutar vid 12). Om jag läser mail så gör jag det hela dagen. Om jag går på fest så går jag hem sist. Om jag jobbar så jobbar jag. Tar jag en kaffe i fikarummet så tappar jag lätt fokus. Att göra många saker samtidigt är svårt för mig. Vanor är därför viktigt. I bra perioder går jag upp riktigt tidigt och är noga med att inte jobba för sent. Jag har alltid varit bra på vanor (även när det varit dåliga sådana) men sen fick jag två barn och de har försvårat saken.

Det är svårt att vara en fokuserad forskare, svårt att ibland känna igen sig själv, under småbarnsåren. Man blir väckt på nätterna, saker ändras, man planerar om. Jakob har varit förälder under hela sin tid som doktorand. De bra dagarna liknar Jakob vid att hitta hem till sig själv.

-Då känner jag: Jakob Hellström är ju här! Det är lite som att träffa en person som man är förälskad i en enda dag väl medveten om att man inte kan vara med den personen för alltid. Jag kan ibland känna mig lite bitter över det.

Jag frågar avslutningsvis om det är något mer som Jakob tycker vore bra att förmedla.

-Jag är väldigt glad för att vi, som doktorander, har Estelle (Lerceteau-Köhler, forskningshandläggare). Hon är alltid hjälpsam, hon är alltid vänlig, fast man är sen med ISP:n eller har rört ihop något som man inte borde ha rört ihop.

Med den fina hyllningen tackar jag Jakob för en mycket givande och trevlig pratstund, som blev ganska lång, och önskar stort lycka till med resten av forskarutbildningen.

Rebecca Söderström

Fågelsången, 15 maj 2025

Juli 2025: Giulia Meo

Giulia är glad att hon valde Uppsala som är en studentstad, det var lätt att komma in i miljön. Och nu är hon kvar, i ”den eviga ungdomens stad”. Men hon känner sig ändå inte fast i Uppsala och på universitetet. Hon har varit tre månader som gästforskare i Heidelberg, och även gjort besök i Florens och Madrid. I skrivande stund planeras nästan ett helt år på Luxembourg Centre for European Law vid Université du Luxembourg för materialinhämtning och slutskrivning.

-Jag älskar den internationella sidan av akademin och idén om att den inte har några gränser. Det är lyxigt att arbeta på en plats där man kan ”vända blicken utåt” om man vill. Det är givande och viktigt att göra det. För att det berikar med perspektiv, energi och nya kollegor. Jag tror att även de som arbetar med strikt nationella projekt, om sådana finns idag, tjänar på utlandsvistelser. Möjligheten att resa är helt klart det bästa med forskarutbildningen och det bör vi doktorander värna om!

Vi pratar om hur viktigt detta är för Giulia och hennes avhandlingsämne. Frågorna hon fokuserar på handlar om hur transparens upprätthålls i tider av kris. Något som inte diskuterats så mycket i forskningen är begränsningar i rätten att få ut allmänna handlingar, till exempel, när man utlyser undantagstillstånd. I avhandlingsmaterialet ingår både svensk och spansk rätt.

- Till skillnad från Sverige, kanske inte länge till, har Spanien en tydlig konstitutionell reglering för civila kriser. Den grundläggande frågan man ställer sig är varför öppenhet begränsas när den konstitutionella ordningen delvis sätts ur spel, dvs. när makten koncentreras till förmån för den exekutiva makten och fri- och rättigheter inskränks betydligt. Om öppenhet i grunden värnar informationsfrihet, kontroll av statsmakten och i längden demokrati, vad är det man inte värnar längre när man väljer att begränsa öppenheten under en kris?

-Det underlättar att min biträdande handledare är professor i konstitutionell rätt i Spanien (professor Javier Garcia Roca, Universidad Complutense. Giulias huvudhandledare är Anna Jonsson Cornell). Men att studera material på främmande språk är ändå rätt plågsamt ibland… Men jag vet att jag inte hade kunnat tänka mig göra något annat och det mildrar plågorna!

Vi återkommer igen till språk, forskning och akademi.

-Jag tror mycket på värdet av komparativ metod i rättsvetenskaplig forskning. I länder som jag studerar nu eller i andra länder som jag tidigare har studerat är målen detsamma, demokrati, rättsstatlighet m.m., men hur man diskuterar frågorna, vilka begrepp man formulerar eller vilka mekanismer man aktiverar för att uppnå dessa mål kan variera. Det är intellektuellt stimulerande! Jag hoppas kunna fortsätta bidra med sådan forskning och med det spåret.

På tal om spår: Doktorandtiden brukar också komma på tal i Månadens Doktorand-intervjuerna. Det är verkligen ett spår som man kommer in på. Giulia reflekterar över tiden som varit, nu när det faktiskt börjar närma sig slutarbetet.

-Detta är mer av en personlig resa än intellektuell. Vägen framåt är inte rak, utan mycket sned. Det manifesterar sig konkret i att arbetsdagarna ser olika ut, från att vara mindre produktiva till att vara superproduktiva, hoppfulla eller helt hopplösa. Ibland kan det kännas lite illusoriskt att ha ett fast schema eftersom det dyker upp nya saker och saker tar längre tid än planerat.

Giulia beskriver det som en oregelbundenhet i processen, som kräver en inre resiliens och en acceptans för att det fungerar så.

-Jag litar på att acceptansen kommer mogna i slutet på denna resa. En viktig övning är att påminna sig om att även en mindre produktiv och hopplös dag kan bära med sig något bra, kanske inte i den exakta stunden, men senare.

Att ta sig an forskningsuppgifterna i ett avhandlingsprojekt handlar enligt Giulia om att lära sig hantera verktygen man behöver som forskare. Verktyg som kan användas i nästa projekt, kanske en post doc.

-Det handlar om att navigera i oförutsebarheten. Det är skrämmande och samtidigt fascinerande. Vissa delar i avhandlingen är mer förutsebara, oftast för att det finns mycket skrivet. Där ligger svårigheten i att avgränsa materialet, men resultatet innebär en unik fördjupning och förmånen att ta del av en bredare diskurs. Andra delar är totalt oförutsebara, man är ensam, och det kan ta lite tid innan man ens kan finna en struktur, ett mönster. Men det finns inget mer tillfredställande än när man har gjort det. Det är något jag har upplevt under de senaste månaderna där min uppgift har varit att hantera visst empiriskt material och ge det materialet en form.

Förutom flytt till Luxemburg, färdigställande av avhandlingsmanus och fortsatt språkliga utmaningar, väntar ett bröllop på Ischia i sommar mellan Giulia och hennes Wilhelm. På ett slott. På en italiensk ö. Ja, jag upprepar mig för att det kändes alldeles utopiskt underbart att höra Giulia berätta om detta där vi satt i Uppsalas icke-vår.

Med den italienska drömmen på näthinnan tackar jag för ett trevligt samtal och önskar Giulia all lycka till med planering av såväl bröllop som sista tiden med avhandlingsarbetet.

Rebecca Söderström

Fågelsången 26 maj 2025

Augusti 2025: Svea Andersson

Svea förklarar sitt projekt och de för mig helt okända rättsfrågorna på ett otroligt lättfattligt och entusiasmerande sätt.

Det blir alltså fråga om hållbarhet, en hållbar rymdmiljö. Och därmed kommer miljörätten in. Men Svea tycker intergenerationell rättvisa är ett mer funktionellt begrepp att utgå ifrån, jämfört med tex hållbar utveckling som är laddat på ett annat sätt. Finns det regler, konventioner, rättspraxis om rymden?, undrar jag.

-Det finns fem konventioner som utgör basen för den internationella rymdlagstiftningen. Utöver den rymdspecifika regleringen är folkrätten i stort tillämplig med. Därtill kommer frivilliga och mer detaljerade guidelines och uppförandekoder.

Jag undrar hur det kommer sig att hon fastnade för rymdrätt?

-Ja det är en bra fråga. Jag är inte alls någon rymdnörd! Jag gillar inte scifi ens… Men det började med en ”VA!”-upplevelse under en fördjupningskurs i folkrätt – rättsområdet space law finns och det ryms på 1,5 sidor i läroboken. Sedan skrev jag min examensuppsats i rymdrätt. Jag satt kvar i Leiden där jag hade varit på ett utbyte. Universitetet i Leiden har ett rymdrättscenter med ett otroligt bibliotek. Och därifrån har intresset växt.

Det är onekligen ett nischat fält, rymdrätt, och även om Svea inte verkar delta i rymdnördsklubbar på fritiden undrar jag om det finns några likasinnade rymdrättsdoktorander i Sverige? Eller forskare för den delen.

-Det finns en disputerad person i Lund och två nydisputerade danska kollegor som jag har haft tät kontakt med, en i Köpenhamn och en på Syddansk universitet. Vid vår fakultet disputerade Katrin Nyman Metclalf på en avhandling med titeln Activities in Space - Appropriation ot Use? Det var 1999. Men annars finns inte så många just inom rymdrätt – ÄN.

Omloppsbanor, rymdteknik, utomjordliga ting… Behöver Svea förstå tekniken bakom, liksom förstå rymden, för att arbeta med forskningsfältet?

-Det jag behöver förstå är hur människan påverkar rymdmiljön, inte minst när beteenden leder till skador. Jag behöver inte förstå allt kring hur rymden i sig fungerar eller tekniken. Men såklart, om vi tar exemplet med en kollision mellan två satelliter måste man veta hur rymdskrot kan stanna i rymden i årtionden och vilka konsekvenser det kan få.

Svea har ungefär 1,5 år kvar fram till disputation. När hon började sin doktorandtjänst, hösten 2020, var läget inte så enkelt.

-Jag satt hemma hela den hösten och försökte ”forska lite”, liksom. Det kändes som en trög start och ett bortkastat halvår och jag kände mig stressad över det. Men jag har försökt att inte gråta över spilld mjölk, det tar också tid.

Svea är ganska nyligen tillbaka från föräldraledighet och beskriver tillvaron som underbar. Föräldraskapet ger balans, en effektivitet i nödvändig tidsplanering och pauser från skrivandet.

-När jag kommer hem har jag fullt sjå med att stoppa dottern från att äta all sand! Det är väldigt bra för att helt släppa tankarna och inte grubbla dygnet runt. Saker får ta den tid jag har nu.

Svea springer också, gärna långpass. Efteråt känns allt hanterbart och lustfyllt igen, beskriver hon. Man löser mycket när man springer.

Nu är kurser och undervisning avklarade, och en skrivperiod väntar. Under bra skrivperioder, när det är flow, känner Svea att hon absolut vill fortsätta med en forskarkarriär. Vissa andra dagar är de drömmarna inte lika tydliga. Men Svea tror att hon kommer fortsätta med rymdrättsforskning på något sätt även efter disputationen. Och därmed är hon väl den finaste formen av rymdnörd, tänker jag. Dedikerad sitt fält, och med förmåga att till och med engagera en trött civilrättare (undertecknad) i det rymdrättsliga universumet.

Tack för pratstunden Svea och lycka till med den sista delen av forskarutbildningen och din avhandling – jag ser fram emot att läsa den!

Fågelsången, 3 juni 2025

Rebecca Söderström

September 2025: Leonard Örner

-Jag hade en ”femårsplan”, att arbeta några år i MÖD (Mark- och miljööverdomstolen), hitta ett bra ämne och sedan söka in till forskarutbildningen. Det har faktiskt blivit precis enligt planen.

Jag frågar om vad som låg bakom femårsplanen och hur tankarna gick.

-Jag tror att det fanns en rädsla för att jag inte skulle ha något att säga. När jag fått lära mig mycket om miljörätten i domstolen känner jag att forskningsfrågorna vuxit fram. Jag har insett att det behövs forskning utifrån praxis och utifrån ett tillämpat perspektiv på strandskyddet. Jag vill titta på ändamålen bakom regleringen. Det är ett politiskt laddat område, och det tycks som att man aldrig riktigt får till det så som man har tänkt. Regleringen slår inte igenom som man vill.

Leonard beskriver hur allemansrättens skyddsintresse och natur- och miljöintresset inte alltid går att förena, och dessa intressen kan vara svåra att balansera. Det är också stora och väldigt olika områden som man försöker reglera med gemensamma bestämmelser. Leonard vill konceptualisera strandskyddets ändamål utifrån olika teman.

-Är det all typ av allemansrättslig tillgång man vill skydda, eller bara vissa delar? Påverkar strandskyddet allemansrättens innehåll? Är alla typer av friluftsliv och alla arters livmiljöer lika viktiga? Ska vattenområden ha ett lika starkt skydd som landområden? Det finns massor med praxis från MÖD, bara att systematisera och presentera den hoppas jag kan bli ett forskningsbidrag i sig.

Helst skulle Leonard även inkludera en empirisk undersökning av beslutsfattandet i kommuner och länsstyrelser. Vi talar kort om det faktum att politiskt tillsatta nämnder beslutar kring strandskydd. Leonard ser tydligt att man inte alltid följer praxis från MÖD och att tillämpningen skiljer sig åt mellan kommuner.

-Jag ser många beslut i strid med lagen. Sen kan ju det bero på att lagen, och praxis, är svår att förstå och tillämpa, eller att man helt enkelt inte håller med om hur stort bedömningsutrymme som borde finnas lokalt.

Tillbaka till femårsplanen och att Leonard nu är igång med sitt avhandlingsprojekt. Hur är det att börja doktorera efter ett antal år på domstol, undrar jag.

-Det är faktiskt helt underbart. Den första tiden som doktorand är fantastisk, om man har ett projekt som man tror på. Man kan vara hoppfull och känna en tillfredsställelse i att få undersöka något riktigt grundligt.

Leonard beskriver hur man behöver hitta ett sätt att arbeta som känns kul. Han har precis börjat skriva nu, och tillämpar ofta ”skriva på förmiddagen, läsa på eftermiddagen”-upplägget. Ett råd han fått är att börja skriva på någon del av avhandlingen som man vet kommer behöva finnas med och därmed säkert kommer bli kvar, till exempel en historisk bakgrundstext.

-Min handledare (David Langlet, professor i miljörätt), höll inte med om rådet i mitt fall utan sa tvärtom att jag borde börja lägga krutet på det som är mest viktigt att hitta ett upplägg kring och som man behöver testa för att se om det kommer hålla. Om man upptäcker brister i centrala överväganden är det bra att göra det tidigt. De där bakgrundsavsnitten kommer man ändå få med, baka in på olika ställen, och så vidare…

Jag frågar vad som varit mest svårt eller utmanande hittills med doktorerandet.

-Det är svårt att prioritera arbetet framför sin tvååring! Allt känns mindre prioriterat i jämförelse.

Leonard, som varit föräldraledig fram tills ganska nyligen, resonerar kring familjelivet och forskningen. Han har börjat räkna arbetstimmarna för att få en god struktur på arbetstiden. Jag minns att jag också gjorde det som doktorand med småbarn och att det faktiskt hjälper. Han kan dock sakna möjligheten att försvinna in i ”forskningsbubblan”, att tiden bara får gå och man sitter tills man känner sig klar. Därför har han tänkt att ha en dag i veckan när han inte är att räkna med hemma utan kan jobba hur sent som helst, om han vill. Förhoppningsvis uppslukas av forskningen och glömma tiden ett tag.

Avslutningsvis frågar jag om Leonard har en ny femårsplan post disputation.

-Nej det har jag inte. Jag vill fokusera på nuet, det känns lyxigt att få göra det nu. Jag vet att jag vill skriva och forska, men vi får se vad som blir aktuellt efter avhandlingen. Absolut intressant med lektorat, eftersom jag gillar att undervisa. Eller forskning på deltid på något sätt.

I övrigt är Leonard en van körsångare, och spelar även trummor, men har inget band eller kör just nu. Han ska ta upp musiken framöver. Jag inflikar att tenorer är bristvara och att han kommer vara varmt välkommen till någon kör framöver. Både med detta, men framförallt med avhandlingsarbetet, önskar jag Leonard allt gott och stort lycka till framöver, och tackar för en fin pratstund.

Rebecca Söderström

Fågelsången, 25 augusti 2025

Oktober 2025: Johanna Norberg Hägglund

-Just det här året, 2017, var temat som alla på kursen skulle använda i sin uppsats wine branding, vilket anknöt en hel del till juridik. Jag blev färdig med WSET Diploma 2018, men kände att ämnet var oerhört intressant och att jag ville fördjupa mig ännu mer.

Johanna skickade sin uppsats till Magnus Strand (docent i europarätt, numera också vid Juridicum). Magnus läste och var positiv. Johanna använde till slut uppsatsens ämne till en projektansökan och antogs till forskarutbildningen. Planen är att producera en tvärvetenskaplig sammanläggningsavhandling i juridik och företagsekonomi med fokus på regelverken kring vinproduktion och hur vinproducenter strategiskt manövrerar i sin regulatoriska verklighet. Johanna förklarar närmare.

-Begreppet kvalitet är centralt, men vad betyder det? Och hur används det i regleringen? Vi ser olika exempel på hur vinproducenter hanterar och kontrollerar kvalitet. I vissa länder är regelverken helt avtalsbaserade, i andra länder mer strikt reglerat i lag som vi som jurister känner den. Här finns jätteintressanta frågor om reglering nerifrån och upp, självreglering och relationen mellan det och marknaden. Exempelvis har Frankrike lagreglering på området sedan 1905 (AOC som vi känner det etablerades på 1950-talet). I de flesta fall finns inga formella sanktioner; den som inte följer de standarder som gäller får inte vara med.

Vi talar delvis om branding, ekocertifiering, marknadsföring. Att små producenter kan uppfylla alla krav för en viss certifiering, men helt enkelt inte ha råd att köpa märkningen.

-Det är ett område där det gå långsamt att komma fram till gemensamma standarder. Ett exempel är när man behövde uppdatera standarderna för radavstånd mellan vinrankor i distriktet Champagne. Varmare klimat och annat gör att man behöver ha mer space mellan rankorna, men det tog 20 år att uppdatera reglerna så maximalt avstånd gick från 1,5 meter till 2,2...

Johanna har egentligen precis kommit igång med forskningsprojektet, efter att undervisning och uppdrag som studierektor på Handelsrätten upptagit mycket tid. Hon ser fram emot att skriva.

-Det första man har svårt att förstå som doktorand är att någon annan kan vara intresserad av det ämne eller den fråga man själv hittat, som kan kännas så smal. Det andra man funderar på är hur man ska få ihop tillräckligt med innehåll för en avhandling…

Johanna har dock redan konstaterat att det behövs en hel del arbete med avgränsningar. Vi talar om principfrågorna som hon kommer in på, med olika sätt att reglera en marknad, effekter för företag av olika storlek, sanktioner, med mera. Typiskt intressanta frågor tycker jag själv, och går igång på något sidospår om finansiell reglering och tillsyn… Jag frågar Johanna om doktorandtillvaron.

-Det jag märker är hur viktigt det är att våga presentera sin forskning. Vi hade en intern forskningskonferens på FEK:en (företagsekonomiska institutionen) förra året som var väldigt givande. Det är också viktigt att inte springa på varje rolig idé, utan göra klart saker.

Utanför jobbet, då? Med tanke på Johannas sommelierkompetens är det kanske inte helt oväntat att hon håller vinprovningar emellanåt, och har ett stort intresse för mat och dryck. Hon hämtar gärna råvaror själv direkt från naturen, svamp, bär, frukt. Det syltas och saftas en hel del hos familjen Norberg Hägglund, som förutom Johanna består av två döttrar och maken Mattias. Johanna rider även westernridning och har medryttarhäst i ett stall utanför Storvreta.

Tack, Johanna, för pratstunden och varmt välkommen till din nya forskningsmiljö på Juridicum! Jag önskar all lycka till med ditt avhandlingsprojekt.

Rebecca Söderström

Fågelsången, 16 september 2025

November 2025: Erik Grahn

-Men jag hoppas att vi får till några möten per år, det är roligt att ses och det var längesedan jag var i Storbritannien. Det är intressant med brittisk arbetskultur också, jag har redan märkt en del skillnader i arbetsmiljöfrågor. Många e-kurser som man måste genomgå, till exempel om hur man bär en låda, men även kurser om diversity, equity and inclusion.

Dessa värdeord för oss tillbaka in på Eriks avhandling. Vad har han kommit fram till, finns det några tydliga slutsatser?

-Fokus i min avhandling är fullgörandet av anställningsavtalet. Några mer slagkraftiga slutsatser är att jag ser i praxis att arbetstagare har lättare att nå framgång i yttrandefrihetsmål än när de lutar sig mot religionsfriheten. Det beror nog på att man uppfattar att yttrandefriheten har en betydelse för samhället, och att den rättigheten därför får större tyngd. Religionsfriheten ses mer som en privatsak.

Erik har också analyserat Arbetsdomstolens och Europadomstolens argumentationsstilar och visar i sin avhandling att instanserna ser på problem på olika sätt. Europadomstolen tar sin utgångspunkt i samhällets intressen och i vilken mån samhället kan tolerera individens rätt. Arbetsdomstolen löser problemen utifrån att tolka anställningsavtalet, det vill säga utgår från hur fullgörelse av avtalet kan och bör ske och även med beaktande av arbetsrättsliga regler.

-Jag har även med en analys av två faktiska konflikter mellan konventionsrätten och svensk rätt, som inte går att lösa genom tolkningar. Det är ett bidrag i avhandlingen. När det gäller Europadomstolens domar, som ofta är väldigt långa och ibland rätt tråkiga, bidrar avhandlingen genom de närläsningar jag gjort.

Hur känns det med disputationen, undrar jag?

-Man får ju öva på att ta kritik under forskarutbildningens gång. Slutseminariet var jättekul, men det kom många synpunkter och det var väl ”ömsom vin och ömsom vatten”. Jag kände mig uppmuntrad av granskarna, de hade intressanta synpunkter som jag har försökt beakta i möjligaste mån. Men jag kanske inte håller med om allt.

-Något man alltid får höra är ”varför har du inte behandlat det här?”. Men man kan inte behandla allt. Däremot måste man försöka motivera avgränsningar. Varför man har med vissa filosofer, och inte andra, till exempel.

Vi stannar hos filosoferna ett tag. Valet av ingångar till ett forskningsprojekt kan vara svårt, hur kan man navigera bland vetenskapsteoretiska inriktningar, metoder och perspektiv? Det är lätt att valen ses som ställningstaganden.

-Jag har försökt förebygga att det ska uppfattas som positionerande i min avhandling, och väldigt medvetet tagit med såväl marxister som konservativa tänkare. Jag tror det går att förekomma ganska mycket. Teoretiker som tar ett metaperspektiv har jag inte med för jag tycker inte att det tillför något, de skapar nya kategorier och begrepp, men mitt projekt handlar om det normativa och hur man i olika situationer avväger intressen.

-Jag gillar att det blir normativt och inte bara teknisk regeltolkning. Jag har låtit politisk teori influera och låtit det flyta ut lite.

Vi pratar om kedjebrevstanken, att man inte behöver inkapsla en total redovisning i sin avhandling utan att forskningsbidraget är en pusselbit i vetenskapens större pussel, en länk i en längre kedja av vetenskap. Andra bygger vidare och man kommer fortsätta själv att utveckla sina tankar. Erik vill gärna fortsätta med just det.

- Just nu känner jag definitivt att jag vill fortsätta på forskningsbanan. Jag har inte tröttnat på mitt ämne, även om jag är så trött på texten. Men det handlar delvis om tur, att det utlyses tjänster. Micke (Mikael Hansson, docent i civilrätt och huvudhandledare) har uppmuntrat mig att söka pengar, så det sitter jag med nu.

Erik har tidigare arbetat som jurist på studentkåren på Stockholms universitet, ombudsmannajurist på Teaterförbundet (numera Fackförbundet Scen & Film) och därefter som processjurist i 7,5 år på LO-TCO Rättsskydd. Den senare är en arbetsrättsbyrå som ägs av facket och där drev Erik domstolsprocesser, oftast som kärandeombud. Jag frågar Erik om han saknar processandet.

- Ja, jag kan sakna de muntliga förhandlingarna, med adrenalinpåslaget som kommer och att man måste ”tänka snabbt”, reagera på vad motparten gör och vara snabb att agera. Arbetet innebar också att jag reste runt i Sverige och träffade allt ifrån försäljningschefer i Helsingborg till väktare i Flen…. Det kan jag också sakna. Nu är det texten, böckerna och domarna, inte lika många mänskliga möten på det sättet.

Det var faktiskt under tiden på LO-TCO som Erik på allvar började fundera på att forska. Norstedts Juridik efterfrågade en bok om integritetsskydd i arbetslivet och Erik och en kollega åtog sig att skriva den.

-Jag hade sneglat på akademin under flera år och funderat på en forskarutbildning, men först när jag skrev boken kände att jag kanske skulle klara av en doktorsavhandling, och så sökte jag mig hit.

Jag ber Erik berätta om hur han har fått tiden som doktorand att fungera på ett bra sätt.

-Jag har familj och det tar mycket tid. Jag har tänkt på att det är bra att ha familj som doktorand, man tvingas sätta gränser, det går inte att arbeta hela kvällarna. Jag och min dotter går på karate tillsammans, det är väldigt kul. Jag håller på med musik också och spelar gärna TV-spel på kvällen när hjärnan inte orkar mer.

En annan sak som Erik tar till i stressiga perioder är träning.

-Det säger ju många doktorander, att det är bra med träning. Jag tycker också det är viktigt och tränar en hel del. Ju mer jag har att göra, desto mer tränar jag!

Avslutningsvis frågar jag om Erik har några råd om doktorerandet, så här alldeles i slutet av sin tid som doktorand.

-En bra tanke är att låta materialet styra. Sitt inte och teoretisera utan att ha koll på källorna. Det är bättre att läsa källor och teoretisera samtidigt. Läs källor, skriv samtidigt, då sätter sig avhandlingsstrukturen. Fundera inte på den perfekta dispositionen, utan skriv. Och sätt gränser för hur mycket du jobbar.

Men dessa kloka ord tackar jag Erik för en trevlig pratstund, och lovar att bjuda på fika framöver – det kanske till och med blir en saffransbulle på Fågelsången när avhandlingen är försvarad.

Rebecca Söderström

Gula Rummet, 30 september 2025

December 2025: Sonja Karlsson

-Jag har alltid sett mig själv som en myndighetsjurist. Förvaltningsrätten sitter i ryggmärgen. Jag har även varit fackligt engagerad på mina arbetsplatser, så även de frågorna har jag fått koll på. Jag tror att jag vill fortsätta i akademin. I annat fall skulle jag gärna fortsätta utreda frågorna jag jobbar med nu, kanske inom Regeringskansliet eller på FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut). De frågor jag håller på med behöver verkligen utredas.

Det är tydligt att Sonja har hittat sitt område. ”Pension är min passion!”, som hon säger, och jag tänker att det är en väldigt bra drivkraft när en avhandling ska skrivas om ett snårigt och komplext område. Sonja berättar att hon trivs bra med doktorandtillvaron.

-Jag har förstått att de sista åren är tuffa för många. Men det första året nu har jag mest njutit av tillvaron, och tänker fortsätta göra det ett tag till.

Sonjas inställning till att njuta av tillvaron innebär dock inte något tumrullande. Under sitt första år har hon läst introduktionskursen och sina två allmänna kompletteringskurser samt en högskolepedagogisk kurs. Hon har undervisat på Försvarshögskolan och kommer att undervisa på juristprogrammets termin 1 till våren, och även hålla ett pass om sin forskning på juristprogrammets fördjupningskurs i socialrätt. Under året har Sonja även hunnit med att resa en del, bygga nätverk och presentera sitt projekt i många sammanhang. Vi talar en stund om hur det kommer sig att hon varit så aktiv i att nå ut.

-Man pratar ofta om undervisning och forskning som de två delarna för en doktorand, men att bygga nätverk är ju en tredje sak som också är viktig och tar mycket tid.

Sonja har kollat upp konferenser, nätverk och forskningsmiljöer, och sett till att åka iväg på det som verkat relevant. Köpenhamn, Leuven, Barcelona, Lund, och en sväng till Göteborg har det blivit. Sonja skapar kontakt på olika sätt, men inte minst via Linkedin.

-Jag samlar kontakter där som andra samlar på Pokémon!

Man lär sig massor av att prata om sitt projekt och Sonja verkar få mycket energi av att bygga relationer och kontakter med olika människor. Det är något hon rekommenderar alla doktorander. Hon berättar att nyttan blir tydlig på ett konkret sätt i och med att hennes powerpointpresentation om avhandlingsprojektet justeras lite efter varje konferens eller seminarium, på grund av nya infallsvinklar.

-Särskilt i början ska man åka på allt som verkar kul! Jag fick det rådet själv när jag började och tycker att det har varit en bra inställning. Efter ett tag behöver man börja prioritera, men då har man provat olika konferenser och liknande, och vet vad som är mest relevant.

Att prioritera sin tid och återhämtning är teman som ofta återkommer i Månadens Doktorand-intervjuerna, så jag frågar Sonja vad hon gör när hon inte arbetar, reser runt eller samlar Linkedin-kontakter.

-Jag sjunger i Gästrike-Hälsinge nationskör. Och jag har börjat med tyngdlyftning! En kompis och jag går på dans också, men vi provar nya aktiviteter varje termin så det kan endera bli fäktning eller musikaldans nästa år.

En ovanligt varierad blandning aktiviteter, således, och dessutom har Sonja två arbetsplatser i och med samarbetet med Försvarshögskolan. Jag frågar hur det funkar att ha kontor både här och i Stockholm, hur Sonja fördelar tiden?

-För det mesta funkar det bra. Jag tänker att jag får det bästa av två världar, men det går såklart inte att vara med på allt på båda ställena. Jag bor här i Uppsala så jag arbetar mest på kontoret på Juridicum. Här finns också fler forskare inom förvaltningsrätt. På Försvarshögskolan finns mer av en folkrättsmiljö, men vi är en liten och tight institution där alla stöttar varandra.

På Juridicum är vi glada över samarbetet med Försvarshögskolan, som omfattar flera doktorander, och för Sonjas del önskar jag stort lycka till med avhandling, tyngdlyftning, Linkedin och allt däremellan. Tack för pratstunden, Sonja!

Rebecca Söderström

Fågelsången, 18 november 2025

Januari 2026: Per Carlson

-Förr var det ett kriterium på en god jurist, att man kunde skriva kondenserat. Så är det inte längre. Jag tror EU-domstolens sätt att skriva domar har påverkat oss. Nu är det ofta flera sidor med rättsliga utgångspunkter och dessutom anses tydligen de långa bakgrundavsnitten vara prejudicerande när de finns i domar från högsta instans. Det är inte bra, tycker jag. Det tar uppmärksamhet från det som är det viktiga.

Per antogs som doktorand 1986, då med professor Anders Agell (professor i civilrätt i Uppsala 1972-1995) som handledare och med tanken att skriva i skadeståndsrätt med inriktning på personskador. Då fanns inte, som idag, ett krav på finansiering för att bli antagen till en forskarutbildning. I stället fanns ett begränsat antal så kallade utbildningsbidrag som Per räknade med att kunna få. Per sökte i avvaktan på det finansiering bland försäkringsbolag, men sökte också och fick tjänst i Svea hovrätt och påbörjade domarbanan.

-Det ena ledde till det andra … och det är svårt att jobba som domare utan att lägga mycket tid på sitt arbete.

Avhandlingsarbetet blev därmed satt på paus – tills nu, när Per gått i pension men kände att han hade mer att ge.

-Många domare fortsätter döma även efter pensionen, men jag kände att jag ville göra något helt annat. Avhandlingsprojektet har gnagt lite genom åren, som det ofta är med saker som man föresätter sig men som inte blir av.

Per har alltid haft ett teoretiskt intresse, men som domare hinner man inte alltid fördjupa sig.

-Man måste meddela dom inom rimlig tid ...

Jag skjuter in det som Per tog upp tidigare om att skriva kondenserat – det finns knappast utrymme för mer utvecklade analyser om domen ska bli koncis. Även om Per nu kan skriva både djupt och utvecklat i sin avhandling, tar han med sig förmågan att producera kondenserad text.

-Ja, jag tror att det är en bra sak, som jag tar med mig.

Per har läst introduktionskursen, deltar i civilrättsliga och processrättsliga seminarier och känner sig både välkommen och inkluderad som doktorand på fakulteten. Skillnader finns såklart när man jämför situationen med att bli doktorand efter ett yrkesliv och att bli doktorand ganska snart efter juristexamen.

-Framförallt behöver jag inte känna riktigt samma press tidsmässigt. Min ambition är att bli färdig med avhandlingen inom den vanliga tidsramen, men handledarna (professorerna Bengt Domeij och Torbjörn Andersson) behöver kanske inte jaga mig. Bollen är hos mig.

Per tror att han kommer att behöva avgränsa ytterligare och funderar på att fokusera på känneteckensrätt. Generellt är dock forskningsläget skralt när det gäller processrättsliga aspekter inom immaterialrätten.

-Det är ett ganska obearbetat område. Det finns potential till förbättringar, jag har sett problem som behöver belysas.

Jag nämner skadeståndsmålet i HQ Bank-härvan och den 2600 sidor långa domen som meddelades 2017. Där hade man önskat en mer kondenserat skriven dom, minst sagt. Per håller med och vi talar om hur viktiga saker riskerar att hamna i skymundan samt att få personer kan läsa och sortera i en så lång dom.

Domarkarriären innebar för Per att han efter assessorsförordnandet började på Justitiedepartementets immaterialrättsenhet (L3), därefter var han rådman i Sala tingsrätt, ordförande i Patentbesvärsrätten, ordförande i Marknadsdomstolen och sedan 2016 hovrättslagman i Svea hovrätt. Per hade dock kunnat hamna på en helt annan bana än domarbanan, nämligen som fotograf. Jag uppfattar dock att Per är glad för hur det blev och för möjligheten att doktorera nu.

Jag frågar som jag brukar om livet utanför forskningen. Per har ett hus i Eriksberg (Villa Scali, med lång historia) som tar tid att sköta. Han sjunger i Domkyrkokören, tränar lite och spelar lite golf. ”Jag försöker hålla döden på avstånd”, som han säger – en devis han plockat upp från en tidigare domarkollega. En bra devis för alla åldrar, tänker jag.

Jag undrar avslutningsvis om Per vill skicka med något gott råd eller budskap till de som funderar på att doktorera.

-Ja: Det verkar aldrig vara för sent! Jag säger verkar, för det återstår ju att se hur det kommer gå för mig. Men onekligen verkar det som att det aldrig är för sent.

Med de hoppfyllda och inspirerande orden säger vi adjö i den regniga decembermorgonen. Jag önskar Per allt gott och stort lycka till med sitt avhandlingsprojekt. Så sant, det är aldrig för sent.

Rebecca Söderström

Fågelsången 17 december 2025

Februari 2026: Sara Holmström

-Ja, faktiskt. I litteraturen är det fokus på besluten och domarna och inte på organisationen, chefsroller, vem som får vilket mål och liknande. Det saknas forskning om det typen av frågor. Under domarutbildningen tyckte jag att det på ett sätt kunde kännas enkelt – eller i vart fall tydligt – att döma. Men att domstolsmiljön och organisationen däremot var svåra att förstå. Jag ville utforska frågorna.

Jag frågar om Sara saknar dömandet och domstolsmiljön.

-Jag kan sakna att bli klar med saker, få snabba resultat. Jag kan också sakna regelbundenheten. Att vara en kugge som gör något kontinuerligt. Ja, jag kan sakna strukturen och farten och att jobba med konkreta frågor.

Sara ville få utlopp för mer kreativitet och gillar det akademiska samtalet. ”De långa tankarna” som hon säger. Det var undervisningen som ledde henne in mot forskningen. Innan hon sökte forskarutbildningen undervisade hon ett år som adjunkt och var då tjänstledig från domarutbildningen.

-Jag var intresserad av att undervisa på T1 och fick kontakt med Moa Dahlin (docent i offentlig rätt, dåvarande kursföreståndare på terminskurs 1 och nu Saras handledare). Det öppnade sig en lucka till slut.

Sara tar med sig sina praktiska erfarenheter från domstolsåren och tycker kombinationen av erfarenhet och teori är viktig.

-Växelverkan är bra! Inom den allmänna processrätten och straffrätten är många duktiga på det. Jag vill gärna bidra inom offentlig rätt och vår interaktion med domstolar och andra aktörer.

Vi kommer in på frågor om själva doktorerandet och hur livet ter sig för Sara. Tvåårsprövningen är avklarad och mycket av kurser och annat.

-Jag tänker mer och mer att det som ska komma ut i slutändan är framförallt inte en avhandling, utan en doktor. Det är så mycket runt om kring doktorerandet!

Sara beskriver hur andra aspekter har betydelse under forskarutbildningens gång. Det handlar hur man förhåller sig till vetenskapsfrågor, teorianvändning, forskarrollen, språkhantering, kollegialitet, tredje uppgiften, handledningens funktion och universitetets roll. Allt detta är stora och viktiga frågor, som man först ofta inte vet något om men sedan lär sig mer om.

-Avhandlingen är bara en form där man presenterar mycket av det man lärt sig. Men det är bara en del av att doktorera.

Vi pratar om vikten av att skifta fokus från Avhandlingen till sig själv som forskare. Att se alla delarna i forskarutbildningen och bejaka helheten och processen. Sara lyfter fram att det är viktigt att även lägga tid på att engagera sig i ”runt-om-kring”-sakerna. Hon har varit ordförande i doktorandrådet på Juridicum och sitter nu i fakultetens valberedning.

-Det är verkligen något jag har fattat mer och mer, att engagemang även påverkar den egna forskningen positivt. Man är ute på vift i sammanhang man inte annars befinner sig i, får nya infallsvinklar och lär sig nya saker som får betydelse för avhandlingen.

Sara rekommenderar därför att man engagerar sig som doktorand.

-Jag är i och för sig en ja-sägare av rang! Såklart måste man som doktorand sätta gränser. Det finns hur mycket som helst att delta i på Uppsala universitet. Man har mer tid i början av forskarutbildningen. Att doktorera innebär olika faser.

Jag inflikar att det ju är som livet är i stort, det är olika faser (vilken smart sak att säga, va?). På tal om livet vill jag även fråga Sara vad hon gör när hon behöver sätta en gräns för arbetet och återhämta sig.

-Jag åker till landet och tar inte med datorn. Vi (det vill säga Sara och fästmannen Niklas) renoverar stuga och det börjar bli klart. Jag har även börjat spela bridge!

Smarta drag för att varva ner. Jag önskar Sara all lycka till med resterande doktorandtid och tackar för pratstunden!

Rebecca Söderström

Fågelsången 14 januari 2026

Mars 2026: Johan Rosell

Jag nämner ”den där floden som fått rättigheter” för att verka smart (googlar hemma upp Whanganuifloden, Nya Zeeland) och Johan bekräftar att det är absolut den typen av frågeställningar man hamnar i.

-Djur är dock det vi ofta fokuserat på som jämförelseobjekt. Förmodligen för att vi tänker oss att även många djur är kännande varelser med medvetanden. Jag funderar just på om det som värderas i teorier om rättigheter, och det som vi dessutom kanske mer alldagligt tänker oss är betydelsefullt, egentligen många gånger kan kokas ner till en fråga om medvetande.

Här kommer vi in på medvetandefilosofi, en del av filosofin som Johan kommer bygga mycket av sina resonemang på. Det märks att han tagit till sig en sorts forskning som det krävs tid för att på riktigt förstå. Johan läste faktiskt några år filosofi efter juristexamen. Vi återkommer till det. Nu, medvetandefilosofins roll:

-Inom rättsvetenskapen har vi utgått mycket från rättighetsteori där vi antar en hel del om till exempel djurs medvetanden. Men medvetandefilosofin visar mer och delvis andra saker. Jag vill lyfta in medvetandefilosofisk argumentation i den rättighetsteoretiska diskussionen.

Johan vill alltså använda medvetandefilosofi i juridiken för att avgöra rättighetsfrågor.

-Olika subjekt, till exempel olika djurarter, har säkerligen olika intresse av olika rättigheter. Få invänder idag mot att vi har väldigt goda skäl att tro att till exempel primater och elefanter är medvetande varelser som känner såväl glädje som smärta och har komplexa sociala relationer. Men jag tror inte elefanter eller apor är särskilt intresserade av att bilda associationer (här får jag många roliga bilder i huvudet), eller att rösta. I diskussioner om djurs medvetanden är frågan många gånger snarare på nivån om till exempel bin kan tänkas ha någon form av medvetande. Vad skulle vi i så fall tänka oss för rättigheter för bin? Man kan ju förstås föreställa sig att rättigheter för sådana subjekt kan vara motiverade av andra skäl. Kanske liknande skäl som man anförde för att ge floden du nämnde rättigheter. Bara häromveckan erkändes för övrigt rättigheter för en sorts bin i Peru, de första insekterna i världen som erkänts rättigheter om jag förstått det rätt. Så det händer mycket.

Det som generellt är mest intressant att diskutera för de flesta subjekt, tror Johan, är rätten till liv. Han berättar om den märkliga känslan han upplevde när han satt och läste någon filosofisk tegelsten, samtidigt som han matade sin hund Bertil med bacon.

-Grisar verkar ju slå hundar kognitivt på många sätt ….! De är väldigt smarta och sociala djur som har många av de attribut som vi värderar högt hos hundar. Ändå ser många dem som ”lägre”. Det är märkligt, och beror säkerligen till stor del på samhällets kultur och historia. Så jag frågade mig själv helt enkelt om jag kunde rättfärdiga det jag höll på med. Duger det att vi har en tradition av att äta grisar och älska hundar? Eller att man kanske tycker hundar är sötare än grisar? Typiskt dålig filosofisk argumentation. Om båda i någon objektiv mening är relativt likvärdiga medvetande subjekt, förtjänar de inte som utgångspunkt samma hänsyn?

Johan återkommer flera gånger till att människan har ett ansvar att tänka ut hur rättigheter ska regleras.

- Vi som diskuterar och bestämmer i dessa frågor är människor. Vi har ett ansvar att ta hand om varandra. Det ansvaret omfattar även andra subjekt som är moraliskt skyddsvärda, oavsett om de kan göra sina röster hörd­a eller inte.

Vi talar vidare, och kommer in på AI och genmodifierade människor. Det sistnämnda greppar jag inte. Hur mycket av mänskliga attribut sitter i generna, och kan modifieras (medvetande, samvete, självbild, kognitiv förmåga)? Johan resonerar utifrån att man idag vet att det kommer gå att genmodifiera väldigt mycket och ändra i grundläggande mänskliga attribut.

-När det gäller en genmodifierad människa känner vi nog spontant att samma rättigheter ska gälla. Men någonstans går förmodligen gränsen för när vi inte längre anser att någon är en människa. Svårigheten blir bland annat att vara moraliskt konsekvent. Hur ser vi till att alla människor, oavsett kognitiv nivå, samt andra tänkande och kännande varelser får ett adekvat rättighetsskydd? Hur tänker vi i fråga om artificiella medvetanden (om en AI skulle bli medvetande)? Det är fortfarande så extremt mycket vi inte vet om medvetandet, men jag tror ändå att det är dags att vi lyfter in den här sortens tänk i juridiken. Vi som moraliska agenter måste ju i alla fall använda den bästa informationen vi har tillgång till för att göra så rätt vi kan. Att vi inte kan veta helt säkert är ingen ursäkt för att låta bli att försöka göra det rätta!

Vi går tillbaka till filosofin. Filosofistudierna var inte helt som Johan hade trott.

- Under juristprogrammet fattade jag inte alls RoA:n. Det landade när någon mycket klokare än jag påpekade att det inte är så ”fancy” med filosofi, utan att man helt enkelt kan se det som nya verktyg för att tänka. Och det stämmer ju! Det finns så mycket skrivet. Sådant som andra personer har ägnat ett helt liv åt att tänka på. Man får förmånen att hoppa in i deras ”best of” tankar, som man kan använda och bygga vidare på.

Johan har även suttit ting, och om inte filosofins väg hade lockat iväg honom hade han gärna fortsatt och blivit domare. Efter disputationen hoppas han på att få fortsätta med forskning, men han anar att det finns en efterfrågan på jurister och filosofer som kan hjälpa företag och andra i frågor som till exempel rör AI.

Även om Johan varit doktorand ett år och så att säga precis ”värmt upp stolen” (mitt uttryck, inte Johans), vill jag veta hur han lägger upp doktorandtiden för att känna någon sorts balans.

-Jag och min kära fru har turen att ha två fantastiska barn, det ger en reglerad arbetstid. Nu har jag planerat att framöver ha ett helt halvår till att bara forska, vilket känns jättebra. Jag har undervisat mycket på sistone och min huvudhandledare (Minna Gräns, professor i allmän rättslära) gav mig rådet att rensa kalendern och fokusera på att skriva under en mer sammanhållen tid nu.

Johan tränar även på gym, varvat med yoga och meditation. Det blir läsning, familj och vänner, och en hel del spelande — gärna retro gaming.

-Senast i helgen spelade jag igenom Super Mario 3 på Nintendo 8-bitars. Det är en tidlös klassiker.

(Här pratar vi länge om skärmtid för barn också.)

Johan verkar tillfreds med sin filosoferande tillvaro.

-Det är sådan lyx att ha den här tiden! Jag kan inte fatta att det är ett jobb. Jag och en kollega pratade just om detta för några veckor sedan när vi förberedde undervisning. Efter att ha suttit hela dagen hade klockan hunnit bli runt 22 på fredagskvällen. Vi stannande upp i förberedelserna och konstaterade att det väl ändå är helt otroligt att detta är vårt jobb? Att få ägna sig åt sådana viktiga och spännande frågor. Det är helt enkelt drömmen, tyckte vi båda två.

Tack, Johan, för pratstunden – och lycka till med ditt avhandlingsprojekt!

Rebecca Söderström

Fågelsången, 16 februari 2026

April 2026: Christina Kjellson

Vi talar en stund om just det, vad Christina ska göra i sin avhandling. Resningsansökningar som handlar om felaktig rättstillämpning är inte vanliga. Det kommer ett par per år. Generellt beviljar HD resning mycket sällan. Hur HD:s motiveringar ser ut är intressant att analysera, både utvecklingen över tid och själva formuleringarna i motiveringarna.

-Det är en rättsdogmatisk utredning, men jag använder även diskursteori – jag gillar inte det ordet, men ändå…. Alltså, hur man framear sin resningsansökan kan få betydelse för utgången. Det är jättespännande att titta på. Och det historiska, blir HD mer tillåtande eller mer restriktiv i förhållande till de olika argument eller skäl som anförs?

Christina exemplifierar med ett rättsfall, en ansökan som inte beviljades, där sökanden gjorde gällande att rättspraxis frångåtts i hovrätten vilket anfördes som felaktig rättstillämpning. HD menade att rättspraxis inte är bindande och därför fanns det ingen grund för resning.

-Här kan man göra en kritisk granskning. Frågan är såklart då utifrån vilken måttstock man ska vara kritisk. Förarbetena är gamla, från 30-talet, och då fanns till exempel inte europarättens krav och synsätt som vi har nu.

Christina har suttit ting, arbetat på advokatbyrå och gjort en kort insats som beredningsjurist, innan hon antogs till forskarutbildningen.

-Att doktorera är det roligaste hittills. Jag blev sugen på det redan när jag skrev min uppsats, men var inte redo. Byrå var inte min grej. Jag vill gärna stanna i akademin, eller annars kanske domarbanan eller arbete som processförare på någon myndighet. Nya polisutbildningen kommer säkert behöva processrättskompetens, och jag har ju även undervisat i straffrätt.

Christina lyfter fram att hon trivs bra i processrättsmiljön på fakulteten. Hon fick två barn i tät följd under den första tiden som doktorand.

-Det var enbart glada tillrop och stöd från mina handledare (Eric Bylander, professor i processrätt och Henrik Bellander, docent i processrätt). Jag vet att det inte alltid är självklart, även om det borde vara det.

Christina har engagerat sig mycket i olika delar av fakulteten, inte minst i doktorandrådet där hon var ledamot ett år för att sedan ta över som ordförande ett år.

-Jag lärde mig så mycket om fakulteten och kände att jag blev en del av kollektivet. Det är verkligen berikande att åta sig sådana saker. Man förstår hur vissa beslut fattas, till exempel rekryteringsprocesser och annat som kan vara svåra att förstå utifrån. Man är en del av fakulteten och ser hur doktorandperspektivet får genomslag på olika sätt.

Christina har även en alternativ karriär, nämligen som skådespelare! Under hösten och fram till ganska nyligen har Uppsala Stadsteater satt upp pjäsen Den som berövar annan livet, skriven av Henrik Bellander, Gustaf Almqvist (docent i straffrätt) och Jonas Bernander (dramaturg). Christina har spelat notarie i pjäsen, som är en interaktiv föreställning där publiken engageras. Föreställningen, som gick av stapeln 23 gånger, var välbesökt och fick utmärkta recensioner.

-Jag gick teaterlinjen på gymnasiet och har alltid älskat teater. Det var skådespelare eller jurist som gällde när jag var yngre. Men jag kände att teater inte var allt i livet. Jag har alltid haft ett intresse för samhällsfrågor, så det blev juridik.

Föreställningen på stadsteatern belyser viktiga samhällsfrågor, så teaterinsatsen kombinerade Christinas två favorityrken kan man säga. Christina skulle gärna medverka i pjäsen igen om den återkommer.

-Det gav så mycket! När jag spelade hade jag ofta jobbat på kontoret hela dagen, men kände ändå så fort jag kom till teatern att jag fick massor med energi. Det var en utmaning att göra det och jag är glad att jag vågade.

Eftersom jag har sett föreställningen på stadsteatern vet jag att det var en hel del repliker och att Christina gjorde en stark insats på scenen. Att våga och att utmana sig själv är något Christina vill peppa andra doktorander till.

-Mina handledare tipsade en journalist att kontakta mig för en intervju i direktsänd radio. Jag kände spontant att jag aldrig skulle klara av det, men mina handledare peppade mig och jag gjorde det.

Även mikroseminarierna i processrätt är bra forum för att utmana sig genom att testa idéer och presentera utkast för kollegor.

-Det är en frihet att vara doktorand, och det är kreativt, men det blir ännu roligare om man gör sig själv till en del av kollektivet. Om man känner folk blir det inget stort steg att prata om sin forskning.

Att utmana sig själv, och att vara en aktiv del av sin forskningsmiljö, det tar jag med mig från pratstunden med Christina. Jag känner mig också sugen på att gå på teater igen och hoppas att en liknande föreställning kan sättas upp, kanske med en civilrättslig process…

Tack, Christina för fikastund och stort lycka till med andra halvan av din doktorandtid!

Rebecca Söderström

Fågelsången 18 mars 2026

Maj 2026: Pär-Olof Persson

Sagt och gjort, P-O lämnade hemstaden Östersund och flyttade till Uppsala, precis som hans storasystrar gjorde en gång i tiden (”En har dock flyttat tillbaka till Jämtland, medan en har blivit kvar i Uppsala”). Under juridikstudierna fastnade han mest för sakrätt och fastighetsrätt och efter examen 2017 sökte han en doktorandplats med det ämne avhandlingen nu handlar om. Han lyckades dock inte gå hela vägen och gjorde då notarietjänstgöring på Förvaltningsrätten i Uppsala istället. När notarietjänstgöringen var klar 2019 putsade han till projektbeskrivningen och sökte doktorandplats med samma ämne igen. Och den gången gick det vägen.

-Jag blev mycket glad när jag kom in som doktorand, och jag har varit glad sedan dess!

Jag frågar om doktorerandet utifrån det P-O tidigare sagt om att han behöver variation i sina arbetsuppgifter. Är inte avhandlingsskrivande, om något, rätt enformigt?

-Jo det kan man väl i och för sig säga. Man undersöker samma problem i flera år... Fast det är inte så enformigt som man kan tro. Man tittar på samma frågor, men på olika sätt och det dyker hela tiden upp nya problem. Dessutom gör man andra saker som doktorand också. Man läser kurser och undervisar och så vidare.

P-O funderar över doktorerandets ups-and-downs. Det har han verkligen skäl till, nu när hans doktorandtid onekligen går mot sitt slut.

-Det är klart att det är ibland känns lite segt när man sitter där med ett tomt anteckningsblock och bara tänker (här stirrar P-O snett upp i taket med mycket tom blick, på ett sätt som jag tror alla doktorander och före detta doktorander känner igen sig i). Men man får verkligen jobba med tänkandet. Det är inte enformigt. Jag har verkligen uppskattat att hela tiden sitta och vrida och vända på problemen. Att ha motstånd, att komma hem efter en arbetsdag och inse att, nej, jag kom inte fram till något idag. Och så får man fortsätta, tills man till slut kommer på något och kan sätta det på pränt. Jag har inte haft något emot det där tankearbetet.

Men nu är det tankearbetet färdigt för ett tag, åtminstone det som krävts inom ramen för avhandlingsprojektet. Hur var det att få boken (P-O ger ut sin avhandling på Iustus Förlag)?

-Det var helt otroligt. Först att se texten i sättning i pdf, då fick jag en känsla för hur sidorna kommer att se ut. Men att sedan få den fysiska boken och bläddra…!

P-O gestikulerar med händerna hur han liksom andas in bokens doft. Också detta har hög igenkänningsfaktor. Det är speciellt när de ord och den text man kämpat med att få ihop under så många år, finns tryckta i en bok.

Här kommer vi över till att prata om bokens innehåll. Vad handlar avhandlingen om?

-Den handlar i korthet om vissa speciella situationer när en fastighetsägare själv vill inskränka sin äganderätt. Man kan till exempel tänka sig överlåtelseförbud eller förköpsrätt. Hur och när kan ägaren avtala om den typen av äganderättsinskränkningar och vilka verkningar har de gentemot en ny ägare och andra slags tredje man?

-Jag bestämde mig för att undersöka vad som gäller med utgångspunkt i äganderätten. Ägaren kan på olika sätt frivilligt minska äganderättens omfång. Hur ska man hantera äganderättsinskränkningar, som ägaren alltså själv vill underkasta sig?

Vi kommer in på amerikansk äganderättsteori och den etablerade fastighetsrättsliga bundle of rights-metaforen. Äganderätten kan ses som ett knippe rättigheter och frågan är vad som händer om man, som P-O uttrycker det, tar bort en kvist ur knippet.

-Det finns många frågor som uppkommer rent praktiskt. Vad innebär det att en fastighet beläggs med ett överlåtelseförbud? Vad gäller om en ägare har lovat grannen att inte odla på ett visst sätt eller att inte bebygga tomten? Vad händer om det finns en förköpsrätt som inte respekteras när fastigheten säljs?

P-O ser tillbaka på sina doktorandår med stor glädje, det är uppenbart.

-Jag har fått betalt för att skriva en bok under flera år, det är bara att buga och bocka! Jag har uppskattat klurandet, även i de perioder när det har varit tufft. (Här visualiserar han med stirret igen, snett mot taket och med tom blick).

Jag frågar om han har någon klokskap han vill få sagt till andra doktorander.

-Jo kanske… Att inte klandra sig själv för att man inte alltid, i synnerhet inte i början av doktorerandet, får så mycket skrivet. Ibland kan man få för sig att det är viktigt att hela tiden skriva text. Men innan man vet vad man ska skriva är det svårt att skriva. Och särskilt i början av doktorerandet är det väldigt svårt att veta vad man ska skriva. Oavsett hur man gör tror jag att det kommer att bli bråttom mot slutet av doktorandtiden, för det är först då bitarna fallit på plats. Därför kan ett tips vara att försöka hitta ett lugn i att det måste få ta lite tid att läsa och tänka en hel del också. Så måste i alla fall jag göra innan jag kan börja skriva.

P-O håller för närvarande på att söka jobb, och ser på framtiden med tillförsikt. Något kul jobb blir det säkert till slut, han får se vad blir säger han. En liten sidokarriär har han redan tillägger han skämtsamt. Han är gitarrist i hårdrockbandet Carnal Agony, som släppt två skivor. ”Men det är en ren fritidssyssla, som dessutom ligger på is för tillfället”.

Tidigare officer och skogsmästare, lite hårdrocksgitarrist, och snart, om allt går vägen, juris doktor i civilrätt. Det låter inte enformigt. Jag önskar all lycka till på disputationen, P-O, och tack för en trevlig (och bitvis stirrig) intervju!

Rebecca Söderström

Fågelsången, 27 april, 2026

Juni 2026: Alice Grudd

-Ja, det är mitt andra tips. Om någon är sugen krävs det, i regel, att doktoranden själv tar initiativet. Jag bjöd därför in mig själv! Tillsammans med två forskare anordnade jag en konferens där professor Steven Dean vid Boston University var huvudtalare. Jag pratade med honom på konferensen om att jag mycket gärna ville komma och vistas ett tag på Boston University, att jag skulle ordna finansiering och att jag bara behövde en formell inbjudan underskriven av honom. När det var klart, sökte jag resestipendiet från Smålands och planeringen påbörjades.

Man måste göra det enkelt för den inbjudande fakulteten, för forskare kan få många förfrågningar, menar Alice, och även vara beredd på att själv kontakta personer för att få presentera sin forskning och för att få delta i seminarier med mera. Och det krävs omfattande förberedelser, inte minst om man ska ta med sig sin partner och tre barn, som Alice.

-Vi lade ner mycket tid på att ordna med det praktiska. I vårt fall hyrde vi ut vårt hus och det möjliggjorde att vi hade råd att åka, men det tog tid innan vi hittade lämpliga hyresgäster. Därutöver behövdes dyra intervjuer på den amerikanska ambassaden – kom ihåg ”familjebevis” från Skatteverket! –, sjukförsäkringar som gäller utanför EU, frånvaro från förskolan… Om någon doktorand planerar att åka i väg kan jag ge många tips, det är bara att höra av sig!

Något som underlättade utlandsvistelsen var att Alices man var föräldraledig under Bostontiden. När familjen kom fram till Boston var det vinterkaos med 15 minusgrader och massor med snö, och utegångsförbud på grund av rådande väderlek. Men Alice tycker att trots alla förberedelser och den lite kyliga starten, var resan ändå absolut värt mödan. Staden visade sig vara mycket barnvänlig för hennes man och barn medan Alice arbetade. Det erbjöds massor av roliga aktiviteter på museer och bibliotek och familjen har haft en härlig tid på alla sätt: ”Boston är ett smörgåsbord av aktiviteter för alla åldrar!”. Alice själv tar med sig många värdefulla erfarenheter från Boston University och de nya akademiska sammanhangen.

-Det var så oerhört inspirerande att vara där! Jag förbättrade mina engelskkunskaper, knöt kontakter och förde en annan typ av diskussioner än de jag är van vid. Att byta forskningsmiljö har ett egenvärde. Alice deltog i fakultetens veckosammanträden, seminarier, boksläpp och träffade många duktiga forskare. Hon höll en presentation för hela Juridiska fakulteten vid Boston University.

-Det var svårare än vad jag hade föreställt mig! Åhörarna ställde oräkneliga frågor om det svenska skattesystemet generellt, om Astrid Lindgrens marginalskatt (den s.k. Pomperipossaskatten) och den svenska valutaavregleringen på 1980-talet… Där stod jag på 16:e våningen i en skyskrapa med hela fakultetens blickar fästa på mig och försökte, på mitt andraspråk, förklara huvuddragen i svensk skatterättshistoria. Men det gick OK tycker jag. Framför allt är jag stolt över att jag vågade.

Alice tog därefter initiativ till att presentera sin forskning på Boston College, som är ett annat universitet i staden och ett av de äldsta i landet. Boston College har en större skatterättslig miljö. Alice menar att man måste vara beredd på att höra av sig till andra forskare på plats, det går inte att boka in allt i förväg. Men det löser sig ofta bra när man väl har landat.

-Det var intressant med akademin i USA, i de forum jag besökte var fokus på de stora samhällsfrågorna trots att Trump försöker inskränka den akademiska friheten. Vidare verkar forskare ta den tredje uppgiften på mycket stort allvar och har en närhet till den allmänna debatten – det är något att inspireras av i svensk kontext.

Dessutom kände Alice, som beskrevs i inledningen, att hon fick utrymme att skriva på ett sätt hon inte hade haft tidigare. Att projektet började landa i metod och inriktning.

-Man kan kanske tro att man åker iväg och kommer att ha fullt upp med annat, men jag fick skrivro där borta.

Mycket tid av skrivande återstår. Fler lite längre utlandsvistelser blir det nog inte, utan fokus ligger på avhandlingsarbetet framöver. Det blir fortsatt samarbete med kollegorna i forskningsnätverket CATS (Critical Approach to Taxation and Society – ”det är för att driva lite med alla konstiga akronymer som finns inom skatteområdet”). Tillsammans med två andra forskare vid Göteborgs universitet – Patrik Emblad och Hedvig Lärka – har Alice och nätverket fått medel från Riksbanken och genomfört två konferenser.

Jag frågar om Alice vill beskriva hur hon upplever doktorerandet och vad hon gör för att få balans i tillvaron som forskare och småbarnsförälder till tre barn (som är fem år och yngre).

-Jag finner mitt arbete väldigt meningsfullt och det ger mig i perioder återhämtning från den tämligen intensiva tillvaron i övrigt. Att få lön för att läsa, tänka och skriva om något man är intresserad av, det är definitionen av ett gott (arbets-)liv enligt mig. Friheten blir en ynnest när man får barn. Då måste man ha rutiner (så som att lämna och hämta på förskola) som sätter ramarna för arbetsdagarna.

-En annan del av att vara doktorand är de kollegiala relationerna på Juridiska fakulteten i Uppsala, men också på andra läroverk. Det är på något vis lägre trösklar, jämfört med andra jobb jag har haft. De kollegiala relationerna övergår i vänskaper. En förklaring skulle kunna vara de många roliga tillställningarna som disputationsmiddagar och postseminarier.

På fritiden kan Alice påträffas på Skogskyrkogården, lite söder om Stockholm. Det är hennes favoritplats där hon gärna springer en sväng. Jag önskar Alice all lycka till med skrivandet och forskandet, och ett stort tack för pratstunden!

Rebecca Söderström,

Fågeslsången 27 maj 2026