Månadens doktorand
November 2026: Jonatan Skagerberg
Jonatan Skagerberg antogs som doktorand i civilrätt i våras och har hunnit börja borra sig in i den principiellt intressanta frågan om vad vi egentligen menar med insolvens. Det snackas mycket om insolvensbegreppet just nu, att det är förknippat med olika svårigheter. Samtidigt harmoniseras viss insolvensrätt på EU-nivå, med effekter på de svenska reglerna. Jonatan förklarar och resonerar och jag antecknar för glatta livet. Hans avhandling är en del i ett större projekt finansierat av Ackordscentralen, som professor Laila Zackariasson fått forskningsmedel för.
-Till exempel innehåller det nya direktivet en duty to file-reglering som påför ansvar på styrelsen på ett sätt som krockar med den mer flytande insolvensbedömning vi har i svensk rätt om när obestånd föreligger (”betalningsoförmåga som inte är endast tillfällig”). Det är bara ett exempel, men kommer bli en bra hävstång för att fundera på andra ställen där insolvens får betydelse.
Jonatan Skagerberg Foto: Jonas Persson
Jonatan vill göra nedslag i vissa områden där insolvensbedömningar får betydelse på ett direkt sätt. En jämförelsepunkt kan bli företagsrekonstruktion, där det relevanta kriteriet är ”risk för insolvens”. Begreppet spökar i bakgrunden, så att säga.
-Jag får se hur jag kommer göra avgränsningarna, jag tror att undersökningsföremålet, dvs insolvensbegreppet, måste få visa vilken metod det påkallar. Det finns olika synsätt och ingångar.
Avhandlingsprojektet är principiellt, vi talar om det en stund. Att det är grundforskning. Att kartläggningen av hur begreppet används kommer visa om det finns problem och diskrepanser att diskutera. Att det är ett problem att vi inte helt vet om det finns problem med begreppet i den svenska rätten. Jonatan tycker att det känns väldigt kul. Jag frågar om det principiella drar iväg honom mot filosofiska resonemang och språkanalyser.
-Nja, jag vill göra en dogmatisk undersökning och ge besked inom vissa områden. Men det kommer såklart även behövas reflektioner om intresseavvägningar och hur regleringen bör förstås och utformas framöver. Där kan mer ontologiskt inriktade överväganden nog vara nyttiga.
Första tiden som doktorand har varit bra, säger Jonatan. Han trivs, han har värmt upp stolen, han har kommit igång med läskurs och undervisning hägrar. Tre stycken konferenser har också hunnits med, två utomlands (två materiellt relevanta, samtliga nätverks-relevanta) Han återger vad han själv fått för medskick för början av doktorandtiden:
-Många har talat om att det första året känns omtumlande. Jag både instämmer och inte instämmer. Det är mycket nytt. Men samtidigt finns det ju inte några direkta förväntningar på att man ska prestera så mycket det första året. Så början är en tid av möjligheter.
Jonatan började fundera på forskarutbildningen under sista delen av juristprogrammet. Domarbanan har också lockat. Men så under en fördjupningskurs i arbetsrätt skrev han en längre uppsats. Den kom att innehålla resonemang om vad rättsdogmatik är.
-Jag ramlade ner i det kaninhålet ... Där fick jag ny uppskattning för det akademiska skrivandet, att det faktiskt kan vara ganska kul. Eller tja … kul är det ju efteråt, när man skrivit något. Det är som att springa – härligt när det är gjort.
Jonatan springer mycket, gärna 7-8 mil i veckan (det låter verkligen inte kul, tänker jag och minns iskylan och mörkret vi nyss kommit in från). Men jag håller med om liknelsen. Känslan efteråt. Tillbaka till uppsatsskrivandet: Jonatan såg en ny sida av juridiken och började förstå vad det kan innebära att forska. Han läste lite avhandlingar (Mikael Hansson, Joel Samuelsson, Nils Jareborg bl.a.) och bollade tankarna med Jonatan Schytzer (som sedermera blev handledare). Även Mikael Mellqvists artikelserie i 2025 års SvJT, “Insolvens – ett ansikte med skiftande mimik” i tre delar inspirerade.
-Jag förstod att juridisk forskning kan vara en väldigt kreativ process.
Jonatan undervisade ett år på T5 (juristprogrammets bästa termin, förf. anm.) innan han antogs till forskarutbildningen och tyckte även det var roligt. Särskilt att undervisningen i stora delar är fri, med problemuppgifter som inbjuder till mycket diskussion med studenterna.
I övrigt, förutom att samla mil i spåret och delta i maraton, halvmaraton och Lidingöloppet, gillar Jonatan musik. Både att lyssna mycket och spela mycket. En dröm är att kunna skaffa jättedyra synthar och skapa musik.
Jonatan, som kommer från Göteborg (eller Lerum som göteborgare skulle påpeka), har nu bott i Uppsala i sex år, och har ett sorts projekt för sig själv att hitta sin identitet som uppsalabo. Han konstaterar att han kommer bo ytterligare minst fem år här och att det är idé att skapa en personlig relation till lärdomsstaden, som något mer än bara en genomfärdsort. Han försöker hitta bra rutiner och trevliga ställen att gå till. Springa längs Fyrisån, inte minst, gärna på morgonen men det blir oftast av på kvällen.
Jag frågar om Jonatan har något han vill förmedla till den som går i forskartankar. Han funderar en lång stund, men landar i att:
-Det är ett leap om faith att tänka att man ska skriva en bok. Det är fem år av självtvivel. Men det är KUL. Jag tror att man ska släppa karriärstänket, fixeringen vid vad avhandlingen ska leda till, och fokusera på att det är kul nu. Det är nu jag gör detta och jag får jobba på mig själv.
Plötsligt, när jag tänker att intervjun börjar gå mot sitt slut, levererar Jonatan två ytterligare klickvänliga citat, som jag bara måste ta med:
-Man kan bara skriva den avhandling man har tid för.
Och
-Projektet är som bäst när du inte har skrivit något!
Det vill säga, släpp perfektionen. Tänk inte på mottagaren. Jobba med dig själv där du faktiskt står. Lättare sagt än gjort, men mycket tänkvärt.
Tack Jonatan, för trevlig pratstund, och lycka till med de kommande åren i forskarutbildningen!
Rebecca Söderström
Güntherska hovkonditoriet (det var fullt på Fågelsången), 21 oktober 2026