Månadens doktorand
Oktober 2026: Vera Bolmgren
Vera Bolmgren antogs som doktorand i civilrätt 2025 och har kommit igång med både skrivandet, undervisningen och kurserna. Skadeståndsrätten har gått som en röd tråd genom hennes yrkesliv. Hon känner att hon har hamnat rätt, men konstaterar att det krävs viss split vision och en acceptans för att det periodvis går framåt i små steg.
-Jag försöker vårda fokustiden. Nu när jag undervisar hinner jag inte skriva så mycket på avhandlingen, men jag vill ändå medvetet ta till vara om jag har två timmar eller en förmiddag för forskningen.
Vera har en bakgrund från Förvaltningsrätten i Stockholm och sedan som processjurist på Centrum för rättvisa och fick under sin tid där vara med och driva flera ärenden i domstol. Intresset för skadeståndsrätten, som hon hade med sig från utbildningen, fördjupades.
Vera Bolmgren Foto: Lasse Blom
-Det var en värdefull erfarenhet. Att få omsätta sina kunskaper och se att jag kunde jobba under tidspress. Klientkontakten var bra och viktig, att arbeta med ärenden som betyder mycket för klienterna. Det blev ett arbete med ”boots on the ground” och jag fick även se hur domstolar fungerar från insidan.
Vera beskriver det som ”skräckblandad förtjusning, men mest förtjusning” att plädera i domstol. Hon fick lära sig muntlig framställning och har god nytta av det även i akademiska sammanhang.
-Det är ganska likt på så sätt att man också som doktorand ska prata i sammanhang där det finns personer som man respekterar jättemycket och som är väldigt erfarna. Det blir adrenalinkickar även i akademin.
Vera trivs med doktorandtillvaron. Hon beskriver att det är inspirerande att få möjlighet att testa sig själv.
-Jag vill veta hur djupt jag kan gräva.
Det hon gräver i är preskription av skadeståndsanspråk, ett ämne som har fått återkommande uppmärksamhet men som behöver behandlas ytterligare i forskningen. Det handlar bland annat om skador som uppenbaras efter lång tid eller som pågår under lång tid. Miljöskador är ett bra exempel. PFAS-skador, eller avfall som grävs ner och upptäcks mycket senare, kanske efter tiotals år. Omsättningsintresset och intresset av att preskribera anspråk inom rimlig tid väger in, liksom intresset av att skador ersätts av den som har vållat dem.
- Frågan om preskription av skadeståndsanspråk återkommer i förarbeten och doktrin och det är vissa aspekter som utmärker preskription av just skadeståndsanspråk. Parterna har exempelvis ofta ingen relation till varandra innan de upptäcker skadan. Det finns många rörliga delar, och frågan blir när man sätter stopp och preskriberar ett anspråk.
I Norden finns olika lösningar och principiella utgångspunkter. Vera kommer att göra vissa komparativa studier.
-Huvudregeln i andra nordiska länder är att anspråket anses uppkomma när skadan, eller kännedom om skadan, uppkommer. Men den huvudregeln har vi inte i Sverige.
Projektet sätter centrala skadeståndsrättsliga frågor i centrum: Vad är en skada? Hur värderar vi en skada? Och när kan en skada anses ha uppkommit?
-Det finns en stark skadeståndsrättslig tradition i Uppsala. Jag ska hitta min egen pusselbit i den traditionen.
Vera beskriver pusselbitsletandet som kul och att hon är ”lagom förvirrad”. Det är något vi båda är överens om är en bra sak, eller åtminstone en helt normal sak. Man är ofta, och kan nog lugnt vara, lagom förvirrad som doktorand.
-Det är en speciell tid i livet att vara doktorand. Alla kämpar. Det gäller att försöka vara medveten och närvarande. Jag vill lyfta fram doktorandkollektivet, det ger så mycket att ta del i det och det finns flera sammanhang. Vi som antogs samtidigt förra året har en läsecirkel tillsammans som jag uppskattar mycket.
Vera beskriver en ”dikotomi mellan pressen och det positiva”. Att det är ett privilegium att forska, men samtidigt den ständiga (lagoma) förvirringen, som inte alltid är helt enkel att leva med.
-Jag tror på trust the process. Det kommer att gå bra. Jag har ju bara hållit på i ett år nu, men som det känns nu så trivs jag i den här miljön och vill gärna vara kvar.
För att ”bryta med dagen”, som hon beskriver det – det vill säga efter en lång dag med forskning eller undervisning, brukar Vera spela fiol.
-Då kan jag bli så irriterad på att jag spelar falskt, att eventuell frustration över avhandlingsarbete bleknar.
Det sista sägs med glimten i ögat och vi enas om att klassisk musik är helt underbart. Vera spelar i flera orkestrar, bland annat Kungliga Akademiska kapellet, som gör regelbundna insatser vid universitetets akademiska högtider. Det blir två till tre konsertprojekt per år.
-Jag kollar även mycket på friidrott. Jag utövar det inte själv, men det är väldigt roligt att hänga med när mästerskap sänds.
Förutom undervisning läser Vera även den högskolepedagogiska kursen i höst. Hon satsar även på en metodkurs i Köpenhamn, med doktorander från hela Norden. Doktorandlivet har verkligen kommit igång. Jag önskar all lycka till med forskarutbildningen, Vera, och jag kommer att kika lite extra efter dig när Kapellet spelar i Universitetshusets aula nästa gång!
Rebecca Söderström
Fågelsången, 8 september 2026