Månadens doktorand

September 2026: Kristina Borodina

-Jag föddes som enda barnet i Moskva, mina föräldrar skiljde sig när jag var fyra-fem år, jag och min mamma fick bokstavligen börja om livet efter skilsmässa eftersom vi inte hade någonting och ingenstans att bo, vi flyttade från en lägenhet till en annan och jag fick byta skolor fem-sex gånger. Ett år var det så pass tufft för min mamma att hon skickade mig iväg att bo ett år i Minsk, Belarus, där jag bodde hos min moster. Jag var väldigt ensam som barn och jag hade inga långvariga fritidsaktiviteter. Det som jag ägnade mig åt mest var att läsa och plugga. Jag läste, läste och läste. Fortfarande idag trivs jag med att vara för mig själv, och läsa, jag har inget emot det. Jag tror det är bra när man är doktorand, att man klarar det.

Kristina, som verkligen kan beskrivas som en utåtriktad person, har klarat stora utmaningar sedan tiden som barn i Moskva. Hon läste gymnasiet i dubbel studietakt via en internatskola och gick ut redan som 16-åring, läste lingvistik, engelska och italienska på universitetet i Moskva och flyttade som 19-åring till Milano där hon pluggade mode och kommunikation. Och arbetade på Gucci. Minnena från den tiden är soliga och glada, Kristina levde livet i modemetropolen. Det var dock hektiskt och en resa till Norge bokades in med en vän, för att få några dagars lugn och ro.

-I Oslo träffade jag en svensk kille som arbetade där, som många andra svenskar gör, och han blev senare min man och pappa till min äldsta dotter. Jag flyttade till Oslo efter studierna i Milano och bodde där ett år. Sedan flyttade vi till Skåne där min äldsta dotter föddes 2010 och sedan när dottern var sex månader flyttade vi till San Diego.

Dåvarande maken gick pilotutbildning och San Diego har 285 soldagar om året – den nya familjen slog sig ner inte långt från havet och Kristina spenderade föräldraledigheten där. Efter detta flyttade de till Västerås där pilotutbildningen fortsatte. Kristina sökte jobb, kände sig inte hemma i Sverige och frustrationen växte.

-Jag sökte säkert 50 jobb, inom mode mest, men fick inte ens svar. Jag kände att jag inte passade in. Vad ska jag göra här? Till slut fick jag jobb som servitris på en restaurang som jag hade i ett år.

Familjen fick nys om en lägenhet att hyra i andra hand i Stockholm och packade ihop sina saker, sa upp lägenhet och jobb i Västerås och tänkte att möjligheterna i storstaden skulle bli bra för familjen. Natten innan avresan bröt hyresvärden i Stockholm avtalet och gjorde sig okontaktbar. Familjen hade ingenstans att bo och ett enormt kaos bröt loss. Efter många turer (”den stressigaste veckan i hela mitt liv”), fick de tag på boende i en liten etta ovanpå en fysioterapeutverksamhet utanför Västerås. Kristina dök ner i svensk avtalsrätt, och med hjälp av google translate började hon nysta och kontakta både polis och arbetsplatsen där den bedrägliga hyresvärden arbetade. Kristina lyckades få tillbaka pengarna som de hade blivit avlurade.

-Jag hade en väldigt stark rysk accent då, de måste ha undrat vem jag var när jag ringde och hänvisade till kontraktsbrott, skadestånd, bedrägeribrott och svensk lagstiftning…

Där och då föddes intresset för juridiken. Kristina läste SFI, svenska som andra språk, och blev uppmuntrad av en av sina språklärare att satsa på en utbildning i Sverige.

-Jag kommer aldrig att glömma min lärare Susanne. Hon frågade mig vad jag hade för mål, att man alltid måste ha ett mål och jag började drömma om juridikstudier.

Med högsta betyg från Moskva, kom hon in, inte bara en utan tre gånger på juristprogrammet i Uppsala (vilket är, som alla vet, ett av Sveriges mest sökta utbildningsprogram). Ett maraton blev som sagt avgörande för att hon till slut tackade ja.

-Vi flyttade till Uppsala. Och nu sitter jag här och är doktorand.

Det är en otrolig historia om resiliens, mod och en förmåga att alltid se det positiva. Vi talar om motgångar och hur inställningen är så viktig för att orka ta sig framåt. Kristina är märkbart tacksam för sina möjligheter som doktorand och uttrycker flera gånger hur mycket hon brinner för de frågor hon forskar om. Själva avhandlingsämnet omfattar både civilrätt och offentlig rätt.

-Brottsförebyggande åtgärder och trygghetsfrågor har kopplingar till kriminologi, sociologi, antropologi och polisiär forskning. Jag har läst så mycket inom alla dessa delar och försöker avgränsa – det måste bli en rättsvetenskaplig studie.

-Att utvärdera brottsförebyggande åtgärder är lättare när man tittar på platsbestämda insatser, jämfört med sociala och individuella insatser. Man kan räkna antalet vistelseförbud, överenskommelser om platssamverkan, visitationszoner, och säga: Vi gör något, vi kan mäta detta. Men det individuella, som jag tror är det riktigt viktiga, är svårare att mäta och visa effekterna av.

-Jag vill avgränsa mot hyresrättsliga och bostadsrättsliga frågor. Där kommer de sociala aspekterna in. Civilrättsliga principer utmanas av de sociala hänsyn som behöver tas, och när brottsprevention och trygghetsskapande arbete kommer in i bilden blir det väldigt intressant. Hur avväger man intressena hos hyresgäster, hyresvärdar eller fastighetsägare och samhällets intressen i stort?

Kristina beskriver att det är en utmaning att hålla sig neutral som forskare, både i behandlingen av frågorna och i språket. Hon använder språket som ett verktyg för en kritisk analys: hur har man beskrivit problem kopplade till trygghet och bostäder i förarbeten och utredningar? Det säger mycket om hur man värderar saker. Med det sagt vill Kristina inte att avhandlingen ska bli ett ställningstagande. Frågorna är för komplexa, och för politiskt laddade. Hon vill visa på lagstiftningens brister och skapa medvetenhet om effekter och avvägningar.

-Jag vill inte ta för givet det som står i en proposition. Det är en berättelse. Det finns fler! Man hänvisar ofta till ”forskningen” i utredningar, men har sällan exakta hänvisningar. Det finns så många olika forskningsaspekter och vetenskapliga studier som kommer in.

Kristina beskriver sin resa med att se allt mer kritiskt och ifrågasättande på det material hon studerar. Hur forskning utanför det egna ämnet har stor betydelse, men också kräver mycket för att förstås och hanteras.

-Det kliar inom mig när jag inte förstår något, jag blir så rastlös! Jag vill förstå kontexten.

Detta är också något som Kristina reflekterar kring som en svaghet, att det drar iväg och spretar. Det gäller att ha ett fokus och skriva en avhandling, inte försöka skriva fem stycken…

-Jag tänker snabbt, för snabbt. Jag måste stanna upp, det är så viktigt för att det ska bli bra. Men det tar kraft och kräver disciplin att stanna upp och gå åt rätt håll.

Kristina beskriver hur ambitionen att skriva om en liten detalj kan resultera i fem sidors text. Helt plötsligt. Hon arbetar på att smalna ner, fokusera, och förhoppningsvis bli färdig framåt 2028.

-Men jag känner mig trygg nu med att ha hittat en inriktning i mitt avhandlingsprojekt. Det kommer bli bra men det kräver mycket fokus. Och samtidigt är det så att allt det här, doktorerandet och så vidare, är en stor bonus för mig. Det som är mitt liv, min motivation och min inspiration, är mina barn.

Kristinas barn Shara, Theodór och Sóley är mellan 2 och 16 år, så livet är fullt för Kristina. Själv verkar hon full av en ostoppbar energi. Jag tar med mig lite av den in i terminsstarten, tänker jag. Jag önskar stort lycka till, Kristina, med att slutföra ditt avhandlingsarbete och tack för en inspirerande intervju!

Rebecca Söderström

Fågelsången, 21 augusti 2026

Tidigare "Månadens doktorand"