Professor Nils Jareborg (1938–2025)

Det är med stor sorg som vi meddelar att Nils Jareborg, professor emeritus i straffrätt, avled i sitt hem den 20 juni vid en ålder av 87 år. Han efterlämnar hustrun Maarit Jänterä-Jareborg samt sönerna Niclas, Jonas och Andreas med familjer.

Nils betydelse för straffrättsämnet, Juridiska fakulteten i Uppsala och rättsvetenskapen i stort kan inte överskattas. Hans akademiska bana inleddes i slutet av 1950-talet i Lund, där han tog sin juris kandidatexamen år 1963. Därefter inledde han doktorandstudier med professor Alvar Nelson som handledare, vilket ganska snart förde honom till Uppsala. Han disputerade år 1969 på avhandlingen ”Handling och uppsåt” som i flera avseenden var banbrytande, inte minst för att han introducerade, modern analytisk språkfilosofi som i flera avseenden i grunden förändrade synen på straffrätten och dess begreppsbildning. Avhandlingen följdes raskt av en rad straffrättsliga och rättsfilosofiska arbeten av samma dignitet.

Nils blev docent i straffrätt i och med avhandlingen. Senare blev han också docent i allmän rättslära baserat på hans tidigare licentiatavhandling. År 1984 tillträdde han professuren i allmän rättslära, men redan året därpå lämnade han denna då han utnämndes till professor i straffrätt. Han blev kvar i denna tjänst fram till sin pensionering år 2003. Att Nils därmed blev emeritus (egentligen latin för ”uttjänt”) är endast korrekt om man med denna term avser en hederstitel. Han fortsatte efter pensioneringen att vara och verka inom akademin genom att med oförminskad kraft fortsätta att publicera sig i betydande omfattning och handleda en lång rad doktorander.

Nils författarskap var omfattande, brett, djupt och inte minst internationellt. Såväl Nils som hans skrifter fick uppmärksamhet och vann gehör långt utanför Uppsalas och Sveriges gränser. I sina publikationer behandlande han under sin långa akademiska bana i princip samtliga delar av straffrätten. Han kom därutöver att lämna viktiga bidrag inom rättsfilosofin. Den djupa förankringen i anglosachsisk filosofi och moderna strömningar inom vetskapsteorin, gav hans arbeten en prägel av begreppslig stringens och klarsynthet som dittills hade varit sällsynt i svensk straffrätt. Ett genomgående drag i hans arbeten är att god juridik bör vara idéburen, principiell och rationell. Således präglades hans texter av ett starkt engagemang för en rättsstatligt förankrad och rättvis straffrättsanvändning som präglas av humanitet.

Under långa perioder var Nils verksam som expert och inte sällan intellektuell primus motor i olika lagstiftningssammanhang i Sverige, liksom i Europarådet. Hans bidrag på detta fält syns fortfarande i åtskilliga produkter som bär hans signum av begreppslig och principiell pregnans.

Inte oväntat kom Nils stora begåvning och skärpa att uppmärksammas långt utanför Sveriges gränser, och han hade ett stort internationellt nätverk som omfattade flera av samtidens ledande forskare i Norden, övriga Europa och USA. Han var bl.a. Fellow i British Academy, hedersdoktor vid Helsingfors universitet samt handledare i flera doktorandprojekt utanför Sverige.

Med Nils digra vetenskapliga meritlista kunde man kanske vänta sig att han skulle ha en persona som återspeglade dylik framgång och erkännande. Som människa var han emellertid det motsatta: lågmäld, oerhört vänlig och ödmjuk. För dem som kände Nils kännetecknades han av ett stort mått av humor och ett aldrig sinande intresse för det som, med hans egna ord, ”egentligen är viktigt i livet” – dvs. matlagning, musik, litteratur, historia, film och vin. Hans stora kunskap på dessa områden, i kombination med både hans och Maarits generösa inställning till att inkludera kolleger, har inneburit att många såväl utländska dignitärer som unga forskarstuderande har välkomnats in i den Jareborgska gemenskapen, inte sällan i deras hem, vid middagsbordet och med Nils som kock. Hans inofficiella titel ”fakultetskocken” var nog så välförtjänt som de mer officiella.

Vi saknar en högt aktad och uppskattad kollega som har lämnat stora och starka avtryck i såväl den rättsvetenskapliga som den privata sfären. Uppsalafakulteten och straffrätten i allmänhet är nu fattigare.