Semitiska språk

De semitiska språken talas i västra Asien och Nordafrika av nästan en halv miljard människor. De semitiska språken har haft en bestående kulturell och historisk betydelse, inte minst genom judendomens, kristendomens och islams heliga skrifter. Det mest kända språket i denna språkfamilj är kanske arabiska. Andra medlemmar, både som fornspråk och moderna språk, är hebreiska, arameiska, akkadiska, feniciska, ugaritiska, amhariska, tigrinska och mehri.

Forskningen om semitiska språk vid institutionen har på senare tid fokuserat på följande områden:

• Språkvetenskapliga studier av talade arabiska och nyarameiska varieteter, särskilt i regionerna Irak, Anatolien och Levanten. Ämnet har ett fokus på nordostliga nyarameiska dialekter (Eleanor Coghill) och Ṣūrayt/Ṭūrōyo (Sina Tezel), som är hotade moderna varieteter av arameiska. Några specifika teman är språk­dokumentation, morfosyntax, språkkontakt, diakron språkutveckling i arameiska, etymologi, lånord och fonologiska motsvarigheter, utvecklingen av begadkefat-fenomenet (frikativisering), neologismer i Ṣūrayt/Ṭūrōyo samt utvecklingen av Ṣūrayt/Ṭūrōyo i diasporan. En aktuell avhandling Inom arabisk dialektologi är Mahmut Agbahts The Arabic Dialect of Šɛ̄xṭɔ̄ba/Shaykh Taba (norra Libanon) in its Regional context.
• Modern litteratur på både arabiska och hebreiska, med aktuella forskningsintressen som hebreisk haskala-litteratur, översättningar till hebreiska samt israelisk och palestinsk litteratur (Anette Månsson).
• Språkvetenskapliga studier av de antika språken, särskilt bibelhebreiska. En aktuell publikation är Johan Ljungbergs doktorsavhandling Biblical Hebrew Verbs, Poetry and Clause Combining: Exploring the Dynamics of Gram-Switching in the Psalms.
• Ett nytt intresseområde är didaktik, särskilt för nätbaserad undervisning i semitiska språk.