Mitt i valet och kvalet

Alla fåglar kommit ren

Samtidigt som naturen nystartar sker en nystart även hos oss på Medfarm, där hela eller delar av ledningen nu byts ut. Den kollegiala styrformen är en av grundpelarna för den akademiska friheten och säkerställer att vetenskaplig kvalitet förblir en drivande kraft i vår verksamhet. I praktiken innebär kollegialitet att vi väljer våra kollegor till chefer, och själva förväntas ta på oss ledningsuppdrag.

Att få bidra till fakultetens utveckling och möjliggöra den bästa tänkbara forskningen och undervisningen är för många av oss ett drömjobb. Potentialen är enorm: att få vara med och skapa förutsättningar för alla kollegors viktiga upptäckter!

Men vi vet samtidigt att priset är högt. Vi betalar det med våra fyllda kalendrar av back-to-back-möten och långsamma, tålamodskrävande processer, vilka riskerar tränga undan den egna kreativiteten och forskningen. Att sätta forskningen på paus och sedan hoppas kunna återgå smärtfritt är en omöjlig ekvation. Detta är en konsekvens av kollegialiteten som vi alltför sällan problematiserar.

Ja visst gör det ont när knoppar brister

Den kollegiala processen förutsätter kandidater. Förutom drivet att förbättra förutsättningarna för framtidens forskning och undervisning kräver ett ledarskapsuppdrag också en viss naivitet och tidsoptimism. Egenskaper som inom akademin ofta fungerar som nödvändiga överlevnadsstrategier. Dessutom krävs mod, både för att utmana förlegade traditioner men även för att gå med på att bedömas av sina kollegor.

Som lärare och forskare är vi tränade i att utvärdera och rangordna andra forskares nyskapande idéer och meriter. Vi har selekterats fram genom att bli granskade och bedömda av anonyma paneler, och lärt oss gå vidare även när våra forskningsplaner inte räcker hela vägen.

Men hur bedömer vi ledarskapspotential? Hur rangordnar vi våra kollegor i detta avseende? Och kanske svårast av allt: hur hanterar vi att bli bortvalda av våra kollegor, våra arbetskamrater? Detta ligger, om vi ska vara ärliga, något utanför vår kärnkompetens.

Vintern rasat

Efter en avslutad kollegial mandatperiod väntar två karriärvägar. Vi kan fortsätta, stärkta av våra nya erfarenheter, i nya kollegiala roller, eller att återvända till vår forskning, förhoppningsvis med ett repatrieringsbidrag som kompensation för eventuella anslagsbortfall.

För att främja ett hållbart och resilient kollegialt styre behöver vi göra mer än att förlita oss på individernas arbetskapacitet och uppoffringar. Vi måste aktivt och hela tiden arbeta för kortare och färre möten samt effektivare processer så att den egna forskningen fortsatt kan frodas. Men också för tydligare mandat, starkare stöd och rimliga villkor för att kombinera ledarskap med forskning.

Kanske behöver vi också bli bättre på att inte ta dessa insatser för givna, utan faktiskt visa uppskattning för de kollegor som kliver fram och är villiga att ta ansvar. Och vi måste säkerställa att valprocessen är respektfull och transparent.

Glad såsom fågeln i morgonstunden

Avslutningsvis vill jag därmed rikta ett varmt tack till vår avgående ledning för ert omfattande kollegiala arbete, och långa arbetsdagar. Och tack till alla er modiga kandidater som var redo att ta vid och kandiderade till Medfarms ledningsposter. För utan modiga kandidater stannar kollegialiteten, och en del av akademins själ går förlorad.

Ni önskas alla en Glad Vår och Banbrytande Forskning, gärna i form av excellenskluster.

Mia Phillipson, professor och co-director SciLifeLab Uppsala