Om samverkan och sekretess i vården
Hälso- och sjukvårdens och tandvårdens uppgifter om patienter är sekretessreglerade. I offentlighets- och sekretesslagen finns de sekretessbestämmelser som gäller vid handläggning och vid genomförande av insatser i vården.
Sekretess medför att uppgifter inte får lämnas ut om inte en sekretessbrytande bestämmelse eller prövning tillåter det.
Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas på begäran till en annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning.
Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) på Riksdagens webbplats
När någon behöver insatser från både hälso- och sjukvård och socialtjänst har regionen tillsammans med kommunen en skyldighet att upprätta en så kallad samordnad individuell plan (SIP).
Se film om sekretess (04:48, textad, ej syntolkad)
Medverkande: Åsa Witkowski, tidigare chef för patientverksamheten på NCK
Mats Holmberg, jurist, Region Uppsala
Karin Westlund, jurist Socialstyrelsen
Sekretess skyddar patienten
Sekretessen är till för att skydda patienten. Den innebär ett förbud att röja en uppgift, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på annat sätt.
Alla uppgifter om patientens sjukdom, sinnesbeskaffenhet, familjeförhållanden, arbetsförmåga och sociala förhållanden, liksom även uppgift om att en person befinner sig på en vårdinrättning i egenskap av patient, är sådant som regleras av sekretessen.
Alla patienter ska kunna tala fritt med personalen och vara säker på att informationen stannar hos den de pratat med. Men sekretessen gäller inte bara muntliga uppgifter, den omfattar uppgifter i alla former. Det kan röra sig om journaler, brev, andra skriftliga dokument, fotografier, bandinspelningar eller annat material. Det gäller dessutom uppgifter som lämnas till exempel över telefon.
Sekretessen gäller inom hälso- och sjukvårdsverksamhet, både i offentlig och privat regi. Den gäller all personal, även till exempel administrativ personal, praktikanter, studerande, lokalvårdare och kioskpersonal.
Det finns både intern (inre) och extern (yttre) sekretess. Medarbetare hos en vårdgivare, till exempel i ett arbetslag, får diskutera uppgifter om patienten med varandra om de deltar i patientens vård. Men de får som regel inte prata med andra medarbetare hos vårdgivaren, även om de i sin tur har tystnadsplikt.
Sekretessen gäller både på arbetsplatsen och på fritiden. Den gäller dessutom efter anställningens slut.
"Bäst om det går att få den enskildes samtycke"
%20Shriti%20Radia%20Socialstyrelsen%20IMG_2393.jpg)
Shriti Radia, Socialstyrelsen.
INTERVJU. Shriti Radia är jurist på Socialstyrelsen.
Vad är det viktigaste att tänka på när det gäller sekretessen?
– För det första är det naturligtvis viktigt att vara medveten om vilka sekretessbestämmelser som gäller för just den verksamhet där man själv arbetar. Vårdpersonal får inte hur som helst lämna ut känsliga uppgifter om en patient och reglerna finns där för att skydda patienternas integritet. När man behöver samarbeta runt en patient, till exempel med andra myndigheter, är det bästa om uppgifterna kan lämnas ut med samtycke av den enskilde.
Men hur kan man agera om det inte är en framkomlig väg och det trots allt finns ett stort behov av att dela information med en annan part?
– Då får man fundera över om det finns sekretessbrytande bestämmelser som kan vara tillämpliga. Om du känner dig osäker, ta hjälp av chefer eller regionjurist om det finns en sådan.
Sekretessbrytande bestämmelser
Patienten som skyddas av sekretess kan ge sitt tillstånd till att sekretessen får brytas, det vill säga samtycka till att uppgift lämnas ut.
Det finns även några undantag när sekretessen kan brytas mot den enskilde patientens vilja.
Det finns möjlighet – men inte skyldighet – för sjukvårdspersonal att göra en polisanmälan om de misstänker att en vuxen patient har utsatts för brott som ger minst sex månaders fängelse (offentlighets- och sekretesslagen 10 kapitlet paragraf 23.)
Det finns också möjlighet för hälso- och sjukvården och socialtjänsten att under vissa förutsättningar lämna uppgifter till Polismyndigheten för att förhindra brott. Det gäller om vårdpersonalen tror att det finns risk för att en enskild kommer att begå ett grovt brott mot en närstående, som ger fängelse i minst ett år, och om uppgiften som lämnas till polisen kan tänkas hjälpa till att förhindra brottet (offentlighets- och sekretesslagen 10 kapitlet paragraf 18 c).
Vissa myndigheter har också rätt att begära ut uppgifter med stöd av lagen, till exempel Åklagarmyndigheten, Polisen och Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) på riksdagens webbplats
Orosanmälan till socialtjänsten
Om ett barn under 18 år riskerar att fara illa har personal inom hälso- och sjukvård samt tandvård en skyldighet att genast anmäla detta till socialtjänsten. Den här skyldigheten framgår av socialtjänstlagen 19 kapitlet 1 paragrafen.
Det är också tillåtet att lämna uppgifter till polisen eller åklagarmyndigheten i samband med misstanke om brott mot någon som inte fyllt 18 år.
Lagstiftningen om skyldighet att anmäla oro för barn
Brott mot förbud mot könsstympning
Från den 1 december 2025 finns en ny sekretessbrytande bestämmelse i 10 kap. 21 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL. Enligt den får hälso- och sjukvård förutom att bryta sekretessen vid misstanke om brott mot barn även bryta sekretessen vid misstanke om brott mot förbud mot könsstympning av kvinnor och oskuldsingrepp på kvinnor, eller försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott.
Samordnad individuell plan, SIP
När det gäller våldsutsatta patienter är ofta även socialtjänst, polis och övriga rättsväsendet inblandade. Det kan då finnas ett behov av att dela information och få återkoppling från varandra.
När någon behöver insatser från både hälso- och sjukvård och socialtjänst har regionen tillsammans med kommunen en skyldighet att upprätta en så kallad samordnad individuell plan (SIP). Det ska ske om en sådan behövs för att tillgodose den enskildes behov och en förutsättning är att kvinnan lämnar sitt samtycke.