Kvinnojourernas verksamhet

Kvinnojoursrörelsen startade i mitten av 1970-talet och de första kvinnojourerna (Alla Kvinnors Hus i Stockholm och Kvinnohuset i Göteborg) bildades 1978. Rörelsen började som en reaktion på mäns våld mot kvinnor i nära relationer och samhällets oförmåga att skydda och hjälpa de kvinnor och barn som blev offer för våldet.

Jourverksamheten var både ett politiskt initiativ och en solidarisk handling med de utsatta kvinnorna och barnen. Tanken var att stödja våldsutsatta kvinnor och ge dem möjlighet att möta andra kvinnor i egenskap av medmänniskor, inte experter.

Under 1980-talet fortsatte kvinnojoursrörelsen att växa. 1984 bildades Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och 1996 bildades Sveriges kvinnojourers riksförbund (SKR), numera Unizon. Tillsammans samlar de cirka 150 kvinnojourer och runt 80 tjej- och ungdomsjourer. Antalet jourer i Sverige (inklusive tjejjourer) har således vuxit från 2 till fler än 200 på 40 år.

Den svenska kvinnojoursrörelsen har under många år varit en drivande kraft när det gäller att bilda opinion och att synliggöra mäns våld mot kvinnor. En stor del av Roks och Unizons uppgift är att vara röster åt och förmedla den verklighet som jourerna möter runt om i Sverige.

Målet är att stödet och skyddet för utsatta kvinnor och barn ska bli bättre samt att förebygga och motverka våld. Förbunden ingår också som experter i referensgrupper, agerar som remissinstanser för statliga utredningar och myndigheter och skriver egna rapporter. Förbunden är partipolitiskt och religiöst obundna.

Enligt socialtjänstlagen har kommunerna en skyldighet att ge stöd och hjälp till den som utsatts för brott. Många kommuner saknar dock egna skyddade boenden. De använder sig istället av de ideellt drivna jourerna.

En kartläggning 2020 från Socialstyrelsen visade att 54 procent av landets skyddade boenden vid tidpunkten för kartläggningen drevs av ideella organisationer. Kvinnojourerna gör ett betydelsefullt arbete för att skydda, stödja och hjälpa våldsutsatta kvinnor och deras barn, till exempel genom att erbjuda skyddat boende, stödsamtal och olika gruppverksamheter.

Publikation: "Kartläggning av skyddade boenden i Sverige" Socialstyrelsen 2020, fulltext i kunskapsbankens databas

Den första tjejjouren bildades i slutet på 1990-talet och i dag finns det cirka 60 tjejjourer runt om i landet. Gemensamt för tjejjourerna är att målgruppen är tjejer och unga kvinnor. Vissa av dessa jourer tillhör en kvinnojour. Till skillnad från kvinnojourerna möter dock tjejjourerna tjejer med problem och funderingar som inte enbart handlar om våld i nära relationer. Det kan handla om mobbing, kärleksbekymmer, ångest, droger och oro inför framtiden.

Utåtriktat och förebyggande arbete är en central del av både kvinno- och tjejjourernas verksamhet, men denna typ av verksamhet bedrivs i störst utsträckning av tjejjourerna. Nästan samtliga tjejjourer har idag en sida på Facebook och många bedriver stödverksamhet via chatt och mejl. De olika tjejjourerna finns samlade under en portal, tjejjouren.se.

Det är stora skillnader mellan de olika kvinno- och tjejjourerna. Exempelvis har vissa kvinnojourer anställd personal, kontor och telefonjour dygnet runt. Andra har begränsade telefontider och endast ideellt arbetande jourkvinnor.

Även den teoretiska basen för arbetet, det vill säga förklaringarna till mäns våld mot kvinnor, kan skilja sig åt. Det gäller även vilken beredskap och kunskap man har för att ta emot exempelvis kvinnor som utsatts för våld i samkönade relationer eller kvinnor som har någon funktionsnedsättning.

Oavsett skillnaderna vilar en stor del av kvinnojoursverksamheten på de enskilda medlemmarnas frivilliga, ideella och oavlönade arbete.