Genetiska förändringar kan kopplas till återfall av mantelcellslymfom

Mantelcellslymfom är en ovanlig cancerform som ofta följer ett kroniskt och ibland aggressivt sjukdomsförlopp. För många patienter fungerar den första behandlingen relativt bra men vid återfall blir sjukdomen svårare att kontrollera. Varje gång lymfomet kommer tillbaka blir tiden till nästa försämring kortare men orsaken till detta har varit oklar.

I den aktuella studien visar forskarna att tumören förändras genetiskt under sjukdomens gång så att den gradvis blir mer aggressiv och prognosen försämras. De fann också att behandlingen i sig kan påverka denna utveckling.

– Vi analyserade tumörprover från 70 patienter med mantelcellslymfom, där proverna tagits vid flera olika tidpunkter i sjukdomsförloppet. Med hjälp av omfattande DNA-analys kunde vi kartlägga både mutationer och kromosomförändringar i tumörcellerna. Ett av resultaten var att genetiska avvikelser som är kända för att bidra till snabbare sjukdomsförlopp – framför allt i generna TP53 och CDKN2A – ofta dök upp vid återfall hos patienter som tidigare varit utan dessa, säger Anna Nikkarinen, forskare vid IGP och artikelns förstaförfattare.

Genetiska skador kan kopplas till behandling

Ett annat viktigt resultat var att alla patienter utvecklade nya mutationer under sjukdomens gång. De som fick många nya genetiska förändringar hade betydligt kortare tid till nästa återfall och kortare överlevnad jämfört med dem som bara fick någon enstaka ny förändring. Det spelade mindre roll hur tumören såg ut från början – det var just nya förändringar som var mest avgörande för prognosen. Detta tyder på att tumörens utveckling under behandlingens gång är central för sjukdomens aggressivitet.

– Det tredje, och kanske viktigaste fyndet var att antalet nya förändringar hänger ihop med den behandling patienten fått. Patienter som hade fått cellgiftsbehandling utvecklade i genomsnitt mer än dubbelt så många nya genetiska förändringar som de som behandlats med riktade läkemedel eller som följts utan behandling. Detta tyder på att vissa cancerbehandlingar kan bidra till tumörens genetiska skador och därigenom påverka hur den utvecklas över tid, säger Anna Nikkarinen.

Viktigt med DNA-baserade metoder

Resultaten visade också att traditionella metoder som mikroskopi inte alltid räcker för att upptäcka högriskförändringar. DNA-baserade metoder identifierade betydligt fler patienter med TP53- och CDKN2A-förändringar än vad patologiundersökningar gjorde. Det innebär att risken vid diagnos kan underskattas om man bara använder standardmetoder.

– Studien bygger på en verklighetsnära patientgrupp med lång uppföljningstid, vilket gör resultaten relevanta för klinisk vardag. Sammanfattningsvis visar våra resultat att mantelcellslymfom är mer dynamiskt än man tidigare trott. Det understryker vikten av att göra nya genetiska analyser vid varje återfall och att i framtiden i större utsträckning överväga behandlingsstrategier som inte driver på tumörens genetiska instabilitet, säger Ingrid Glimelius som har lett arbetet.

Studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften Leukemia.