Har träningsintensitet under cancerbehandling betydelse för cancerrelaterad fatigue? Resultat från Phys-Canstudien (2021)

Ingrid Demmelmaier, Hannah L. Brooke, Anna Henriksson, Anne-Sophie Mazzoni, Ann Christin Helgesen Bjørke, Helena Igelström, Anna-Karin Ax, Katarina Sjövall, Maria Hellbom, Ronnie Pingel, Henrik Lindman, Silvia Johansson, Galina Velikova, Truls Raastad, Laurien M. Buffart, Pernilla Åsenlöf, Neil K. Aaronson,
Bengt Glimelius, Peter Nygren, Birgitta Johansson, Sussanne Börjeson, Sveinung Berntsen, Karin Nordin

Publisert 26. januar 2021, i Scandinavian Journal of Medicine & Science In Sports: https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/sms.13930

Bakgrund

Vi vet att träning under cancerbehandling forbättrar cancerrelaterad trötthet (fatigue) men det är oklart om det har betydelse hur intensiv träningen är. Vi jämförde effekten av att träna på hög respektive låg/måttlig intensitet, med eller utan extra beteendestöd (målsättning, planering och uppföljning av träningen), på cancerrelaterad fatigue hos patienter med pågående behandlnig mot cancer.

Metod

Detta var en randomiserad kontrollerad studie som genomfördes i Sverige (i Lund/Malmö, Uppsala och Linköping) under perioden mars 2015 till November 2018. Patienter som nyligen diagnostiserats med bröst- (n=457), prostata- (n=97) eller kolorektalcancer (n=23) som skulle påbörja tilläggsbehandling blev slumpmässigt lottade till hög intensitet med (n=144) eller utan extra beteendestöd (n=144), till låg/måttlig intensitet med (n=145) eller extra beteendestöd (n=144). Den
6 månader långa träningserioden bestod av instruktörsledd styrketräning (antingen hög belastning med 3 x 6-10 repetitioner, eller låg-måttlig belastning med 3 x 12-20 repetitioner) på ett publikt träningscenter samt konditionsträning på egen hand (antingen intervallträning på 80-90% av max eller minst 150 minuter på 40-50% av max). Cancerrelaterad fatigue mättes med två välbeprövade frågeformulär; “Multidimensional Fatigue Inventory” (MFI) och “Functional Assessment of Chronic
Illness Therapy-Fatigue scale” (FACIT-F).

Resultat

Totalt blev 577 deltagare (medelålder 59 år) lottade till de olika grupperna. Efter träningsperioden skattade gruppen som tränat på hög intensitet lägre «fysisk fatigue», jämfört med gruppen som tränat på låg/måttlig intensitet. Skillnaden var i medeltal -1.05 (95% konfidensintervall: -1.85,-0.25), och under den gräns som räknas som kliniskt relevant (>2). Vi fann inga andra skillnader i de andra
dimensionerna av fatigue («generell fatigue», «minskad aktivitet», «minskad motivation», «mental fatigue» och inte heller i frågeformuläret FACIT-F – spørreskjemaet) och inte heller att det extra beteendestödet hade effekt på fatigue. Det uppstod endast ett fåtal «oönskade händelser», alltså skador eller andra problem, som orsakades av träningen.

Slutsats

Vad gäller cancerrelaterad fatigue, så kan patienter som genomgår tilläggsbehandling mot bröst-, prostata- eller kolorektalcancer träna på antingen hög eller låg/måttlig intensitet utifrån egna preferenser. Extra beteendestöd verkar inte ge extra effekt på cancerrelaterad fatigue i instruktörsledda, välkontrollerade träningsinterventioner.