Fysikpionjärer uppmärksammades på Ångström
En söndagnatt för nästan 50 år sedan insåg Uppsalafysikerna Carl Nordling och Stig Hagström att de fått slut på kemiska föreningar att studera. För att kunna fortsätta mätningarna använde de istället fixersalt. Resultatet: den första observationen av ett ”kemiskt skift” i elektronernas bindningsenergier hos en molekyl, vilket ledde till Kai Siegbahns utveckling av elektronspektroskopin för kemisk analys (ESCA) och 1981 års Nobelpris i fysik.
Det banbrytande jubiléet av ett av fysikens största genombrott uppmärksammades under konferensen Hard X-ray Photoelectron Spectroscopy, HAXPES, den 17-20 juni på Ångströmlaboratoriet. Det var hösten 1963 som Kai Siegbahn och hans dåvarande medarbetare Carl Nordling och Stig Hagström för första gången observerade det så kallade kemiska skiftet i atomers elektronbindningar. Upptäckten banade väg för förståelsen av elektroniska strukturer och egenskaper hos avancerade material. Ursprungligen låg dock gruppens fokus på forskning av radioaktivt sönderfall.
- Man visste exakt vad man ville göra vilket var att förbättra de kärnfysikaliska mätningarna. Men resultatet blev något helt annat, sade professor Nils Mårtensson vid institutionen för fysik och astronomi. Idag ställer vi i än högre grad målinriktad forskning mot generell kunskapssökning, trots att man inte kan beställa forskning på något man inte vet finns.
Kreativ forskningsmiljö
Dåtidens forskningsmiljöer präglades dock av en speciell dynamik och pionjäranda, konstaterade Hans Siegbahn, professor i atom- och molekylfysik och son till Kai Siegbahn.
- Under 1950- och 1960-talet fanns utrymme för nyfikenhetsforskning utan tydligt mål. Något som var unikt för denna period var möjligheten att kunna prova sig fram till man fick syn på någonting.
Under en av konferensens sessioner intervjuades en av forskargruppens pionjärer, Evelyn Sokolowski, per telefon. Ett hundratal internationella forskare, universitetsanställda och studenter i Siegbahnsalen hörde henne berätta om rapporten hon och doktorandkollegan Carl Nordling publicerade 1958 som beskrev ”evidence” av ett kemiskt skift mellan bindningsenergin för innerelektroner på koppar, i ren kopparmetall och i kopparoxid. Rapporten fick begränsad uppmärksamhet då den brast i entydiga beskrivningar av effekterna, och 1959 valde Evelyn Sokolowski att lämna gruppen för att arbeta med kärnfysik.
Banbrytande instrument
Hennes insatser för fysikforskningen i Uppsala och utvecklingen av modern elektronspektroskopi var dock ovärderliga, sade konferensarrangören och professorn Svante Svensson efter intervjun.
-När man tänker på dåtidens mödosamma arbetsförhållanden med att mäta och samla in data med osäkra instrument fylls man av beundran för forskare som Evelyn Sokolowski. 1955 byggde hon, Kai Siegbahn och Carl Nordling en spektrometer med häpnadsväckande upplösning. Sådan utrustning tar vi för given idag, men att skapa sådan avancerad apparatur i den absoluta framkanten av dåtidens teknologi var en oerhörd prestation.
Se även UU:s pressmeddelande
Anneli Björkman