Rothman hade Uppsalaforskare i labbet när det Nobelbelönade arbetet inleddes

Forskarna James E. Rothman, Randy W. Schekman och Thomas C. Südhof får dela på årets pris för att på olika sätt ha klarlagt det sofistikerade maskineri som styr transport och leverans av molekyler i cellen. Störningar i maskineriet får svåra konsekvenser och kan leda till diabetes eller sjukdomar i nerv- och immunsystemen.

- Jim var ett underbarn redan från början. Han hade många djärva idéer som många kritiserade. Ibland hade han rätt och ibland hade han fel, konstaterar Erik Fries.

James Rothman tänkte att cellen nog inte var så ömtålig som många andra menade att den var. Kanske var den i själva verket mycket robust och tålig för stora påfrestningar. Hans idé var därför att slå sönder cellen och därefter få transport av proteiner att ske i sörjan.

Absurt! menade den seniora professorn.

Jobbet att utföra försöket tilldelades Erik Fries som befann sig på Stanford University som James Rothmans post doc i slutet av 70-talet. Eric Fries fick det hela att fungera och metoden fortsatte att användas.

Parallellt vid Berkeley höll Randy Schekman på med liknande arbete, fast med andra typer av celler.

- De har fortsatt att vara lysande på området. Priset är mycket välförtjänt, menar Erik Fries, som i sin egen karriär lämnade grundforskningen och gick vidare med medicinska tillämpningar.

Erik Fries hade förväntat sig att upptäckterna som Rothman, Schekman och Südhof gjort skulle leda till Nobelpris.

- Ja, det trodde jag. Men jag trodde att uppmärksamheten hade gett sig nu. De var mer i ropet på 80-talet.  

Läs mer om Nobelpriset i fysiologi eller medicin hos Nobelförsamlingen vid KI.