Nya upptäckter om vulkaners inre

För att förstå de processer som verkar inuti vulkaner undersöker geologer magmafyllda sprickor, så kallade gångar. Dessa gångar är de huvudsakliga transportkanalerna för magma genom jordskorpan, och de kontrollerar tillväxten av magmakammaren samt vulkanutbrottens storlek.

Avgörande för vulkanforskning är att förstå hur sådana gångar bildas och växer till. Nyligen publicerade en forskargrupp, ledd från Uppsala universitet, en studie i Nature Communications som avslöjar att styrkan hos den bergart som omger magmakammaren bestämmer gångarnas storlek.

Under flera månaders fältarbete på Island och Kanarieöarna mätte forskarna tjockleken på tusentals gångar. Mätningarna analyserades med statistiska metoder. Resultaten de fick var överraskande.

- Vi var förvånade att alla våra mätningar visade samma statistiska fördelning, varken typ av vulkan eller typ av gång spelade någon större roll. Det var alltid den så kallade Weibullfördelningen som passade bäst, menar Michael Krumbholz vid institution för geovetenskaper.

Weibullfördelningen är välkänd inom materialvetenskaper och namngavs efter Waloddi Weibull som var verksam vid Uppsala universitet. Weibullfördelningen är känd som “den svagaste länkens“ princip och förutsäger matematiskt att ett material brister först där det är som svagast.

- Weibullfördelningens förvånansvärt goda överenstämmelse med våra mätningar visade oss vägen, säger Michael Krumbholz. Det här innebär att styrkan hos den bergart som omger magmakammaren bestämmer när och hur gångar bildas. Magman bryter isär berggrunden där den är som svagast.

Forskargruppen hoppas nu kunna tillämpa sina upptäckter inom vulkanövervakning och utbrottsprognos.