Ny avhandling: Översättningsstrategier av kulturspecifika ord

- Översättarna översätter källtextnära. De använder ofta romanens sammanhang för att hitta en lämplig översättningsstrategi, i stället för att ta det ordagrant. Om en karaktär är väldigt dryg och tilltalar någon med ett sarkastiskt ”miss” har det översatts med ”herrskapstant”. Ofta visar det sig att översättarna använder romanens handling och romangestalternas karaktärer för att hitta bra lösningar, säger Marcus Axelsson, doktorand vid institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet.

I sin avhandling har Marcus Axelsson undersökt hur tre skandinaviska översättare behandlar kulturspecifika element i fransk- och engelskspråkig skönlitteratur. En av översättarna är norskspråkig, en är svenskspråkig och en är danskspråkig.

Textmaterialet för studien består av fyra romaner; den franska romanen L’élégance du hérisson, som alla tre översättarna har översatt, och romanerna Gilead, Fingersmith och Olive Kitteridge som alla är skrivna på engelska. Några exempel på kulturspecifika element som undersöks är mått- och viktenheter, som är de mest klassiska exemplen på översättningsbekymmer, men även valutor, titlar, tilltalskonventioner och namn undersöks.

- I de flesta fall behålls geografiska namn, medan smek- och öknamn på personer är viktigare att ändra. De är mer betydelsebärande och viktigare att läsarna förstår. Öknamnen speglar också romanernas röster och karaktärer. Ett bra exempel är i boken Olive Kitteridge där den danska översättaren har översatt ”Mister Brains” till ”Mister Kloge-Åge”, säger Marcus Axelsson.

Översättningen av titlar är särskilt intressant när det gäller översättning från franska och engelska till de skandinaviska språken. I franskan och engelskan är titelbruket utbrett. I de skandinaviska språken är titlar ovanliga och dessutom duar alla varandra. Det visar sig att de tre översättarna väljer ganska olika strategier när det gäller översättningen av de franska titlarna M, Mme och Mlle. Den norska översättaren väljer att översätta dessa titlar med Herr, Fru och Frøken, den svenska väljer att skriva ut dem till Monsieur, Madame och Mademoiselle, medan den danska väljer att behålla M, Mme och Mlle.

Även i det engelska materialet undersöks översättningen av titlar såsom Mr, Mrs, och Miss. Titlarna är speciellt vanliga i Fingersmith, som utspelar sig på 1800-talet. Här visar det sig att översättaren måste lägga ned mycket arbete och ta hänsyn både till kulturspecifika och tidsspecifika tilltalskonventioner. Översättaren måste till exempel fråga sig hur man tilltalade varandra i Sverige på 1800-talet. I Fingersmith tilltalas både tjänsteflickor och herrskapsfröknar med miss, men den svenska översättaren har valt att översätta miss när det riktar sig till tjänsteflickor som mamsell i samtliga fall, medan hon har valt miss eller fröken när en herrskapsfröken tilltalas.

Avhandlingen visar att det är ett återkommande mönster att översättarna använder sig av romanernas handling eller romanfigurernas karaktärer för att finna lämpliga översättningsstrategier. En annan stor likhet mellan de tre översättarna är att de i det stora hela ligger nära källtexten.

- Men både den danska och den norska översättaren tog ut svängarna mer. Antingen höll de sig väldigt nära texten eller också långt ifrån. Den svenska översättaren höll sig mer i mitten och gjorde inga extremer åt något av hållen, säger Marcus Axelsson.

”Kalla mig inte mamsell!” En jämförelse av tre skandinaviska översättares behandling av kulturspecifika element i fransk- och engelskspråkig skönlitteratur

Böcker i avhandlingen:
Muriel Barbery, L'élégance du hérisson (2006) Igelkottens elegans (svenska), Pinnsvinets eleganse (norska) och Pindsvinets elegance (danska).

Marilynne Robinson, Gilead (2004) samma titel i den norska översättningen.

Sarah Waters, Fingersmith (2002): Ficktjuven (svenska).

Elizabeth Strout, Olive Kitteridge (2008) samma titel i den danska översättningen.