Anpassad cancerbehandling kan ge färre biverkningar

21-9

Bildtext

Cancerbehandlingar har ofta negativa biverkningar och läkarna behöver välja en behandling som har störst chans att fungera, samtidigt som risken för skadliga effekter minimeras. I en ny internationell studie har Uppsalaforskare studerat ett sätt att identifiera patienter med Hodgkins lymfom som kan bli friska av en mildare behandling, så att intensivare behandlingar bara ges till patienter med sämre prognos.


Den vanligaste behandlingen för patienter med tumörformen Hodgkins lymfom är olika kombinationer av cellgifter. Under senare år har sådana behandlingar blivit allt mer effektiva och många patienter botas från sjukdomen. Men cellgifterna har många biverkningar, varav en del kan vara mycket långvariga, vilket har stor betydelse då patienten förväntas leva länge efter genomförd behandling.

Gunilla Enblad vid institutionen för immunologi, genetik och patologi har medverkat i en internationell studie där man såg att en extra så kallad PET/CT-undersökning kan användas för att anpassa cellgiftsbehandlingen så att en intensiv behandling kan ges till de patienter som har störst nytta av den medan patienter med bättre prognos kan få en mildare behandling med färre biverkningar.

I studien ingick över 1200 patienter som diagnosticerats med Hodgkins lymfom. Alla medverkande fick till att börja med en standardbehandling som innebär en PET/CT-undersökning för att få ta reda på grundvärden och därefter två omgångar med cellgifter av en mildare variant, så kallad ABVD-behandling. Därefter gjordes en extra PET/CT-undersökning för att se vilka patienter som passade för olika fortsatta behandlingar.

– Med PET/CT undersöker man upptaget av substansen FDG och tidigare studier hade visat att patienter med lågt FDG-upptag hade en bättre överlevnad än de med högt upptag. Patienterna som i vår studie hade höga värden, vilket var cirka 15 procent av de medverkande, fick därför genomgå en intensivare cellgiftsbehandling än den standardmässiga. Vid uppföljningen efter tre år var två tredjedelar av dessa patienter friska. Det är avsevärt bättre än vad som observerats då patienterna fortsatt med ABVD-behandlingen och på samma nivå som i andra undersökningar där man gett liknande behandling som i vår studie, säger Gunilla Enblad.

Cellgiftsbehandling med ABVD ger tyvärr också en del biverkningar. En av de ingående substanserna, bleomycin, kan skada lungorna och forskarna ville därför undersöka om behandlingen kunde ge samma effekt på sjukdomen även om bleomycinet togs bort. Patienterna som på grund av låga värden i den extra PET/CT-undersökningen skulle fortsätta med den mildare cellgiftsbehandlingen delades därför slumpmässigt in i två grupper. Den ena gruppen fick fortsätta med ABVD-behandling medan den andra fick motsvarande behandling men utan bleomycin

– Våra resultat visade att det inte var någon skillnad i behandlingsresultat för de båda grupperna. De som fått behandling utan bleomycin hade samma överlevnad som de som fått den vanliga behandlingen. Däremot hade de färre biverkningar och vår slutsats är att cellgiftsbehandling utan bleomycin bör ges som standard till patienter med låga värden vid en extra PET/CT-undersökning, säger Gunilla Enblad.

Studien har publicerats i tidskriften New England Journal of Medicine och är ett samarbete mellan forskare i Sverige, Storbritannien, Norge, Danmark, Italien, Nya Zeeland och Australien.

David Naylor

Prenumerera på Uppsala universitets nyhetsbrev

FÖLJ UPPSALA UNIVERSITET PÅ

facebook
instagram
youtube
linkedin