"Oaktsamhetens många ansikten"

Bengt Gerdin, Uppsala universitet

Macchiariniskandalen, som jag såg på nära håll, har rört upp många sinnen. Nätet har fyllts med hat, både mot personen Macchiarini och mot andra personer som mer eller mindre ofrivilligt dragits in i skandalen, liksom mot det universitet där Macchiarini arbetade, KI.

Skandalen har trots det medfört mycket gott. Till detta hör en livaktig diskussion om många frågor som är viktiga för universitetens verksamhet, bland annat frågeställningar om forskningsetik, om den hotade kollegialiteten, om medias goda roll, och om hur en universitetsledning kan gå vilse. Jag tänkte lämna det mesta därhän för att fokusera på en fråga, vår egen ärlighet som forskare.

All forskning har som mål att förmedla en sanning som skall leda framåt och utgöra grunden för fortsatt vetenskapligt arbete. Detta innefattar bland annat dygden ”hederlighet” eller ”ärlighet”. Ett begrepp som inte används tillräckligt ofta är ”aktsamhet”, i betydelsen ”omsorg”. Omsorg om noggrannheten, om analysen, om den skrivna texten, och om objektiviteten. Att vara oaktsam innebär alltså att inte var noggrann, att inte visa omsorg om analysen, om den skrivna texten eller objektiviteten. Utan aktsamhet blir hela den vetenskapliga processen skakig och seriöst vetenskapligt kunskapsbyggande som vilar på resultat från tidigare oaktsamma studier sker på lösan grund. Kort sagt är oaktsamhet ett oskick som inte får förekomma inom forskarvärlden.

Om man betänker att de nämnda kvaliteterna är hörnstenar i forskningsprocessen kan man tro att vi forskare har en annan och högre moral än andra människor och att vi aldrig sviktar i våra val att gå den ”smala vägen”. Tyvärr visar undersökningar att det inte är så, utan att vi har samma mänskliga ofullkomligheter som andra. Forskaren Daniele Fanelli har som forskningslinje att kartlägga och förstå olika sådana mänskliga ofullkomligheter inom forskningen. I en metaanalys av 18 studier fann han att ungefär 2 procent av forskarna medgav att de själva manipulerat data på ett otillbörligt sätt, medan ungefär 14 procent kände kolleger som gjort detta. Rimligen är dessa siffror, framförallt avseende den egna manipulationen underskattade, och visar att vad vi till vardags kallar forskningsfusk är vanligare än vad vi med våra skygglappar vill erkänna.

En naturlig tolkning är då att endast en fraktion av det som faktiskt är fusk upptäcks. Därav följer att det är minst lika viktigt att ha tydliga åtgärder för att förebygga fusk som att ha rättssäkra åtgärder för att hantera den lilla fraktion av forskningsfusk som upptäcks. För att citera en kommentar i tidskriften Nature: ”All explanations seem to share a common denominator – the failure to foster a culture of integrity”.

Fanelli, liksom andra som studerat detta, anger att sådant fusk framförallt förekommer när någon har mycket att vinna och lite att förlora. Det betyder alltså att risken är större att en yngre forskare som befinner sig mycket tidigt i karriären faller för frestelsen än att en aktad senior som riskerar få sitt livsverk raserat gör det. Dessutom sker det lättare i en miljö där det inte är moraliskt förkastligt.

Hur kan vi nu sammansmälta det som sagts? Oaktsamheten har olika ansikten, varav jag nämnt några. Mindre självklara ansikten är oaktsamhet att skapa en genomhederlig forskningsmiljö med öppenhet och självkritik, liksom oaktsamhet i handledningen av doktorander. Ett universitet, och en institution, som önskar stävja forskningsfusk skall i första hand fokusera på att visa omsorg om dessa områden.

Bengt Gerdin
professor emeritus i intensiv- och brännskadevård
institutionen för kirurgiska vetenskaper
Uppsala universitet