Att säga och göra är två olika saker

Vi lever i något som kan beskrivas som en konsumtionskultur där förenklat uttryckt marknaden producerar starka sociala normer, skriver Katarina Graffman.

Under de senaste åren har medvetenheten kring vad hållbarhet är – även om ordet i sig nästan blivit urvattnat – och varför det behövs ökat markant. Attitydstudie på attitydstudie visar på samma sak, en ökad medvetenhet och alla jublar: ”Se där, människor tycker att det är jätteviktigt”… Sen kommer: ”Men vad tusan fortsätter de att leva så ohållbart för…?”. Samtidigt som allt fler säger ja och amen när man frågar om vikten av att leva mer miljömedvetet och hållbart är det få som verkligen förändrar sina beteenden.

Vi tror att vad människor säger ger någon sorts praxis för hur de sen kommer att bete sig. Det finns väldigt få bevis för att attityder skulle vara en särskilt bra indikator på hur någon kommer att bete sig framöver. Människor säger en sak, men gör något helt annat.

Vi lever i en tid med extremt fokus på individen och en övertro på den individuella friheten. Det innebär också att vi belastar individer med orimliga krav. Vad skulle hända om vi i större utsträckning fokuserar på kulturen, det vill säga de sociala sammanhang där individen befinner sig? Hur påverkar det oss att vara en del av flocken, där vi gör som andra och omgivningen gör, snarare än att alltid vara de där förnuftiga individerna som agerar på information?

Ta till exempel konsumtion. Av Agenda 30:s olika mål är just mål nummer 12 – Hållbar konsumtion och produktion – en av de svåraste att uppnå. Varför? Det ställs så höga krav på att individen skall kunna kritiskt granska, systematisera och sammanfatta information och agera utifrån denna information. Men informationen är alltför mångsidig, komplex och motstridig. God vilja och information om sakernas tillstånd räcker inte (jämför med om människor frivilligt skulle betala skatt om skattesystemet baserades på god vilja).

I samtiden betraktar vi konsumtion som en individuell handling och ett individuellt samvete. Men är det så? Nja, vi lever i något som kan beskrivas som en konsumtionskultur där förenklat uttryckt marknaden producerar starka sociala normer, det vill säga normer som reglerar hur vi ser på oss själva i förhållande till andra. I en sådan kultur är det svårt att med frivilliga medel försöka informera eller övertala konsumenter att konsumera färre och endast hållbara produkter av hänsyn till klimatet eller miljön. I den kulturella kontexten där vi blir till och lever finns både våra möjligheter och våra begränsningar. Oavsett vad vi säger att vi tycker är viktigt.

Att förstå kulturer och kulturella praktiker innebär att man går bortom data, eftersom det finns mer data än någonsin tidigare. Vi måste skapa mening med all data, det är vad insikt handlar om. Vi kan inte använda data som en berusad använder en lyktstolpe, snarare som stöd än som belysning, för att låna Alfred Edward Housmans uttryck. Vi behöver förstå mänskliga behov formade av den kulturella kontexten, inte bara människors önskningar och attityder, för att också kunna gå från ord till handling.

Katarina Graffman, affilierad forskare vid Institutionen för kulturantropologi och etnologi