Varför går vi och röstar i höstens val?

Valutgången i ett demokratiskt val måste vara ovisst, eller åtminstone en aning oförutsägbart. Annars finns det inget hopp om att demokratin kan förändra sakernas tillstånd, skriver Sofia Näsström.

Ett val är ett val. Vad mer finns det att säga om höstens val i Sverige än att vi ska – välja?

En hel del.

Som att ovisshet är demokratins existentiella grundtillstånd, och att det ofta glöms bort i valanalyser. Statsvetaren Adam Przeworski talar i sammanhanget om ”institutionaliserad ovisshet”. Valutgången i ett demokratiskt val måste vara ovisst, eller åtminstone en aning oförutsägbart. Annars finns det inget hopp om att demokratin kan förändra sakernas tillstånd. Varför ge sig in i en demokratisk process när utfallet redan är känt från början?

Det är precis detta inslag av institutionaliserad ovisshet som nu hotas i de länder som forskarna kallar ”elektorala autokratier”, som Ryssland (som efter invasionen av Ukraina närmar sig diktatur) Ungern och Polen. Ledarna i dessa länder vill teckna in framtiden och sitta kvar vid makten. Genom att attackera pressfriheten, oberoende domstolar, civilsamhällets aktörer och akademisk frihet styr de upp resultatet på förhand.

Men den institutionaliserade ovissheten kan också försvagas i etablerade demokratier, och då sker det främst genom lobbying. Medborgarna får visserligen gå och rösta, formellt sett är alla jämlika i en demokrati, men eftersom så mycket av politiken görs upp bakom lyckta dörrar får medborgarnas vilja inte genomslag i den faktiska politiken. Ovissheten om framtiden är återigen kuppad.

Men det finns mer att säga om höstens val. För om ovisshet är demokratins existentiella grundtillstånd, och det är valens uppgift att institutionalisera hopp om förändring, så varför återkommande val? Varför gå och rösta i höst, och sen göra det igen 2026? Därför att demokratin liksom vilken annan kultur som helst behöver ritualer. Konkreta och återkommande ritualer som styr upp tillvarons obestämbarhet. Eller för att uttrycka det lite mer poetiskt skulle man kunna säga att demokratin behöver rytm. Demokratins musik låter då så här: Mellan valen ett utspritt hummande - vi iakttar, funderar och drar slutsatser om vår gemensamma politiska verklighet - och sen plötsligt skruvas ljudet upp och blir mer koncentrerat, hetsigt och bombastiskt. Det är val!

Men det finns mer att säga om saken. För behovet av rytm – återkommande val – kan tolkas på åtminstone tre olika sätt. Den vanligaste tolkningen säger att när vi går och röstar i höst så gör vi det för att utkräva ansvar av våra politiska ledare. Vi kollar om de gjort det de lovade att de skulle göra. Om de inte gjort det, är det vår rätt att byta ut dem.”Throwing the rascals out” som uttrycket lyder. En annan tolkning menar att när vi går och röstar i höst gör vi det för att påminna oss själva om vår främsta politiska lojalitet: till landet och lagen. Det är en patriotisk handling att gå och rösta, och ju mer samförstånd vi uppbådar i politiken – ju mindre konflikt och splittring mellan partier och ideologier – desto bättre. Det visar att det suveräna folket är enigt och starkt.

En tredje tolkning – som jag menar är den genuint demokratiska innebörden av höstens val – säger att när vi går och röstar så fördelar vi ovissheten om framtiden jämlikt mellan oss. Tanken är att om världen förändras på ett sätt vi inte kunde förutse har vi tid att ändra oss. Vi kan ompröva våra beslut och bedömningar. Återkommande val handlar därför inte primärt om ansvarsutkrävande eller bekräftande av nationell lojalitet. De handlar om att vi ger oss själva friheten att göra fel, och börja om. ”Då tyckte jag att det var en bra idé med kolkraft, men nu vill jag inte det längre. Jag vill ha miljövänligt.” Det är denna frihet som får demokratins hjärta att slå. 

Idag förändras världen på ett sätt vi inte kunde förutse bara för några månader sedan, och många av oss skulle nog tillägga att demokratins ritualer sedan lång tid tillbaka gått i otakt med demokratins existentiella grundvillkor. Ovissheten om framtiden sträcker sig ju bortom nationellt institutionaliserade val. Tänk på miljöfrågan, migrationen, kriget, pandemin eller digitaliseringen. Kanske behöver vi nya institutioner för att hantera dessa utmaningar, för just nu känns framtiden mer skrämmande än hoppfull för de flesta av oss. Problemet är att den känslan exploateras av aktörer som inte vill demokratin väl. Ovissheten om framtiden omvandlas idag raskt till rädsla, och ”rädslan äter demokratins själ” (Iris Marion Young). Eller så utnyttjas den för att ställa människa mot människa i en kamp om social status och ekonomisk trygghet.

Vi går och röstar i höstens val. Vi deltar i ritualen, för den är viktig för demokratins fortlevnad. Men lika viktigt är att fundera på varför vi deltar i ritualen.

Ett val är inte bara ett val.

Sofia Näsström, professor vid Statsvetenskapliga institutionen.