Svårt att bemöta rasism i samtal om självmord

Att undersöka rasistiskt prat i det här sammanhanget är viktigt, menar Clara Iversen, forskare vid institutionen för socialt arbete vid Uppsala universitet.

– Människor inom stödjande yrken ser och hör ofta sådant som är rasistiskt. Det finns en spänning mellan att ge hjälp eller stöd till den som mår dåligt och att inte själv delta i eller legitimera rasism.

I studien såg forskarna att människor som mådde dåligt kopplade ihop sin egna sårbarhet med en upplevelse av att andra människor, som de beskrev i rasistiska termer (”rasifierade”), hade makten. Dessutom hade de en föreställning om att dessa andra ville utplåna dem.

– Eftersom det är ett resonemang som använts vid folkmord, massmord och självmord är det avgörande att hitta sätt att bemöta rasism och samtidigt underlätta för personen att fortsätta prata, säger Clara Iversen.

Kan uppfattas som humorlös och petig

Det kan vara svårt att bemöta rasistiska uttryck eftersom personer ofta själva visar medvetenhet om att yttrandet är problematiskt, till exempel genom att särskilt markera ordet eller rama in det som ett skämt. Detta gör att antirasistisk kritik kan uppfattas som humorlös eller som extrem petighet.

– I de samtal vi analyserat såg vi att det inte var särskilt fruktbart att påtala att personen uttryckte sig rasistiskt, inte ens om stödpersonen gjorde det på ett försiktigt sätt. Snarare ledde det till att personen som mådde dåligt vände sig mot att stödpersonen märkte ord och inte fokuserade på hens egentliga ärende, berättar Clara Iversen.

Att i stället ignorera det rasistiska uttrycket och bara ge stöd kan tyckas vara självklart i förhållande till självmordsprevention: vilken roll spelar det hur någon uttrycker sig när personen inte orkar leva längre?

Försiktigt erbjuda ett alternativ

Men forskarna såg att detta inte heller verkade ge positiva konsekvenser ur ett suicidpreventivt perspektiv.
– Personerna som fastnat i resonemang om rasifierade andra fortsatte att fokusera på de upplevda problemen hos dem i stället för att prata om sin egna situation – och nu kunde de göra det med en stödperson som verkade hålla med.
Forskarna identifierade också en tredje typ av bemötande. Där använde stödpersonerna samma samtalstekniker som de tränats i för att hantera andra sorters samtalsutmaningar, som att försiktigt erbjuda ett annat perspektiv till någon som uttryckte hopplöshet.
I dessa fall behandlade stödpersonen den rasistiska världsbilden som personen gav uttryck för som en del av det dåliga måendet utan att skuldbelägga personen. Rätten att få stöd ifrågasattes inte men stödpersonen gav möjlighet till självreflektion, en möjlighet som personen oftast tog.

Ta rasismen på allvar

Denna här formen av bemötande kan leda till ett mer givande samtal, menar Clara Iversen.
– När rasismen är en del av meningsskapandet i situationen – i vårt fall kopplat till psykiskt lidande – blir det viktigt att ta det på allvar. Genom att försöka förstå vad problemet handlar om inifrån samtalet, utan att för den skull ignorera eller legitimera rasistiska uttalanden, kunde stödpersonerna ge ett empatiskt bemötande samtidigt som de gjorde motstånd mot potentiellt rasistiska inslag i resonemanget.

Annica Hulth