Stadens dammar – oaser för biologisk mångfald

– De här dammarna har ju ett syfte. Förutom att bevara biologisk mångfald, är det dels att rena vattnet. De fungerar också som en massa andra ekosystemtjänster. Till exempel har de ett utbildningssyfte. Skolor kan, istället för att hyra en buss och åka utanför staden, ta med studenter, eller eleverna, håvar och hinkar och traska iväg några hundra meter till en damm. Man kan lära sig om biologi i dem helt enkelt. Ekosystemtjänster är en gratis service vi människor får av dammen, säger Frank Johansson, professor i bevarandebiologi vid Institutionen för ekologi och genetik.

Han leder forskningsprojektet ”Bevarandebiologi i urbana dammar” där 80 dammar i Stockholm har inventerats på småkryp som insekter, snäckor och maskar. Det handlar om små dammar med en yta på ungefär 100 gånger 100 meter eller mindre. Vissa dammar är naturliga och andra skapade av människan, som dagvattendammar.

– Dagvattendammar är till för att, när det regnar, samla upp allt vatten från gator och hårdytor. Där ska det sedimenteras innan det släpps ut i naturliga vatten. Så det är en reningsprocess. De fungerar som ett filter. Det gör ju även de naturliga dammarna, förklarar Frank Johansson.

Optimala dammen

Det främsta målet för hans forskningsprojekt har varit att komma fram till hur den optimala dammen ska se ut för att gynna både människor och den biologiska mångfalden.

– Vi har inventerat dammarna och mätt en massa variabler runt omkring dem. Vi har mätt hur stora de är, hur mycket vegetation de har i sig, hur mycket vegetation som finns runt omkring dem, hur mycket uppbyggt område det är runt dem, hur mycket skog, hur mycket äng, näringsinnehållet i dem. Vi har studerat ett tjugotal sådana här miljövariabler och sedan kunnat korrelera dem med den biologiska mångfalden, berätta Frank Johansson.

Arter på nedgång kan leva gott

I snitt hittade de 40–50 olika arter i varje damm. Men det fanns också dammar som inte innehöll mer än sju, åtta olika arter. En låg artrikedom behöver dock inte alltid vara negativ, eftersom ovanligare arter oftare påträffades i dessa miljöer. Även arter vars population har minskat fanns i dammarna. Två exempel på arter på nedgång som tycks leva gott i stadsdammar är större vattensalamander och citronfläckad kärrtrollslända.

– Vi har visat att i en optimal damm ska ungefär 50 procent av vattenspegelytan täckas av växtlighet, och att man måste ha öppet blått vatten också. Vad som ofta händer är att dammarna växer igen och då försvinner många arter som vill ha lite mer öppet vatten, säger Frank Johansson.

Sprängsten inget bra bottenmaterial

Vad ska då den som vill anlägga en trivsam vattenoas för dykarskalbaggar, trollsländor, skräddare och andra kryp tänka på? Enligt Frank Johansson är en bra början att inte använda sprängsten utan i stället välja en mjuk botten. Det uppskattas av de flesta damminvånare och i synnerhet arter som lever i bottensediment.

En annan viktig sak, påpekar han, är att inte sätta ut fisk i dammen. Det kanske ser trevlig ut men är dåligt för den biologiska mångfalden eftersom fiskar är glupska och äter upp de större insekterna som ofta är vattensamlingens toppredatorer när inte fisk finns.

Från damm till damm

Något som däremot verkligen gynnar en stor artrikedom i en urban miljö, framhåller han, är att ha flera olika typer av dammar som kan tillgodose olika organismers krav på livsmiljö.

– Det är jätteviktigt att dammarna inte ligger för långt ifrån varandra, för ibland så dör ju populationer och arter ut och då måste man kunna ha en spridning till nästa. Ungefär en kilometer mellan dammarna är lagom, då blir det inga problem, säger Frank Johansson.

Avståndet mellan dammarna är inte det enda som spelar in. Minst lika viktigt är att dammarna binds ihop av gröna ytor så att småkrypen kan röra sig mellan dem. Det behöver inte vara stora parker utan kan handla om diken, en liten bäck, en skogsdunge eller ett fåtal buskar.

Men spelar det då någon roll var dammen var placerad? Finns det fler små djur i dammar i välbärgade kommuner än i utsatta bostadsområden i förorten? Även det undersökte forskarna.

– Vi gick 500 meter från olika dammar och gjorde en cirkel runt dem och så tittade vi på socioekonomiska faktorer: hur mycket folk tjänar, vilken utbildning de hade, vilken etnisk bakgrund och så vidare. Vi ville se om det påverkar. Det har man visat till exempel i USA. Områden där det var många rika och välutbildade har högre biologisk mångfald. Men så blev det inte i vår studie. Ingenting kom ut signifikant. Dammarna i Stockholms utsatta områden hade inte lägre eller högre biologisk mångfald än dammarna i någon av de rika kommunerna, säger Frank Johansson.

Åsa Malmberg