Hon söker efter svenskt litium

Att det är gamla bergarter Karin Högdahl studerar går inte att ta miste på. På skrivbordet, ovanpå skåp, i hyllor och i lådor i hennes rum på Institutionen för geovetenskaper ligger stenar av olika färg och storlek. Många av dem innehåller metaller som järn, litium och sällsynta jordartsmetaller. En färggrann geologisk karta över Hamrånge-Bergby i Gävle skvallrar om att hon just nu leder ett projekt med syfte att studera litiumfyndigheter.

– Just den här Bergby-förekomsten identifierades ju så sent som 2007. Vi ska kartlägga den och förstå varför malmerna finns där de finns. Hur de sitter i berggrunden och vad de har blivit påverkade av. Vi vill också undersöka hur och om de hänger ihop med andra bergarter. När vi i vet det ska vi ta reda på när de här bergarterna faktiskt bildades, berättar Karin Högdahl.

Den gröna omställningen

Litium behövs till batterier i den gröna omställningen och efterfrågan ökar. Förutsättningarna för att det ska finnas brytbara tillgångar i Sverige ser lovande ut.

Karin Högdahl fokuserar sina undersökningar till Gävleområdet, men är även nyfiken på hur det ser ut i nordväst – i Jämtland där hon kommer ifrån.

– Det ligger i planen för sommaren att åka dit. Då lämnar vi Bergby lite grann och drar oss upp till Jämtland för att söka litiumförekomster. Det ska bli jättespännande. Potentialen finns ju. Rätt typer av bergarter finns där, berättar Karin Högdahl.

Urtida bergskedja rik på malmer

De svenska malmtillgångarna bildades för 1,97–1,75 miljarder år sedan när en stor bergskedja pressades upp och det som skulle komma att bli Sverige började ta form. Den så kallade Svekokarelska bergskedjan, som för länge sedan är nednött, sträckte sig från nordligaste till sydöstra delen av vårt land. Men hur kom de sig att den blev så rik på malmer?

– Det var en speciell geologisk miljö med mycket vulkanisk aktivitet. Moderna analogier man brukar ta är Japan eller Nya Zeeland. Jorden har blivit kallare med åren så det går inte direkt att översätta det, men det är någonting åt det håller i alla fall. Där har vi de här järnmalmerna som har sällsynta jordartsmetaller, så kallade apatitjärnmalmer. De finns i Kiruna men även i centrala Sverige: i Ludvika-trakten med Grängesberg och Blötberget. De är av samma ålder och samma typ och det är en väldig ovanlig typ av järnmalm, förklarar Karin Högdahl.

Tryck, värme och magma

Hon har länge studerat hur den i dag nereroderade Svekokarelska bergskedjan bildades och hur de olika geologiska processer som verkat sedan dess påverkat området. Det har ömsom dragits isär, vilket fått smält magma att stiga mot jordytan, och ömsom tryckts ihop, vilket skapat tryck och värme som omvandlat bergarterna och tippat delar av det på ända.

– Vi måste förstå de här strukturerna för att kunna rekonstruera hur det såg ut och för att förstå hur malmerna har bildats och var vi ska fortsätta att leta. För det jag jobbar med, det är lite som en vit fläck. Om man tittar på de här kartorna över var det finns potential, är ju det områden där man redan vet att det finns någonting. Så finns de här vita fläckarna. Jag tror inte de är så vita. Jag tror att det finns mer att hitta. Men de är underutforskade helt enkelt, säger hon.

Ett annat projekt som Karin Högdahl ska leda och som startar inom kort handlar om sällsynta jordartsmetaller:

– Det är en doktorand som just kommer att titta på malmerna i Grängesberg och förstå den malmen bättre. Vi vet ju att det är en vulkaniskt associerad malm, men vi vill veta mer om hur den hänger ihop med andra geologiska processer, säger Karin Högdahl.

Sällsynta jordartmetaller inte så sällsynta

Ordet sällsynta jordartsmetaller kan ge intrycket av att det handlar om grundämnen som är ytterst ovanliga, men så unika är de egentligen inte.

– Nej, de är ju inte det. Men det krävs sådana speciella geologiska processer för att anrika sällsynta jordartsmetaller. De är, var för sig, ungefär lika vanliga som silver om man buntar ihop dem. De förekommer tillsammans, fast de finns i vanliga bergarter och går väldigt ofta in i små mängder i andra mineral men bildar även egna mineral med andra grundämnen, säger Karin Högdahl.

Genom sin forskning har hon sett mycket av Sverige genom åren. Det finns en plats som betyder lite extra och som hon som forskare tycker har något särskilt.

– Grängesberg, Blötberget-området, förmodligen för att jag jobbade där min första sommar som geolog – första geologjobbet som extraanställd på SGU. Det ligger mig väldigt varmt om hjärtat faktiskt. Ja, det finns mycket kvar att göra där, berättar Karin Högdahl.

Geologin gav henne svaren

Nyfikenheten har alltid varit en viktig drivkraft för henne. Och viljan att förstå hur saker och ting hänger ihop. Det var det som gjorde att hon blev geolog.

– Jag hade mycket frågor. Jag kommer från Östersund och var ute väldigt mycket i naturen precis på kanten till fjällkedjan. Fjällkedjans bergarter beter sig helt annorlunda än de som ligger öster om Östersund. Och så det här att man kan smula sönder bergarter. Varför ser det ut så? Och flyttblocken, hur kom de dit? Så kom jag till Egypten och där låg en obelisk som faraonerna inte hade rest upp. Det var en granit. I min värld skulle den inte finnas där. Jag hade ingen koll. Så det var många frågetecken. Det var mycket observationer som inte hängde ihop med min världsbild. I geologi får jag ju svaret på det här, säger Karin Högdahl.

Karriären har gett henne både nya insikter och åtskilliga aha-upplevelser. Den kunskapen vill hon gärna dela med sig av och bjuda in andra i geologins värld. Det har handlat om allt från att skriva artiklar i Forskning och framsteg till att berätta om mineral i SVT:s gamla barnprogram ”Myror i brallan”.

Åsa Malmberg