”Det har varit ett väldigt speciellt uppdrag”
Som professor i civilrätt deltar Anna Singer ofta som expert i olika utredningar, men utredningen om oegentligheter i den svenska internationella adoptionsverksamheten är den första hon ansvarat för själv. Foto: Mikael Wallerstedt
Anna Singer, professor i civilrätt vid Juridiska institutionen, har på uppdrag av regeringen utrett Sveriges internationella adoptionsverksamhet. Efter tre års arbete har hon nu överlämnat sitt betänkande till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall. Vi ställde några frågor till Anna Singer.
Vad exakt var ditt uppdrag?
– Uppdraget var att utreda förekomsten av eventuella oegentligheter i den svenska internationella adoptionsverksamheten och då titta på regleringen, organiseringen och processerna av adoptionsförmedlingen och vilken uppgift de olika aktörerna hade, vad de har vetat, vad de hade kunnat göra och vad de gjorde när det uppdagades oegentligheter.
Sedan skulle jag också föreslå adoptionsspecifikt stöd och hur det skulle organiseras. Jag skulle även ta ställning till hur adoptionsverksamheten ska regleras framöver om barnets bästa ska vara riktmärket.
Hur var det att jobba med den här utredningen?
– Det har varit otroligt intressant. När jag fick frågan för tre och ett halvt år sedan var det ganska självklart att jag skulle säga ja. Men sedan har det ju varit ett väldigt speciellt uppdrag. Jag har haft ett sekretariat, tre sekreterare som har gått igenom en fasansfull mängd arkivmaterial.
Vi har varit i flera av de här ursprungsländerna: Chile, Colombia, Sydkorea och Polen. Vi hade ytterligare tre länder: Sri Lanka, Kina och Etiopien, som vi skulle närgranska, men dit reste vi inte.
Vad har varit särskilt intressant?
– Att sätta sig in i hur vi har reglerat internationell adoption. Jag vet ju hur internationell adoption är reglerad men att gå bakom och se vad är det som har legat bakom att reglerna har utformats på det här sättet. Och hur har det fungerat i praktiken.
Sedan förstås alla dessa livsöden. Vi har träffat adopterade, vi har träffat adoptivföräldrar, vi har träffat ursprungsföräldrar. Och det var ju en skakande upplevelse. Vi satt alla, jag och de tre sekreterarna, och försökte låta bli att gråta öppet, och behålla någon sorts professionalitet. Just att möta människor som berörs av den reglering och de processer som vi har, har varit en helt ny upplevelse.
Vilka var de viktigaste slutsatserna du kom fram till?
– Det är ju att det har förekommit oegentligheter Vi har kunnat se att det har förekommit barnhandel i åtminstone tio länder där man också kan se av arkivmaterialet att man har vetat om det. Man har känt till det. Det här gäller adoptioner som ligger bakåt i tiden under 70- och 80-talet och främst då privata adoptioner, alltså adoptioner som går utanför adoptionsorganisationerna. Men det har också förekommit att barn har adopterats utan samtycke från en förälder där barnen helt enkelt har stulits eller dödförklarats felaktigt och på det sättet kunna göras adopterbara. Det som kanske har varit mest förekommande är att det i många fall har funnits en bristfällig bakgrundsbeskrivning av barnen. Det har blivit mycket bättre under senare år. De barn som adopteras idag, de har med sig ordentliga beskrivningar av varför de lämnas för adoption.
Vad har varit din största utmaning i arbetet?
– Det är ju att förstå vad det är vi ser när vi tittar på arkivmaterial eller adoptionshandlingar. I vissa fall är de inte översatta till engelska så vi har fått lov att ha tolk med. Men också att förstå varje lands reglering, för det ser ju helt olika ut i olika länder. Det har varit en undersökning som spänner över 70 år, från 50-talet och framåt. Det har inte varit lätt. Vi har försökt intervjua de som har varit aktiva. Men många av de som var med i adoptionsförmedlingen vid 70-talet finns ju inte alltid kvar. Och de som finns kvar har inte alltid så tydliga minnesbilder av hur man resonerade då.
Åsa Malmberg