Han upptäckte tidigt mekanismerna bakom SLE

SLE är en autoimmun sjukdom som cirka 7 000 personer i Sverige lever med – många av dem kvinnor. På latin heter sjukdomen "systemisk lupus erythematosus". Det betyder ”spridd röd varg” och syftar på de röda utslag som patienterna ofta får.

Forskare vid Uppsala universitet var tidigt ute med att forska om sjukdomen, under ledning av Lars Rönnblom, professor i reumatologi.

Det började egentligen med upptäckten av en biverkan hos cancerpatienter som behandlades med interferon på Akademiska sjukhuset under 1980-talet.

– Interferon är ett protein som görs av virusinfekterade celler och har antivirala effekter. Det skyddar alltså andra celler mot att bli infekterade. Det är interferonet som gör att vi får feber och muskelvärk och blir trötta när vi till exempel får influensa, berättar Lars Rönnblom.

Behandling för cancerpatienter

Redan i slutet på 70-talet började man tillverka interferon på Biomedicinskt centrum i Uppsala (BMC). Efter att ha upptäckt att interferonet inte bara skyddar mot virus utan också stimulerar immunsystemet, började man behandla cancerpatienter med interferonet på Akademiska sjukhuset.

Lars Rönnblom var doktorand och fick till uppgift att ta reda på vilka celler det var som gjorde interferonet. Resultatet presenterades i hans avhandling.

– Det var en väldigt speciell celltyp som jag kallade för naturligt interferonproducerande celler. De var extremt ovanliga, en på tusen bland de cirkulerande vita blodkropparna, och en sådan cell kunde producera hundra miljoner proteiner på 24 timmar. Så det var en formidabel fabrik.

Mötte patienter med SLE

Efter doktorsexamen började Lars Rönnblom jobba kliniskt. Som läkare kom han i kontakt med cancerpatienter som hade behandlats med interferon och flera av dem hade drabbats av autoimmuna eller reumatiska sjukdomar.

Bland de mer dramatiska patientfallen var en ung kvinna som hade en spridd cancer i buken. Efter behandlingen fick hon SLE, samtidigt som tumören försvann.

– När jag såg det tänkte jag att jag måste ju se hur det är med de vanliga patienterna på reumatologmottagningen som spontant har fått SLE, säger Lars Rönnblom.

År 1995 hade han nämligen börjat som reumatolog vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Det visade sig att patienterna med SLE hade kraftigt aktiverat interferon i kroppens celler – och dessutom var det samma celler som Lars Rönnblom hade beskrivit i sin avhandling.

Stimulerade produktionen

Genom experiment kunde forskarna visa att SLE-patienterna hade kroppsegna molekyler som stimulerade produktionen av interferon. Cellerna vandrade ut i vävnaderna och producerade en massa interferon som drev sjukdomsprocessen.

– Vi kunde visa vilka molekyler som var inblandade och hur det fungerade. Fast det var nästan omöjligt att få forskningsresultaten publicerade, för att ingen trodde riktigt på det, säger Lars Rönnblom.

Fram till år 2003, då det kom fyra så kallade gen-expressionsstudier som visade ett förstärkt uttryck av interferon-relaterade gener hos patienter med SLE.

– Plötsligt blev våra studier efterfrågade. Jag blev inbjuden till USA och fick stora anslag för att forska vidare om genetiken bakom SLE.

Forskarna gick vidare med att undersöka vad som händer om man blockerar dessa gener, för att få fram verksamma antikroppar som kan användas för att behandla SLE. Nyligen registrerades det första preparatet, som kan ges med spruta mot recept.

Risk för svår sjukdom

De forskar också om hur man kan upptäcka vilka patienter som riskerar att få svår sjukdom.

– En del patienter får hudutslag och lider av det. Men för oss läkare är det ju inte livshotande, som det faktiskt kan bli när organ som njurar och hjärta påverkas, säger Lars Rönnblom.

SLE räknas som prototypen för autoimmuna sjukdomar, dels för att det är så otroligt många antikroppar och dels för att alla organ kan attackeras. Sjukdomen drabbar ofta kvinnor i fruktsam ålder.

– Det kan börja med inre organmanifestationer och psykiska symtom, missfall eller hjärtsjukdom, så det är en lömsk sjukdom.

Behövs fler nya läkemedel

Fram tills nu har SLE behandlats med kortison och immunhämmande läkemedel, som har nackdelen att det ger svåra biverkningar på sikt. Malaria-läkemedel har också visat sig ha en viss verkan. Men det har varit svårt att utveckla nya läkemedel eftersom sjukdomen är så heterogen.

– Det har ju kommit många nya biologiska läkemedel, men hittills bara två biologiska läkemedel mot SLE. Så det behövs fler helt enkelt – och det kommer nog, säger Lars Rönnblom.

Annica Hulth