Den relativa fattigdomen i Sverige har fördubblats
Reallönerna har ökat stadigt, men även den relativa fattigadomen. Det innebär att allt fler fått det svårare att få pengarna att räcka. Foto: Getty Images
Reallönerna har stigit stadigt i Sverige vilket lett till att de flesta svenskar fått mer pengar att röra sig med. Men klyftorna i samhället har samtidigt ökat. Utsatta grupper har fått det tuffare när ersättningsnivåerna i de sociala trygghetssystemen sedan 1990-talet inte följt med utvecklingen. Det har statsvetaren Sebastian Sirén sett i sin forskning.
– Skillnaderna mellan de som arbetar och de som behöver förlita sig på de offentliga trygghetssystemen för sin försörjning har ju ökat över tid. Vi kan se det tydligt när man tittar på det som kallas för relativ fattigdom, berättar Sebastian Sirén, postdoktor vid Statsvetenskapliga institutionen.
Definitionen för relativ fattigdom är att ha en inkomst som ligger under 60 procent av landets medianinkomst. Enligt Sebastian Sirén har andelen personer i Sverige som hamnar under den gränsen fördubblats sedan 1995, då andelen låg på sju procent.
– Trygghetssystemen under 80- och 90-talets skyddade hushåll med arbetslöshet och sjukdom från relativ fattigdom i ganska stor utsträckning. Idag ser vi att risken för att hamna under gränsen för relativ fattigdom är betydligt högre för hushåll som förlitar sig på arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring än bland hushåll där man i huvudsak försörjer sig genom arbete. Den skillnaden har ökar dramatiskt, säger Sebastian Sirén.
Sebastian Sirén arbetar just med ett forskningsprojekt där de svenska välfärdssystemens utveckling jämförs med andra länders. Foto: Mikael Wallerstedt, Uppsala universitet
I ett nytt forskningsprojekt studerar han välfärdspolitiska förändringar och hur det påverkat hushåll som riskerar att ha lägre inkomster. De grupper han undersöker är ensamstående föräldrar, arbetslösa, unga och migranter. Han jämför hur inkomster över tid har utvecklats i Sverige och i flera andra välfärdsstater runt om i världen från 1980-talet och framåt.
– Jag studerar också i vilken mån välfärdspolitikens förändringar kan förklara utfallet för olika grupper. Dels så handlar det om att sätta Sverige i ett jämförande perspektiv och se hur utvecklingen här skiljer sig från andra jämförbara länder. Som metod kan vi också använda jämförelser för att förstå hur politikens utformning påverkar människor i olika länder, för om vi bara studerar Sverige är det ganska svårt att dra slutsatser om vilken roll den nationella politikens utformning spelarför de utfall vi intresserar oss för, som ojämlikhet eller fattigdom, förklarar Sebastian Sirén.
Brytpunkt i välfärdsstatens utveckling
Systemen han fokuserar på är: sjukpenningen, pensionssystemet, arbetsskadeförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen, barnbidrag och föräldraförsäkring. Han tittar även på behovsprövade stöd till utsatta hushåll utan andra inkomster, som försörjningsstöd och bostadsbidrag. Att han valt att ta avstamp just i 1980-talet beror på att där inträffade en brytpunkt i välfärdsstatens utveckling.
– I hela västvärlden kan man se en period av uppbyggnad och expansion av välfärdspolitiken ungefär fram till 1980. Då avstannar den här expansionsfasen och så småningom övergår den till en period av mer nerskärningar. Det här är en internationell trend och vi ser den tydligt i Sverige från efter 90-talskrisen kan man säga, säger Sebastian Sirén.
Ersättningsnivåerna började sänkas
I samband med finanskrisen under första halvan av 90-talet började även Sverige sänka ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen som fram till dess hört till de mest generösa i världen.
– Delvis återställde man dem, men inte till samma nivåer som tidigare. Vi har också haft en utveckling, och den är allra tydligast i arbetslöshetsförsäkringen, där vi har tak för försäkringarna som inte räknas upp i samma takt som reallöneökningarna. Det har gjort att allt fler löntagare slår i taket för de här försäkringarna. På ett sätt har ju ersättningen som vanliga löntagare får vid arbetslöshet, men också numera sjukdom och delvis pension, för allt fler kommit att bestämmas av vad den högsta ersättningen i systemen är, säger Sebastian Sirén.
Sverige kring medelsnittet
De nedskärningar som gjorts i systemen gör att Sverige de senaste decennierna halkat efter flera andra länder som i högre grad behållit ersättningsnivåerna eller rustat upp sina välfärdssystem.
– Ja, det är ju absolut så när det gäller generositeten i socialförsäkringssystemen och när det gäller stödet till de utsatta genom försörjningsstöd. Om vi tittar på OECD-länderna så befinner sig Sverige i många fall kring genomsnittet och i vissa fall något under, till exempel när det gäller nivån i försörjningsstödet och ersättningen till de ekonomiskt utsatta. Vi befinner oss kring genomsnittet när det gäller pensioner och a-kassan, något över när det gäller sjukpenning, berättar Sebastian Sirén.
Avtalsförsäkringar har blivit viktigare
Avtalsförsäkringar via kollektivavtal och de försäkringar fackförbund erbjuder sina medlemmar har fått allt större betydelse för att täcka upp förlorad inkomst vid sjukdom och arbetslöshet. Det finns också privata försäkringar teckna, för den som har råd. Sebastian Sirén menar att det här på sikt innebär en risk för förtroendet för välfärdsstaten urholkas.
– Att ha mer omfattande offentliga trygghetssystem är utjämnande. Det finns tydliga belägg i forskningen på att det är de mer omfattande välfärdsstaterna som är mer utjämnade. Viljan bland grupper med mellanstora och större inkomster att bidra till samma system har ju varit en bärande tanke med den generella välfärdspolitiken vi har haft i Sverige. Och intresset att bidra till det gemensamma riskerar ju att gå förlorad om vi får en mer skiktad välfärdspolitik där vi har mer resursstarka grupper som förlitar sig på privata eller andra system än det offentliga, säger han.
Åsa Malmberg