Ångest syns på bilder av hjärnan

Vi möts på Psykiatrins Hus i Uppsala, där Andreas Frick började för några månader sedan. Med sig hade han ett forskningsanslag från Kjell och Märta Beijers stiftelse för att studera neurobiologiska mekanismer bakom ångest och rädsla.

Hans viktigaste verktyg är de magnet- och PET-kameror som finns vid Akademiska sjukhuset, för genom att ta bilder kan forskarna se vilka regioner av hjärnan som aktiveras vid ångest. De kan också följa behandlingen och dess effekter.

– Det är lite besvärligt att genomgå en hjärnavbildningsundersökning, men än så länge är det den bästa metoden. Det finns något här som inte går att fånga på andra sätt, säger Andreas Frick.

Kroppen reagerar på hot

Vad är det då som händer vid ångest? Till skillnad från vid rädsla, är det en reaktion på ett hot som inte är närvarande. Du känner rädsla om du möter en björn i skogen, men ångest om du oroar dig för saker som kanske kan hända i framtiden. Reaktionen är dock densamma. Blodflödet i kroppen ökar, munnen blir torr och olika stressreaktioner får dig att antingen fly, paralyseras eller slåss för din överlevnad.

– Vi ser förändringar i hjärnan vid ångest, bland annat en ökad aktivitet i amygdala. Det är en del av hjärnan som fungerar som en vakthund som känner av vad som är viktigt i omgivningen och om något är hotande. Sedan sprider sig den här aktiviteten i hjärnan, vilket gör att man får en subjektiv upplevelse av rädsla eller ångest.

Koffein ger ökad ångest

Forskarna vill fördjupa bilden av ångest, genom att studera närmare vilka signalämnen som är inblandade. Andreas Frick har tidigare studerat serotonin och dopamin. Nu ska han, tillsammans med doktoranden Lisa Klevebrant, studera ett signalämne som heter adenosin. Det är känt att koffein i kaffe blockerar receptorerna för adenosin. Därför ger koffein i höga doser ökad ångest, speciellt hos personer med paniksyndrom.

– I experimentella studier där försökspersonerna dricker motsvarande fyra koppar kaffe, får 50 procent av dem en panikattack. Så vi ska studera om det finns något i adenosin-systemet som gör att det ser annorlunda ut hos de personer som har paniksyndrom. Och vad händer i hjärnan när de dricker kaffe?

Ett annat projekt har han nyligen startat tillsammans med sin kollega Malin Gingnell, som är ST-läkare på Psykiatrins hus. Det handlar om hur ångest utvecklas över tid, från barndomen till vuxenlivet, i takt med hjärnans mognad.

– Det händer mycket i tonåren, bland annat förändras hjärnans kopplingar mycket och könshormonerna drar igång. Man har samtidigt sett att tonåringar har svårare att lära sig att något är säkert efter att först ha lärt sig att det är farligt. I experiment har de svårare att lära sig att ”nu är inte det här farligt längre”, jämfört med barn och vuxna. Det ska vi undersöka.

Rädslor kan utvecklas till ångest

Genom barndomen har vi alla olika typer av rädslor, till exempel för främlingar, separationer, mörker och djur. Ju äldre man blir desto mer abstrakta rädslor kommer, som framtiden, klimatångest och krig.

De flesta personer kommer över sina rädslor med tiden. Andra fastnar i sina rädslor och blir inte av med dem. Då kan rädslan utvecklas till ett ångestsyndrom, som ofta debuterar just i tonåren.

– Vi vet att kopplingen mellan amygdala och reglerande områden, till exempel frontalloben, utvecklas sent och är färdigutvecklade först vid 25-årsåldern. Hos vuxna verkar det som om de efter ett tag lär sig ett säkerhetsminne i frontalloben som trycker undan rädslominnet i amygdala. Så länge säkerhetsminnet är starkare eller kopplingen starkare, så vinner tryggheten. Hos tonåringarna är inte den kopplingen fullt utvecklad och det tror vi är en grund för att utveckla ångest, säger Andreas Frick.

Kombinerad behandling hjälper

Han har också forskat om behandling av ångest, i samarbete med Malin Gingnell, Tomas Furmark, professor i psykologi vid Uppsala universitet och Kristoffer Månsson, forskare vid Karolinska Institutet. De studerade kombinationen av kognitiv beteendeterapi (kbt) och läkemedelsbehandling och kom fram till att kombinationsbehandling fungerar bättre än bara kbt för de flesta.

De kunde också se skillnader i hjärnans aktivitet som skulle kunna visa på om en person ska bli hjälpt av behandlingen eller inte.

–  Vi har tittat på en del av hjärnan som kallas dorsala ACC, och kunde se att hade man hög aktivitet där före behandling så svarade man bättre på kombinationsbehandlingen men svarade inte bra på bara kbt. Hade man låg aktivitet i den så svarade man bra på kbt men inte på kombinationsbehandlingen. Det är förhoppningsvis något som man i framtiden skulle kunna utveckla.

Alla får inte hjälp

Idag finns det stora grupper av människor som inte blir riktigt fria från ångest, antingen för att de inte blir hjälpta av behandlingen eller för att de återfaller.

– Vi vet för lite, eftersom det finns för få långtidsuppföljningar där man har följt personer från barndom till vuxen ålder. En behandling kanske tar tre månader och patienten kollas före och sex månader eller ett år efter behandlingen. Men vad händer fem år efter? Tio år efter? Kommer de här personerna som fått en lyckad behandling att fortsätta må bra? Det vet vi tyvärr inte.

Man räknar med att en tredjedel av befolkningen någon gång kommer att lida av någon form av ångestsyndrom. Det är dock inte alla som får diagnosen och långt ifrån alla som uppfyller de här kriterierna söker eller får hjälp, betonar Andreas Frick.

– Det kostar otroligt mycket pengar för samhället, i vårdkostnad, utebliven arbetsinkomst och sjukpenning. Det här är vanliga sjukdomar som folk lider mycket av och som hindrar folk i livet. Det finns ett stort incitament att lära sig mer, för att upptäcka nya behandlingsvägar och förbättra de behandlingar som vi har.