Genetiska avvikelser hos barn och ungdomar med PANS

Ny forskning om PANS av Janet Cunningham, docent immunpsykiatri.

Syndromet är fortfarande relativt okänt, saknar etablerade markörer och har ännu ingen etablerad diagnos i svensk vård. I dessa fall uppstår plötsligt ovanliga och svåra symptom hos patienten, där deras personlighet, beteende och förmågor ändras drastiskt. Det kan finnas behandling och botemedel för dessa barn om man förstår de bakomliggande mekanismerna, men det tar ofta tid och kan vara svårt för många patienter att få rätt diagnos.

Janet Cunningham, specialistläkare och docent i klinisk immunpsykiatri vid Uppsala universitet, har under många år undersökt patienter där man misstänker att deras problematik är på grund av immunologiska mekanismer. I samråd med experter inom neurologi, reumatologi, neuroradiologi och klinisk immunologi har hon utvecklat en särskild mottagning för immunopsykiatri. Där utreds och behandlas patienter med etablerad eller misstänkt autoimmun sjukdom i nervsystemet, som ger upphov till psykiska symptom.

Plötsliga beteendeförändringar

Hon är aktuell med ett internationellt och multidisciplinärt forskningssamarbete som studerar en patientgrupp på 400 barn och ungdomar med PANS från Europa och USA. Den inledande studien visar avvikelser i arvsmassan som är extremt ovanliga och som med stor sannolikhet påverkar både det medfödda immunförsvaret och kommunikationen mellan nervceller i hjärnan.

– Patienter med PANS, som tidigare fungerat bra socialt i grupp och presterat väl i skolan, får plötsligt svåra tvångssyndrom, slutar prata, får svårigheter med aggression, sömn, ätstörningar och skolarbete, säger Janet Cunningham. De får även känslomässig dysreglering med ångest, depression och psykotiska tecken. Det kommer plötsligt och många föräldrar har beskrivit en historik av infektioner.

– De biologiska kopplingarna är svåra att fånga eftersom variationen i de biologiska mekanismerna är stor. Men i den här studien har vi fått ett genombrott och ramat in centrala processer i det medfödda immunförsvaret. Vi har även visat på tidigare kända mutationer i ”neuronala” gener som kan påverka immunsystemets funktion i gruppen med PANS.

Anhöriga påverkas svårt

Klinisk immunpsykiatri är ett nytt forskningsfält som har stor potential att hitta nya behandlingssätt inom vården. I varje psykiatrisk diagnosgrupp finns en andel patienter med immunologiska avvikelser av olika typer.

Hos patienter med autoimmunitet är det till exempel mer vanligt med tvångssyndrom (OCD), autism och med psykossjukdomar hos den närmaste familjen. Medan en låggradig inflammation som kan kopplas till risk för diabetes och övervikt är vanligare i patientgruppen med affektiva symptom som depression och ångest. Men det finns också fler avvikelser, bland annat svårigheter att hantera olika typer av infektioner eller begränsningar i kroppens förmåga att kunna reparera sig efter en skada.

– Empiriskt vet vi att vissa patienter i denna grupp kan få häpnadsväckande svar på immunoterapier, så det är något vi kommer att fortsätta undersöka innan vi kan införa det kliniskt. Vårt fokus nu är inriktat på att kunna identifiera patienter med immunologisk dysfunktion med objektiva tester, berättar Janet Cunningham.

– Min uppfattning är att barn, men även vuxna med akuta psykiatriska tillstånd, inte får tillfredställande symptomlindring av de standardbehandlingar som finns. De är även överrepresenterade bland patienter med svåra biverkningar. Tillstånden orsakar stort lidande för individerna och är samtidigt tuffa för familjerna. Framförallt eftersom det inte har funnits någon diagnos hamnar patienterna tyvärr ofta utanför de vanliga insatserna som finns, som till exempel stöd i hemmet och avlastning för föräldrarna. Många har fått sluta sina arbeten för att de måste vårda sina barn på heltid. De har hamnat utanför alla system för att kunna få samhällshjälp.

Nya riktlinjer

– Vi har nyligen tagit fram preliminära riktlinjer för utredning av autoimmun OCD och psykos hos patienter där man misstänker att symptomen är sekundära till en autoimmunitet . Vi arbetar löpande för att förbättra dessa riktlinjer och uppmärksamma övriga differentiella diagnoser, som bakomliggande metabola störningar och immunologiska brister. Men för att lyckas helt behöver vi etablera en förbättrad vårdkedja med tydligare fördelning av ansvar över de medicinska specialitetsgränserna. Vi behöver även ha en budget som motsvarar utrednings- och behandlingskostnaderna samt utökade forskningsresurser för dessa hårt drabbade patienter.

Optimal behandling för varje patients individuella tillstånd

– Den här studien visar potential för en väg framåt där man arbetar för en mer integrerad syn på kropp och själ. Här kan vi dra nytta av precisionsmedicin som handlar om att integrera nya biologiska variabler hela vägen ner till patientnivå, för att prova nya behandlingsstrategier som är riktade mot specifika mekanismer för just den patienten. De olika genetiska avvikelserna som vi har identifierat i studien skapar nya grupperingar, vilket i förlängningen kräver en mer individanpassad behandling.

– Men precisionsmedicin är ganska nytt inom psykiatrin. Historiskt har fokus varit på psykologiska behandlingar där det har skett enorma framsteg och vi har en uppsättning av mediciner som är bra för symptomhantering. Men nu tror jag att psykiatrin kan ta lärdom från somatiken, som har kommit längre inom precisionsmedicin. Min förhoppning för framtiden är att vi kan bygga ett vårdsystem med multidisciplinära team utifrån ett mer integrerat arbete och synsätt mellan specialiteterna psykiatri och somatik, avslutar Janet Cunningham.