Immunförsvarets påverkan på diabetes

Moderna läkemedel gör livet bättre för diabetespatienter men fortfarande finns många utmaningar kvar.

Vid Uppsala universitet pågår diabetesforskning för att öka förståelsen om immunförsvaret och dess funktion tidigt i livet för att ta reda på vad som påverkar risken att senare utveckla diabetes.

Idén till den nya studien uppstod oväntat, likt många av de största upptäckterna. Tillsammans med sin forskargrupp har Mia Phillipson, professor i fysiologi vid institutionen för medicinsk cellbiologi, haft flera framgångsrika forskningsprojekt genom åren. De studerar vad immunsystemets celler gör i olika vävnader, både friska och sjuka, och har funnit nya funktioner för cellerna. En upptäckt är att en viss typ av cell i immunförsvaret, så kallade makrofager, är viktiga för läkning vid sår, vilket just nu testas kliniskt i patienter med diabetiska fotsår.

– Grund­forsk­ning inne­håller en hel del slump­mässiga upp­täck­ter, och det gäl­ler att dessa kan tas om hand, och får börja gro i en krea­tiv och til­låtande forsk­nings­miljö. I våra mus­model­ler med färgade makro­fager, som användes i helt andra projekt, fann vi en väldigt hög an­samling av dessa cel­ler i andra friska väv­nader, exempel­vis i buk­spotts­körteln (pankreas), berättar Mia Phillipson.

– Vi har funnit att dessa makro­fager har helt andra funk­tioner än de har senare i livet och att de är vik­tiga för att de insulin­produ­cerande pankreas­öar ska mogna och blir funktio­nella efter födseln. Vi vill nu under­söka hur dessa makro­fager är in­blandande i risken att ut­veckla diabetes senare i livet.

Infektioner kan påverka utveckling av diabetes

Forskningen handlar om att upptäcka nya funktioner hos immunceller, för att sedan kunna utveckla läkemedel som använder sig av dessa funktioner för att läka skadad vävnad, behandla inflammatorisk tarmsjukdom, diabetes eller cancer.

– Vi vill nu förstå exempelvis om infektioner under barnets första levnadsåret påverkar pankreas-makrofagerna och därmed ger en högre risk att utveckla diabetes senare i livet, och hur vi kan motverka detta. Mer kunskap om varför vi har olika hög risk för diabetes gör det möjligt att på långsikt att individanpassa råd och behandlingar för olika subgrupper, så att vi håller oss friska, säger Mia Phillipson.

– Jag drivs av spännande forskningsfrågor och att alltid lära mig nya saker i olika sammanhang, det ger energi. Min förhoppning på långsikt, är att vi ska förstå immuncellernas fulla repertoar av funktioner, och kunna använda oss av dessa när vi utvecklar immunoterapier, läkemedel, för att inte enbart behandla komplikationerna som diabetes kan orsaka, utan även själva grundsjukdomen.

Viktiga samarbeten med klinik och andra forskare

– De allra flesta ambitiösa projekt är samarbeten som är beroende av många olika kompetenser, tekniker och infallsvinklar. Jag är väldigt glad att jag arbetar vid Uppsala universitet med närheten till kliniken på Akademiska sjukhuset, Diabetscentrum och till mikrobiologer på SLU. Som prekliniker, utan direkt patientkontakt är det viktigt med andras kunskap och återkoppling på våra data så att resultaten slutligen får klinisk relevans med praktisk betydelse för sjukvården, avslutar Mia Phillipson.

Nya strategier för att upptäcka och stoppa diabetes

Diabetes, både typ 1 och typ 2, är kroniska sjukdomar och det finns idag inget botemedel. Dagens forskning domineras både av att hitta strategier för att stoppa sjukdomsförloppet för drabbade patienter, samt att hitta vägar för att tidigt upptäcka vilka personer som riskerar att utveckla diabetes för att stoppa förloppet innan sjukdomen bryter ut.

– Nu pågår forskning i studier med mesenky­mala stamceller för att för­hindra progres­sion av typ 1 diabetes. Genom behand­ling kan för­hoppnings­vis de kvar­varande insulin­produ­cerande cellerna, som är ca 25–50 % vid diabetes­debuten, bevaras och patienten därmed klara sig på väldigt låga insulin­doser, berättar Per-Ola Carlsson, över­läkare och professor i medicinsk cell­biologi, som arbetar både experi­mentellt och kliniskt med diabetes­forskning. Patienterna har efter behand­ling i studierna i genom­snitt samma eller något bättre förmåga att till­verka insulin vid glukos­stegring jämfört med vid insjuk­nandet. 

Minskad risk för komplikationer

I förlängningen ger det möjlighet att minska risken för komplikationer, ge bättre livsvillkor och längre livslängd.

– I framtiden kan man tänka sig att identifiera individer som börjar visa tecken på immunaktivitet mot insulinproducerande celler och behandla dem för att stoppa upp destruktionen av cellerna innan så många av dem har förlorats att man får högt blodsocker. Ett sätt att gå till väga är att screena för antikroppar mot de insulinproducerande cellerna hos riskindivider för typ 1 diabetes, exempelvis de som har nära släktingar med typ 1 diabetes. Antikropparna kan ofta påvisas i blodet flera år innan diabetesdebut, berättar Per-Ola Carlsson.

Ett annat forskarspår är transplantation med stamcellsframtagna insulinproducerande celler. Denna behandling riktar sig till typ 1 diabetespatienter som redan har förlorat sina insulinproducerande celler.

– Från stamceller kan oändliga mängder insulinproducerande celler genereras, fortsätter Per-Ola Carlsson, men det som i nuläget hindrar användning på patienter, är risken av att cellerna kan stötas bort hos patienten om man inte använder immunnedsättande läkemedel. Dessa läkemedel kan ge biverkningar som infektioner, njursvikt och ökad risk för cancer. Därför är målsättningen att utveckla strategier för att kunna transplantera utan immunnedsättande läkemedel.

Ökning av diabetes typ 2 hos yngre befolkningen

Problem som ökad vikt och fetma har lett till en ökning i samhället av diabetes typ 2, framförallt i yngre åldrar. Behandlingen är framförallt kost och motion. Många nya läkemedel ger god effekt och minskar risken för följdsjukdomar men ingen medicin kan idag stoppa det progressiva sjukdomsförloppet vid typ 2 diabetes.

– Det finns förstås en förhoppning om att utveckla läkemedel som inriktar sig på själva sjukdomsmekanismen, det vill säga stoppar upp sjukdomsförloppet. Det skulle kunna vara sådana som påverkar fri radikalstress mot de insulinproduktiva cellerna. Det skulle vara oerhört betydelsefullt om vi kunde intervenera i sjukdomsprocessen, avslutar Per-Ola Carlsson.