Att göra förort – hur förortssvenska skapar ett "vi"

Ungdomarna i studien beskriver sällan sin egen språkanvändning som direkt dålig. Dock uppfattas ett mer standardsvenskt tal som ”finare” och ”bättre”.

Karin Senter har, både i och utanför skolmiljö, tillbringat ett och ett halvt år tillsammans med en gymnasieklass där samtliga elever har förortsbakgrund. Resultaten visar att ungdomarna låter ”förortska” i alla undersökta sammanhang, som till exempelvis skolredovisningar och på raster och luncher.

Det innebär inte att de talar slang hela tiden, som förortsförankrat tal framför allt uppmärksammats för, utan de anpassar sitt språk i en mer standardnära riktning, men har fortfarande ”en klang av förorten” i sitt tal.

Talar förortssvenska

Studien visar att ungdomarna talar förortssvenska, en svenska som signalerar att talaren har förortsbakgrund, där vissa uttalsdrag, en viss språkmelodi och vissa grammatiska drag bidrar till att talet känns igen som förortsförankrat tal.

Ungdomarna i studien betraktar generellt sitt tal som en brist, men de beskriver sällan sin egen språkanvändning som direkt dålig. Dock uppfattas ett mer standardsvenskt tal som ”finare” och ”bättre”. Samtidigt kan de uttrycka en stolthet över det tal de betraktar som ”sitt eget”. Det finns alltså en ambivalens i inställningen till talet.

Jämför sig med majoritetsungdomar

När deltagarna skapar ett ”vi” eller ”gör förort”, görs det i relation till ett ”dem”, vilket i det här fallet är majoritetsungdomar utan förortsförankring. Ungdomarna som Karin Senter har följt jämför sitt tal, sin inställning till familjen, sin religiösa utövning, sin klädstil och sina fritidsintressen med majoritetsungdomars och tar framför allt fasta på skillnader.

Resultaten visar också att man inte bara kan göra förort; man kan också vara förort. Genom bland annat språk och klädstil kan man förkroppsliga förorten och bli den. Detta uttrycks genom kommentarer som: ”Hon är så orten” eller ”han är gata”.