Ellen Fries – historiker och första kvinna att disputera i Norden
Förstora bildenEllen Fries, 1883.
- Ellen Fries (1855–1900) var historiker, lärare och författare – och den första kvinnan som disputerade vid ett nordiskt universitet.
- Med verket Märkvärdiga qvinnor blev Ellen Fries en pionjär inom svensk kvinnohistorisk forskning.
- Efter tiden i Uppsala kom Ellen Fries att verka som lärare och studierektor i Stockholm. Genom sitt arbete bidrog hon till att stärka utbildningens roll i kvinnors liv.
- Ellen Fries engagerade sig i kvinnorörelsen och grundade både Fredrika-Bremer-Förbundet och sällskapet Nya Idun, och tog initiativ till Svenska Kvinnors Nationalförbund.
Att studera som kvinna i 1800-talets Uppsala
Ellen Fries hade redan som barn ett stort intresse för historia, vilket hon kunde komma att fördjupa med högre studier. Under 1800-talets senare hälft växte fler och fler flickskolor fram i städerna och synen på flickors rätt och möjlighet till utbildning kom att långsamt förändras.
Ellen Fries fick själv utbildning på flickskolor i Stockholm och hörde till de första fåtalet flickorna i landet som också fick ta studentexamen. Denna exklusiva grupp fick genom sin examen också tillträde till universitetsutbildning. År 1877 blev hon inskriven vid Uppsala universitet för att studera. Vid denna tidpunkt var det ytterst få kvinnor i landet som läste vid universiteten och de betraktades som udda undantag.
Studietiden i Uppsala präglades både av intellektuell stimulans och social isolering. Ellen Fries beskriver i brev hem den dubbla erfarenheten av att vara pionjär:
”Är jag dum, så tror mången professor, som aldrig haft att göra med någon flicka, att alla äro dummare än jag eller lika dumma.”
Hon vittnar också om hur kvinnliga studenter utestängdes från informella sammanhang där kunskap och nätverk ofta skapades:
”Med oss kvinnor pratar man litet strunt, om man ens bevärdigar oss med ett samtal.”
Samtidigt hade Fries en stark drivkraft att förändra villkoren för kvinnor vid universiteten. I flera debattinlägg återkom hon till frågan om hur vetenskapen skulle gynnas av att kvinnor fick studera och forska på samma villkor som män. Ett sådant exempel finns i hennes artikel ” Om kvinnans studier vid våra universitet” som gavs ut år 1881. I denna argumenterade Fries för att fler kvinnor skulle välja en vetenskaplig bana och att fler förändringar måste till för att förbättra villkoren för de kvinnor som sökte sig till universiteten.
De få kvinnliga studenterna vid universitetet vid tiden höll ihop och skapade sina egna sammanhang. Utöver det sociala umgänget arbetade de också för att ändra samhällets syn på kvinnors rätt att studera och verka inom vetenskapen.
Forskade inom svensk 1600-talshistoria
Ellen Fries disputerade i historia år 1883. Hon blev i och med detta den första kvinna att disputera vid ett svenskt universitet. Hennes avhandling behandlade diplomatiska relationer under Karl X Gustavs tid. Det vetenskapliga intresset bar hon med sig senare i livet, vilket bland annat blir synligt i biografin Erik Oxenstierna (1889). I denna inkluderade hon inte bara huvudpersonen utan också kvinnorna i hans omgivning, ett grepp som uppmärksammades av samtiden. Verket beskrevs som ”en av de första verkligt moderna i svensk biografisk litteratur”.
Trots akademiska framgångar utestängdes hon från en fortsatt universitetskarriär. I stället kom hennes gärning att röra sig mellan forskning, undervisning och samhällsengagemang – ett livsverk som gjorde henne till en central gestalt i svensk kvinnohistoria.
Förstora bildenHeliga Birgitta var en av de svenska kvinnor som Ellen Fries skrev om i sitt verk Märkvärdiga qvinnor.
I spetsen för svensk kvinnohistorisk forskning
Med verket Märkvärdiga qvinnor (1890–1891) blev Ellen Fries en pionjär inom svensk kvinnohistorisk forskning. Verket har två volymer, där den första delen behandlar utländska kvinnor, den andra svenska kvinnor. Här samlade och analyserade hon kvinnors liv och insatser, ofta baserat på egna arkivstudier.
I förordet till den andra delen formulerade hon:
”Den svenska kvinnans historia är ännu till större delen oskriven. Det kulturarbete som i Sverige tillhört kvinnan, det inflytande hon utövat på samhällsutvecklingen liksom det inflytande denna haft på henne, är ännu av våra forskare endast ofullständigt uppmärksammade.”
Hon lyfte fram både välkända gestalter som Heliga Birgitta och mindre uppmärksammade kvinnor, och satte in dem i deras historiska sammanhang. Arbetet byggde på omfattande källstudier i arkiv och bibliotek, liksom egna forskningsresor.
Arbetade som lärare och studierektor
För en disputerad kvinna fanns inga möjligheter till karriär i akademin. En paragraf i år 1809 års regeringsform statuerade att enbart ”swenska män” fick inneha statliga ämbeten, och detta tolkades som att en utestängning av kvinnor var nödvändig även efter att kvinnor fick tillgång till universitetsutbildning. Ett lektorat vid ett universitet räknades som statligt ämbete och därför kunde Ellen Fries och hennes kvinnliga kollegor inte ansöka om sådana tjänster.
Efter tiden i Uppsala kom Ellen Fries att verka som lärare och studierektor i Stockholm; bland annat vid Åhlinska skolan i Stockholm, en skola där hon själv gått som barn. Undervisningen var central för Fries, och hon arbetade aktivt för att göra historia levande och tillgänglig. Hon föreläste och skrev populärvetenskapligt, bland annat i verk som Svenska kulturbilder. Flickskolor var under den här tiden inte bara en plats för att ge flickor utbildning, utan även ett sammanhang där progressiva utbildade lärarinnor kunde samarbeta, utveckla sina idéer och föra samtal om samhällsfrågor. Genom sitt arbete bidrog hon till att stärka utbildningens och vetenskapens roll i kvinnors liv.
Engagemang i kvinnorörelsen
Ellen Fries hade ett stort engagemang i tidens kvinnorörelse. Hon var med och grundade både Fredrika-Bremer-Förbundet och Nya Idun, och tog initiativ till Svenska Kvinnors Nationalförbund. Arbetet i kvinnorörelsen var ett kollektivt sådant, och Fries hörde till en grupp nyckelpersoner vars engagemang kom att få stor betydelse för samhällsdebatten i Sverige.
Hennes engagemang var både ideologiskt och praktiskt. Genom organisationer, tidskrifter och föredrag arbetade hon för kvinnors rätt till utbildning och deltagande i samhället. Hon verkade där hon hade möjlighet och bidrog till att förändra de villkor som begränsade henne själv.
Ellen Fries avled av blindtarmsinflammation år 1900, vid 44 års ålder.
Text av Fatemeh Khudadadi och Sara Backman Prytz.