Carl Wilhelm Scheele – apotekaren i Uppsala som upptäckte syre och klor
- Carl Wilhelm Scheele (1742–1786) räknas idag som en av 1700-talets mest betydelsefulla kemister.
- Han tillskrivs upptäckten av syre och klor. Han var också först med att isolera ett antal organiska syror.
- Carl Scheele arbetade som apotekare i Uppsala med enkla redskap men noggrann metodik.
- Genom samarbetet med Torbern Bergman vid Uppsala universitet fick hans upptäckter spridning och erkännande.
- Flera av hans upptäckter publicerades sent, vilket gjorde att andra ibland tillskrevs upptäckterna.
Från apotekarlärling till världsledande kemist
Carl Scheeles väg in i vetenskapen gick inte via universitetens föreläsningssalar, utan genom det praktiska arbetet som apotekarlärling. Han föddes i Stralsund i nuvarande Tyskland, en stad som då tillhörde Sverige. Han inledde tidigt sin utbildning inom apotekaryrket. Trots att familjens ekonomi var dålig skickades han som tonåring till Göteborg för att bli lärling hos en apotekare. Denna bana gav honom tillgång till kemiska ämnen, laboratorieutrustning och – inte minst – en vardag präglad av experiment och analys.
År 1770 kom han till Uppsala och apoteket Uplands Wapen, som låg där Åhlénshuset numera står. Apoteket i sig finns fortfarande, men har flyttat in i en av Uppsalas gallerior.
Under sina år som lärling och verksam apotekare utvecklade Scheele en ovanlig experimentell skicklighet. Han studerade befintlig kemisk litteratur på egen hand och kombinerade teoretiska kunskaper med praktiska försök. Apoteket fungerade som hans laboratorium, där han systematiskt undersökte ämnens egenskaper och reaktioner.
Det var också i denna miljö som hans vetenskapliga nyfikenhet växte fram på allvar. Scheele nöjde sig inte med att reproducera kända resultat, utan ställde egna frågor och prövade nya hypoteser. Denna självständighet kom att prägla hela hans forskargärning. Hans karriär visar hur apoteksväsendet under 1700-talet kunde fungera som en viktig grogrund för kemisk forskning, långt utanför universitetens direkta kontroll.
Banbrytande upptäckter: syre, klor och organiska syror
Carl Scheele är kanske mest känd för sina många upptäckter av kemiska ämnen, däribland flera grundämnen – även om grundämnen vid den tiden ännu inte var ett begrepp.
Redan 1772–1773 upptäckte han det som senare skulle kallas syre, men han publicerade inte upptäckten förrän 1778 i sin bok Chemische Abhandlung von der Luft und dem Feuer (Kemisk avhandling om luft och eld). Därför räknas även Joseph Priestley som syrets upptäckare, som isolerade ämnet 1774 i England. Carl Scheele visade också att luft består av syre och kväve.
Under 1700-talet när Carl Scheele var verksam trodde man att alla brännbara material innehöll ett ämne som kallades flogiston – så även Carl Scheele själv. Utan att helt förstå det visade han att olika ämnen har olika oxidationstal, men han tolkade detta som att de har olika halt av flogiston. Den franska kemisten Antoine Laurent de Lavoisier visade sedan att förbränning i själva verket är oxidering och gav också syret sitt namn.
Carl Scheele framställde också en rad organiska syror, däribland citronsyra, mjölksyra och vinsyra, vilket bidrog till att utveckla kunskapen om organiska ämnen. Många av de ämnen han var först att beskriva spelar fortfarande en central roll inom kemi och industri.
Arbetsmetoder och vetenskapliga idéer
Carl Scheeles forskning kännetecknas av en konsekvent experimentell ansats. Han satte observation och praktiskt arbete i centrum. Genom upprepade försök och noggranna anteckningar kunde han säkerställa att hans resultat var tillförlitliga och möjliga att reproducera.
Han använde enkla redskap – kolvar, retorter och värmekällor – men hanterade dem med stor skicklighet. Han observerade förändringar i färg, lukt och smak, vilket vid denna tid var centrala faktorer.
Han avled 1786, endast 43 år gammal. Han visade tecken på kvicksilverförgiftning, men enligt noteringen i kyrkoboken avled han av lungsot. Troligen dog han i förtid på grund av alla giftiga ämnen han hanterade i osäkra laboratorier.
Scheeles arbete bidrog till att bana väg för den kemiska revolution som tog fart under slutet av 1700-talet, där kemin började frigöra sig från alkemins traditioner och utvecklas till en modern naturvetenskap. Kemin gick från att vara en kvalitativ vetenskap till en kvantitativ, där kemiska skeenden gick att räkna på.
Världskänd kemist – ”doldis” i Sverige
Trots att Scheele tillbringade större delen av sitt yrkesliv utanför de stora akademiska centra var han långt ifrån isolerad. Genom brevväxling och personliga kontakter deltog han i ett omfattande vetenskapligt nätverk som sträckte sig över Europa. En särskilt viktig roll spelades av kemisten Torbern Bergman vid Uppsala universitet, som tidigt uppmärksammade Scheeles begåvning och bidrog till att sprida hans resultat.
Kontakten med Uppsala blev avgörande för Scheeles vetenskapliga genomslag. Genom Torbern Bergman och andra akademiska aktörer fick hans arbeten större spridning och legitimitet. Han valdes också in i Kungliga Vetenskapsakademien 1775, vilket ytterligare stärkte hans ställning inom det vetenskapliga samfundet. Hans arbete översattes till många olika språk och han valdes in i både den franska och den italienska vetenskapsakademien.
Även om Carl Scheele blev välkänd inom den vetenskapliga världen var han relativt okänd i Sverige. Det sägs att när Gustav III kom till Turin på sin italienska resa 1783–1784 fick han för första gången höra talas om Carl Scheele där. Gustav III skrev då hem till Sverige och gav order om att Carl Scheele skulle hedras med Vasaorden, men av misstag överlämnades orden till en annan Scheele.
Noggrann, envis och anspråkslös
Som person framstår Scheele i historiska källor som tillbakadragen och djupt engagerad i sitt arbete. Han sökte inte aktivt berömmelse eller akademiska positioner, utan tycks i första hand ha drivits av en stark nyfikenhet och ett intresse för naturens lagar. Denna inställning bidrog sannolikt till hans produktivitet, men kan också ha gjort att han ibland hamnade i skuggan av mer etablerade forskare.
Scheele arbetade ofta ensam och under förhållanden som idag skulle betraktas som riskfyllda. Han hanterade giftiga ämnen utan den skyddsutrustning som senare blivit standard, och det har föreslagits att hans tidiga död kan ha berott på långvarig exponering för farliga kemikalier.
Samtida beskrivningar vittnar om en person med stor noggrannhet och integritet. Han var metodisk i sitt arbete och noga med att dokumentera sina resultat. Hans liv illustrerar de villkor under vilka många tidiga forskare verkade – präglade av både intellektuell frihet och betydande personliga risker.
Text av David Naylor och Ulrika Hurtig.