Historisk-filosofiska fakulteten

Mitt forskningsområde har fokus på etniska minoriteter, massvåld och pseudovetenskaplig rasism, samt andra världskrigets minnespolitik och nazisternas folkmord på romer.

Åren 2018–23 var jag ledare för projektet ”Memory Politics in Far Right Europe: Celebrating Nazi Collaborationists in Post-1989 Belarus, Romania, Flanders and Denmark”. Inom projektet studerade vår forskargrupp hur ultranationalistiska grupper i nord- och östeuropeiska länder använder internet för berättelser om andra världskriget för att legitimera sina rörelser. Tolkningarna präglas av historierevisionism, främst i synen på̊ militärt samarbete med Nazityskland och Förintelsen.

Jag leder nu forskargruppen inom det pågående projektet ”Att vittna för framtiden. Förintelsen, Sverige och bortglömda tidiga vittnesmål”. Syftet med detta projekt är tvådelat: För det första att samla tidigare okänt, oanvänt och bortglömt källmaterial i och om Sverige, som berättar om Nazitysklands folkmord på judar och romer; för det andra att undersöka hur, och på vilket sätt, den svenska och transnationella ”vittnesmålsekologin” formades under efterkrigstidens första del, cirka 1945–70.

De första staterna på det europeiska fastlandet uppstod under sen bronsålder (1640–1200 f. Kr.) på Peloponnesos i dagens Grekland. Alltsedan den tyske arkeologen Heinrich Schliemanns undersökningar i Mykene under 1800-talet kallar vi människorna i dessa samhällen för mykenare i brist på bättre alternativ. Vilka samhällsprocesser ledde fram till tidens politiskt kontrollerade ekonomi och statsapparat? Vad innebar det att vara mykenare?

I min forskning undersöker jag det arkeologiska kulturbegreppet och hur det förhåller sig till gruppidentitet, yrkesroller, rang, släktskap och språk. Är det ens möjligt att använda materiell kultur som en måttstock på tillhörighet? De källor som står till buds är arkeologiska spår efter vardagliga praktiker, ikonografiska självrepresentationer, enkla administrativa texter författade på en arkaisk grekiska, monumentalarkitektur och den homeriska epiken.

Jag har särskilt arbetat med vardagskonsumtion, boende och begravningar som uttryck för olika sociala och ekonomiska värden kopplade till individer och hushåll. Under loppet av fyra eller fem generationer förändrades synen på produktion, ägande och kontroll av olika resurser. Jag har försökt visa hur det nya sättet att inta olika sociala och politiska roller lade grunden till vad vi i dag kallar mykenskt.

”Hallå där, nu suckar jag – ah”. Med de orden riktade sig den svenske poeten Gunnar Ekelöf till mikrofonen när han kring 1950 började spela in sina dikter på bandspelare, en nymodighet vid denna tid. Detta slags möten och skärningspunkter mellan medier och litteratur har utgjort ett fokus i min forskning som litteraturvetare. Hur har medier och teknologier påverkat litterär och konstnärlig verksamhet i historien? Vad innebär sådana materiella förändringar för språk och form i romaner och poesi? Läser och förstår vi annorlunda i en digital informationsålder än för femtio eller hundra år sedan?

Intresset för litteraturens mediehistoria har gjort att jag i rollen som forskare och skribent ofta uppsökt skönlitteraturens gränstrakter, där denna närmar sig andra uttryck och konstarter. Jag har studerat avantgardistisk poesi och dess experiment med bilder och ljud, hur digital teknologi och artificiell intelligens påverkar litterär form och subjektivitet, men också hur tekniska medier införlivats i vår miljö och hur detta skildras i litterära verk. Därmed har ekologiska perspektiv flätats in i min forskning.

Under de senaste åren har min tvärvetenskapliga orientering även kommit att omfatta humaniora i stort och bredare frågor kring skrivande, läsning och kunskap. Min nu pågående forskning ägnas åt äldre inspelningar av poesi – ett slags förhistoria till samtidens ljudbok – och åt den tryckta bokens och läsandets omvandlingar i samtidens medielandskap.

I min forskning ägnar jag mig åt såväl svensk som utländsk litteratur, främst tysk och amerikansk, från 1700-talet fram till i dag. Jag studerar dels en rad estetiska grundproblem, såsom imitation och autonomi, dels litteraturens förhållande till andra konstarter.

Genom att lyfta fram kontinuitet problematiserar min forskning vedertagna föreställningar om epokgränser. Likaså belyser mina studier av förhållandet mellan litteratur och bildkonst produktiva gränsöverskridanden mellan konstarterna.

I min senaste forskning intresserar jag mig för etiska problem i den amerikanska söderns litteratur – i synnerhet inom den genre som kallas Southern Gothic. Det är en mörk litterär tradition som utmanar våra etiska begrepp genom att gestalta våld, rasism, fattigdom och degeneration.

Intresset för att studera ”ras” förde mig till Sydafrika som forskningsfält. I över tjugosju år har jag forskat om olika aspekter av hur vita afrikanders liv ser ut efter apartheideran – bland annat med fokus på vithet, social ingenjörskonst, religiositet och släktskapsband. Jag är kulturantropolog vid Uppsala universitet, men är även verksam som docent på statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.

Jag påbörjade mitt fältarbete i ett ”fattigt vitt” område i Kapstaden 1997, samtidigt som jag studerade vid universiteten i Stellenbosch och Pretoria. Efter fyra år återvände jag till Helsingfors universitet för att slutföra och försvara min avhandling. Efter disputationen arbetade jag med flera forskningsprojekt, bland annat en studie om finländska fängelser, samtidigt som jag fortsatte forskningen om vita sydafrikaner. Senare studerade jag också alternativa former av religion i Sydafrika.

I ett pågående forskningsprojekt studerar jag vita afrikanderfamiljer i västra Kapstaden och mer specifikt hur familjerna navigerar i världen post-apartheid. Efter apartheidtiden lever sydafrikaner med många olika typer av utsatthet i vardagen. Det handlar bland annat om bristande infrastruktur, ekonomiska och miljörelaterade problem samt brottslighet och fattigdom. Trots alla dessa utmaningar har vita sydafrikaner lyckats förbättra sina inkomstnivåer. Min forskning undersöker hur familjestrukturer och sociala nätverk bidrar i denna framgång. Ett ytterligare forskningsprojekt handlar om den sverigefinska minoriteten i Sverige och deras livserfarenheter i förhållande till det samtida föränderliga samhällskontraktet.

Min forskning har på olika sätt varit inriktad mot förhistoriska rituella platser. Min avhandling handlade om ceremoniella samlingsplatser i Polynesien i Stilla havet, vilka ofta utgörs av monumentala konstruktioner av sten. Detta var platser där människor och gudar kunde mötas under rituella förhållanden. I Polynesien finns också rikligt med etnohistoriska källor som, i kombination med arkeologiska data, ger en god insikt i rituella handlingsmönster.

Mitt teoretiska intresse ligger i hur jag som arkeolog kan spåra människors handlande genom de materiella uttrycken. Rituella handlingar bör också vara just upprepade socialt inlärda praktiker som också materialiserar sig i hur människor till exempel organiserar sin rituella plats och vilka offer som sker på platsen. Det är dessa materialiserade handlingar som, studerade i sin kontext, kan förstås av oss i dag.

Ett annat forskningsfält jag är involverad i är cirka 5 000 år gamla begravningsplatser från den skandinaviska, särskilt gotländska, stenåldern. Här kan jag spåra den socialt inlärda begravningspraktiken, som på ett plan är förhållandevis generellt utformad och delvis följer individens biologiska kön, men framför allt dess ålder. På individnivå ser man dock i många fall ganska speciella behandlingar. Jag medverkar också för närvarande i ett större DNA-projekt där vi nu kan se nära släktskap mellan vissa individer, vilket öppnar upp för en djupare förståelse kring deras relationer på ett nytt vis.