Språkvetenskapliga fakulteten

En bråkdel av alla sånger som smyckade festivaler och gästabud i arkaiska Grekland (776–480 f. Kr.) bevarades tack vare skrivkonstens gradvisa etablering i området. Iliaden och Odysséen, som tillskrivs den mytiska diktaren Homeros, skildrar avgörande tilldragelser under trojanska kriget och dess efterspel. De två dikterna utgjorde den främsta kulturella näringskällan under antikens stora blomstringsperioder i Aten, Alexandria och Rom, och har oavbrutet imiterats, redigerats, kommenterats och översatts i nära 2 600 år.

Min doktorsavhandling analyserade handskriftstraditionen och bakgrunden till den viktigaste medeltida kommentaren till Odysséen. Under de följande fem åren tog jag ett bredare grepp om den homeriska traditionen. I en rad undersökningar närmade jag mig den som ett uppslagsrikt arkiv av mänsklig erfarenhet, vars främsta värde för en humanist består i att individer – från olika tider och platser och med vitt skilda språk, normer och värderingar – har dokumenterat sina möten med samma scener, samma konstgrepp och samma frågor. Jag undersökte exempelvis hur uttolkare har tvistat om den extravaganta beskrivningen av Achilles’ sköld i Iliadens artonde bok, de berömda sakliga men gripande skildringarna av obetydliga hjältars död på slagfältet samt heroernas tårar. Mitt fokus försköts därefter till de grundläggande frågor som dessa debatter aktualiserar. Under de senaste åren har jag bidragit till forskningen inom estetik och psykologi om känslomässiga tillstånd som yttrar sig som ett begär att gråta, i synnerhet de fenomen vi syftar på när vi säger att vi blir ”rörda”.