Forskning i gränslandet mellan kris och konstitution – ett porträtt av Olof Wilske

Hur förberedd är den svenska staten på kriser, och hur rustad är vår demokratiska rättsstat inför framtiden? Det är några av de frågor som Olof Wilske, universitetslektor och docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet och verksam på Campus Gotland, dagligen brottas med. I sin forskning utforskar han det konstitutionella ramverkets styrkor och svagheter – inte bara i teorin, utan i praktisk tillämpning när det verkligen gäller.

Wilske har länge varit intresserad av konstitutionell rätt, men just nu kretsar hans arbete framför allt kring två områden: dels författningsberedskap, det vill säga hur väl samhället är juridiskt rustat inför kriser, dels Sveriges författningshistoria, där han kartlägger konstitutionens utveckling och användning genom tiden.

Det förstnämnda är särskilt aktuellt. I samarbete med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och Försvarshögskolan undersöker han i vilken mån det svenska rättssystemet klarar av att hantera fredstida kriser som pandemier eller naturkatastrofer – men också ytterst allvarliga scenarier som krig. Det är, som han själv uttrycker det, ett "spretigt lapptäcke" av regler, där ansvarsområden mellan myndigheter, kommuner och staten ofta är oklara. Snöstormen på E22 i Skåne, där bilar blev stående och myndigheterna famlade efter beslutsmandat, är ett exempel som tydligt illustrerar denna rättsliga osäkerhet.

Wilske ser ett fundamentalt dilemma i balansen mellan handlingskraft och rättssäkerhet: Hur mycket kan staten tänja på rättsregler i en akut kris? Hur mycket kan – och bör – demokratiska spelregler vika till förmån för snabbhet och effektivitet? Sverige har till exempel inga konstitutionella regler för undantagstillstånd i fredstid, vilket skiljer oss från många andra länder.

Samtidigt poängterar han att skyddet för demokratin inte bara handlar om lagtext. ”En stark konstitution kan inte ensam hålla emot om starka krafter verkligen vill kasta samhällsordningen över ända. Då är det folkets demokratiska medvetande och vilja att värna rättsstaten som avgör,” säger han.

För Wilske är det därför minst lika viktigt att studera och stärka den demokratiska kulturen, och här kommer hans andra stora forskningsintresse in – författningshistorien. Genom att förstå hur Sveriges rättsordning vuxit fram, vilka kompromisser som formade den, och hur legalitetsprincipen rotats i vårt samhälle, hoppas han också bidra till framtidens konstitutionella motståndskraft.

Ett område där demokratins förankring visade sig tydligt var under coronapandemin. Wilske såg hur konstitutionella frågor plötsligt blev allmängods: Vad får staten egentligen bestämma? Hur balanseras grundlagsskyddade rättigheter mot smittskydd? ”Det fanns en folkbildande funktion där, där allmänheten blev medveten om rättsstatens gränser,” menar han.

Utöver sin forskning ägnar sig Olof Wilske också åt undervisning. Som ensam jurist på Campus Gotland undervisar han ofta första terminens studenter. Här möter han både nyfikenhet och oro – inte minst i ljuset av unga studenters ibland skeptiska inställning till demokratiska beslutsformer och längtan efter auktoriteter och expertstyre.

Wilske har dock inte alltid varit verksam inom akademin. Efter sin doktorsexamen, där han skrev om domarrollen ur både rättsteoretiskt och professionssociologiskt perspektiv, arbetade han inom både riksdagens utredningstjänst och Statskontoret innan han återvände till universitetet – denna gång som lektor på Gotland, där han idag bor med sin familj.

Flytten dit var både ett privat och professionellt steg. Tillsammans med sin fru, som är läkare, sökte han ett annat liv än det som det akademiska Uppsala erbjöd – och fann det i det gotländska landskapet.