Nytt pedagogiskt program Uppsala universitet

På universitets konferens i universitetspedagogisk utveckling den 13 november släpptes det nya pedagogiska programmet, ett stödmaterial för lärare och en studentguide.

Vid konferensens öppnande lanserade Esbjörn Larsson, dekan vid Fakulteten för utbildningsvetenskaper och ordförande för programmets arbetsgrupp, och Anna Enerud, en av arbetsgruppens studentrepresentanter, det nya programmet under högtidliga former. Som exempel på nya områden i programmet nämnde båda det nytillkomna kapitlet om forskarutbildningen. Kapitlet synliggör ett hittills underbelyst område och fångar tillsammans med programmets övriga delar in doktoranders dubbla roller som både lärare och studerande. Ytterligare en nyhet som nämndes var stödmaterialet Pedagogiska programmet i praktiken med resurser, referenser och inspiration för lärare.

Stor uppmärksamhet fick även Studentguiden, skriven av Elsa Ewert, ordförande för Uppsala studentkår 2024 - 2025, och Sigrid Welin, ordförande för Farmacevtiska studentkåren. Med ”värme, humor och ett stort engagemang”, som prorektor skriver i sitt förord, ger studentguiden tips och vägledning för studierna vid Uppsala universitet och är en resurs som välkomnades av många konferensdeltagare.

Vid panelsamtalet Nytt pedagogiskt program för Uppsala universitet – vad händer nu? fortsatte moderator Maja Elmgren att belysa pedagogiska programmet tillsammans med utbildningsdekanerna Sofia Ahlberg, Lisa Freyhult och Anja Sandström, Felix Ho, excellent lärare och lärarrepresentant i arbetsgruppen för det nya programmet, samt Elsa Ewert och Anna Enerud. Samtalet inleddes med frågan Vad är det viktigaste med det nya pedagogiska programmet? och här rådde enighet om att en av styrkorna finns i programmets övergripande karaktär: Istället för att haka på lättföränderliga trender lyfter programmet viktiga principer såsom kritiskt tänkande, akademisk integritet och att vara kreativ på vetenskaplig grund, samtidigt som det visar var Uppsala universitet står i centrala utbildningsfrågor. Med sin tydliga roll- och ansvarsfördelning skapar programmet dessutom en trygghet för både lärarna och för studenterna, som särskilt vid övergången från gymnasiet till högre utbildning behöver veta vad som förväntas av dem. Att forskarutbildningen nu är inkluderad ansågs också vara ett viktigt nytillskott.

Hur förhåller sig programmet till generativ AI? blev en uppföljande fråga där flera paneldeltagare underströk att det inte är teknikperspektivet i sig som bör stå i centrum, utan generella akademiska färdigheter och förhållningssätt såsom förmågan att söka, värdera och kritisk granska information. Även här spelar kreativiteten en viktig roll: Som lärare undervisar vi med både kropp och själ och hand i hand med lärandet går ett kreativt och lekfullt förhållningssätt, som en av paneldeltagarna uttryckte det.

Frågan om programmets status engagerade både panelen och auditoriet: Anger programmet vad vi ska eller bör göra eller beskriver det snarare vad vi siktar mot? Medan en av åhörarna menade att programmet borde ha varit tydligare och modigare i sin föreskrivande ambition – med fler ”ska” och färre ”kan” – menade en annan att det tvärtom är uppfriskande att programmet inte fungerar som en styrande riktlinje uppifrån. Det lämnar handlingsutrymme som ibland till och med kan leda till att programmets intentioner överträffas. Inom panelen påpekades att en liknande diskussion hade förts inom arbetsgruppen för det nya programmet, där inte minst frågan om programmets titel återkom gång på gång. Här underströk en av paneldeltagarna att undertiteln ”mål och visioner” ger utrymme för olikheter. Programmet är inte en minsta gemensam nämnare för vad som görs idag, utan något mer. Det ger stöd till lärare som vill gå i en mer visionär riktning, samtidigt som det uppmuntrar kollegialt samarbete där lärare inspirerar och stöttar varandra. Slutligen konstaterades att frågan om programmets status och titel inrymmer en komplexitet med inneboende motstridigheter, som vi måste kunna leva med.

På frågan: Är det pedagogiska programmet en del av New Public Management (NPM)? lutade panelen åt svaret nej. Någon påpekade att programmets ambitionsnivå säkert kan upplevas som stressande, särskilt för nya lärare. Samtidigt framhölls att programmet är ett kollegialt framtaget dokument och på så sätt snarare är en gemensam deklaration om vad lärare och studenter står för tillsammans.

Har studenternas inte bara ett ansvar för sitt eget lärande, utan även ett ansvar för att hjälpa lärarna att utveckla utbildningarna? Kan lärare kräva detta ansvar av studenterna? var ytterligare frågor för panelen. Ja, blev svaret från studentsidan, men inte utan hjälp att kunna ta det ansvaret. Programmet kan ses som en vägvisare för vad som krävs för att lyckas med sina studier, utan att man nödvändigtvis kan leva upp till allt som står i studentkolumnen. Särskilt som ny student skulle man lätt kunna bli överväldigad. Här utgör studentguiden ett bra stöd då den plockar ut det viktigaste ur programmet och visar att man som student inte är ensam, utan delar ansvaret med sina medstudenter. Hela panelen var också överens om att lärarna behöver hjälpa studenterna att reflektera över vad detta ansvar innebär och att båda parterna behöver jobba tillsammans, vilket också kan stärkas genom en bra dialog med studentrepresentanterna och studentkårerna.

Hur ska vi undvika att programmet glöms bort i skrivbordslådan och se till att det verkligen bidrar till fortsatt utveckling och förnyelse? var den avslutande frågan som gav upphov till flera förslag: Självfallet behöver programmet spridas i de högskolepedagogiska kurserna och utnyttjas som resurs i kollegiala forum, på lärardagar och kurskollegier, för att omsättas och konkretiseras på olika nivåer. Programmet kan även användas som reflektionsunderlag i undervisningen, till exempel på introduktionskurser eller när studenterna ska skriva sina självständiga arbeten, för att diskutera ansvarsfördelning, arbetsformer, roller eller förväntningar. Slutligen lyfte både lärare och studenter att Studentguiden är en resurs för institutionerna, som kan skicka ut den till alla nya studenter, samtidigt som studentkårerna behöver sprida den genom sina kanaler. På så sätt blir guiden en vän som tar nya studenter i handen och får dem att känna sig mindre ensamma i den nya värld som universitetsstudier innebär.