Forskning om vård på lika villkor

Birgitta Essén, överläkare i obstetrik och gynekologi vid Akademiska sjukhuset och professor i internationell kvinno- och mödrahälsovård vid Uppsala universitet.

En som möter dessa svåra frågor i sin kliniska vardag är Birgitta Essén, överläkare i obstetrik och gynekologi vid Akademiska sjukhuset och professor i internationell kvinno- och mödrahälsovård. Birgitta har kartlagt utfall vid förlossningar och preventivmedelsanvändning hos immigranter samt studerat när kulturella skillnader är intressanta för vården och när de inte är det.

– Reproduktion är ett känsligt ämne och globalt styrs policydokumenten av länders politiska ideologier, inte evidens. Jag vill få ut politiken från gynrummet och mer fokusera på att bemöta de frågor som just kvinnan har, oavsett kulturell bakgrund, säger Birgitta.

Ett för ensidigt fokus på kultur har i forskningen visats gynna fördomar mellan grupper och leda till fokus på annat än vad patienten söker för. Därmed riskerar patienten få sämre vård.

– Det är lätt att fastna i stereotyper och utgå ifrån att det som gäller på gruppnivå, exempelvis för muslimska kvinnor från Somalia, gäller varje individ, men det stereotypa kan ibland stjälpa. Det kan bli diskrimineringsfall för att kvinnan till exempel ville ha en kvinnlig läkare. Men om vi tillgodoser det och denna inte är den bästa läkaren så kan det leda till problem. Vi kan missa viktig information och diagnosticera fel.

Internationell global reproduktiv hälsa

Birgitta utbildade sig till förlossningsläkare i Malmö, arbetade bland annat i Nicaragua innan hon kom till Uppsala universitet för 15 år sen. Där fick hon den enda tjänsten i Norden inom ämnet internationell kvinno- och mödrahälsovård. Tjänsten innebar forskning och utveckling i global reproduktiv hälsa där Birgitta inkluderade migrationsrelaterade frågeställningar.

– Jag var först med migrationsperspektivet och att utveckla global hälsa på hemmaplan. Ämnet inkluderar inte bara det kurativa, utan att förebygga och ge vård på lika villkor. Idag vet vi bland annat att svåra fall som mödra- och perinatal dödlighet är associerat till BNP i det land man är född.

Kulturkrockar i vårdmötet

Sociokulturella värderingar påverkar hur diagnostisering sker, visar studier i samarbete med antropologer och sociologer. Under Covid-pandemin när handskakning förbjöds, anhöriga inte fick vara med och alla täckte ansiktet, upptäcktes hur vårdpersonal hade reflekterat över normer de tidigare hade tagit för givet.

– Vårdpersonalen var adaptiva, kunde ändra sig och spontant lösa olika vårdsituationer. Denna reflekterande förmåga vill vi lyfta och stärka i andra sammanhang, framhäver Birgitta. Det optimala vårdmötet är där läkare och patient möts som två experter på rummet. Det är en balansgång där man möter personen med nyfikenhet i stället för att ha förutfattade meningar, men läkaren förblir expert på det biomedicinska och patienten på den egna sjukdomsupplevelsen. Det handlar inte om speciell vård till muslimer utan om vård på lika villkor men med hänsyn till kulturella resonemang för att förstå patientens upplevelser.

Större risk att dö vid förlossningen

Som utlandsfödd kvinna från Afrika finns i Sverige en ökad risk att modern eller barnet kan dö vid förlossningen. Detta resultat har funnits sedan 1990-talet och för att minska riskerna har kultursensitiva ansatser gjorts, exempelvis att en doula medverkar vid förlossningen. Trots insatser har dessvärre inte risken minskat visar uppföljande studier.

– Den för tidiga döden hos dessa kvinnor kan bero på flera faktorer, säger Birgitta. Den första är kommunikationsproblem och att det inte användes tolk, vilket fungerar bättre idag. Den andra är att dessa kvinnor kan ha ovanliga sjukdomar vi i Sverige inte är vana vid och det kan försena diagnoser som hjärtfel eller tuberkulos. Till sist bekräftades att socioekonomiskt utsatta familjer har en ökad risk.

Men forskningsresultaten visade ingen påverkan av någon kulturspecifik faktor.

– Det är väldigt intressant och jag vill framhäva att det har blivit ett tankefel inom vården. Vi har inte hittat något som kräver en ökad kulturell kompetens inom förlossningsvården. Det finns inte heller någon kulturell tradition som skulle kunna påverka att somaliska nyfödda har högre risk att dö i Sverige.

– Istället kan vi förbättra sociala faktorer. Inte som läkare, utan på samhällsnivå. Det är en politisk fråga. I sjukvården kan vi skapa bättre rutiner, ge professionen av undersköterskor och barnmorskor mer tid hos just dessa migrantkvinnor istället för en doula som helt saknar medicinsk utbildning. Vi kan också inkludera pappan i förlossningsrummet som vi gjort i Sverige sen 70-talet. Min förhoppning är att dessa frågor lyfts inom vårdprogram och att det inte ses ensidigt till den etniska bakgrunden – varken av vårdgivaren eller patienten. Det ska vara vård på lika villkor, avslutar Birgitta Essén.