Professor i miljörätt: ”Nyfikenheten driver mig”

David Langlet hoppas att att naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kunskap ska kunna integreras i den rättsliga regleringen och därmed kunna bli ett stöd för hållbarhetsåtgärder.

Världen står mitt i en brinnande klimatkris som kräver kraftiga åtgärder. Men uppsatta klimatmål och ambitioner krockar ibland med nationell, internationell och subnationell lagstiftning. Det är här forskare som David Langlet, professor i miljörätt vid juridiska Institutionen på Uppsala universitet, kommer in i bilden.

– Mycket av min forskning har handlat om dynamiken mellan dessa sfärer. Juridiken lever alltid i en större kontext som inte har med miljö att göra, som till exempel äganderättslagstiftningen, som ibland kan göra det svårt styra om exempelvis fiske- eller skogsbruk i miljövänligare riktning. Det kan också röra sig om att upphandlingsregler på EU-nivå gör att man inte får gynna det alternativ man skulle vilja gynna i ett visst fall. Det vill säga, lagar som inte har med miljö att göra men som ändå påverkar handlingsutrymmet inom det området. Det gör miljöjuridiken svårbemästrad, säger David Langlet.

En fråga han jobbar med mycket just nu är behovet av reformer inom fiskeförvaltningen. I dag, säger David Langlet, tar reglerna för hur vi fiskar ingen hänsyn till hur biomassa och artsammansättning i havet kan skapa klimatnytta trots att forskningen visar stor potential.

– Vi tycker att systemet för fiskeförvaltning därför behöver reformeras, och att klimathänsyn behöver integreras, något vi skrev om i en vetenskaplig artikel i Frontiers in Marine Science i våras.

Att David Langlet skulle forska inom miljörätt var aldrig någon självklarhet. Faktum är att han var mer intresserad av internationell politik och internationell rätt i allmänhet när det var dags att börja plugga. Men ett examensarbete som delvis kom att handla om handel med miljöfarliga produkter, förändrade saken. 

Nu gör han vad han kan för att juridiken och hållbarhetsmålen ska kunna mötas. Förhoppningen är att naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kunskap ska kunna integreras i den rättsliga regleringen och därmed kunna bli ett stöd för hållbarhetsåtgärder.

– Juridiken är ett styrinstrument som är en förlängning av politiken, och kan vara ett redskap för att flytta beteenden och skapa incitament för förändring, men som både har potential att bidra till ett hållbart och ett ohållbart samhälle, beroende på hur samhällets värderingar, moral och tankestrukturer ser ut, säger han.

Förutom den egna forskningen är David Langlet involverad i flera andra projekt. Han gör podcasten Miljön och Juridiken tillsammans med Aron Westholm som är doktor i offentlig rätt vid Göteborgs universitet, och är även med i CeCar, Centrum för studier av kollektivt handlande där man bedriver tvärvetenskaplig forskning om förutsättningen för storskaliga kollektiva samarbeten kring olika samhällutmaningar som till exempel klimatförändringar, sjukdomsspridning och avskogning.

– Där tittar vi på vad som främjar och vad som motverkar kollektivt handlade i stor skala, och hur ekonomi, statsvetenskap, och alla tänkbara områden kan länkas till juridiken, säger David Langlet.

Han är också en av initiativtagarna till en miljörättskonferens som hölls den 15-17 september i Stockholm. Den är en uppföljning på miljökonferensen Stockholm 50+ som hölls i juni för att sätta fart på de globala miljö- och klimatsamarbetena, men också för att högtidlighålla 50-årsjubileet av den förra miljökonferensen som hölls i Stockholm 1972. Ledande forskare från hela världen bjöds in för att tala.

– Miljökonferensen 1972 ses som ett startskott för den internationella miljöjuridiken som ämnesområde, och efter årets möte ville vi göra något eget efter ett miljörättsligt perspektiv. De inbjudna forskarna pratade utifrån det här 50-årsspannet, det vill säga: var vi befann oss då och var vi befinner vi oss nu, och vad har vi lärt oss under tiden utifrån ett internationellt miljörättsperspektiv, säger David Langlet.

Vad driver dig i din forskning?
– Det är väl nyfikenheten som driver mig. Det vi gör är spännande och utbytet av åsikter mellan oss forskare är intellektuellt stimulerande. Sedan vill man ju ytterst bidra till ett bra samhälle. När politikerna sätter upp målsättningarna kan vetenskapen vara med och bidra. Dels med scenarier och dels med förståelse för hur önskad förändring kan åstadkommas i ett komplext system.

Utmaningarna med hans jobb är många. Främst för att miljö och hållbarhet är så komplext och mångfacetterat och berör så många områden av samhället samtidigt – vilket, menar David Langlet, gör det meningslöst att prata om det som ett enskilt ämne. Visst kan det vara frustrerande många gånger, men det ingår lite grann i paketet.

– Det bästa med mitt jobb är nog när man sitter ett gäng forskare från helt skilda discipliner och perspektiv och bråkar kring en frågeställning och man får en insikt och ens uppfattningar möts och korsbefruktas. Det är verkligen intellektuellt stimulerande!

Anna Hedlund