Ökad genusmedvetenhet i forskning och undervisningsmiljö

Det behövs ett ökat genusperspektiv inom den naturvetenskapliga undervisningen, säger Anita Hussénius som forskar vid Centrum för genusvetenskap.

Anita Hussénius har en bakgrund i kemi och har under många år varit verksam både vid teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet och Högskolan i Gävle. Det var under åren på ledande positioner i mansdominerade miljöer som hennes intresse för genusfrågor väcktes.

– Det blev uppenbart att annat än prestationer och akademiska meriter hade betydelse för vem karriärvägarna öppnade sig och för vem de stängdes, berättar Anita Hussénius.

Intresset för genusfrågor ledde så småningom till att Anita knöts till centrum för genusvetenskap där Margareta Fahlgren, professor i litteraturvetenskap, då var föreståndare och hade beviljats medel från Vetenskapsrådet för att bygga upp en excellent tvärvetenskaplig forskningsmiljö inom genusvetenskap.

– Det kom många internationella gästforskare med olika ämnesbakgrunder och det byggdes upp en miljö som blev väldigt dynamisk, säger Anita Hussénius. Det kan vara omtumlande men väldigt nyttigt att ta del av hur forskare från andra discipliner, från andra vetenskapsområden, resonerar kring olika frågeställningar och därmed få sina egna förgivettaganden ifrågasatta. Jag tror det var lärorikt såväl för oss naturvetare som för humanister och samhällsvetare som vistades i miljön.

Förebygga könsstereotypa yrkesval

Ett genusperspektiv i forskning om naturvetenskaplig verksamhet och undervisning innebär att kritiskt granska och fördjupa förståelsen av kön/genus i sådana sammanhang, för att få kunskap om de processer genom vilken skillnad mellan könen skapas, reproduceras och upprätthålls, eller förändras. Könsstereotypa föreställningar kopplade till naturvetenskap är ganska vanligt förekommande och det är därför viktigt att inom framförallt lärarutbildning öka genusmedvetenheten hos de blivande lärarna, vilket i sin tur kan få betydelse för undervisningen och eleverna.

– Genom att blivande lärare i fysisk, biologi och kemi blir medvetna om genusaspekter kring naturvetenskap och får syn på sina egna internaliserade föreställningar kan det påverka deras sätt att undervisa, vilket också på sikt kan bidra till att minska risken för att eleverna gör stereotypa studie- och yrkesval, berättar Anita Hussénius.

– I ett pågående forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet är fokus på situationer där elever och studenter hanterar materiell utrustning som till exempel mätinstrument, tillsammans med en instruerande lärare. Det innebär ett verbalt och icke-verbalt samspel där tre parter, elev/student – lärare – material, interagerar. Syftet är att undersöka på vilket sätt aspekter som genus och emotioner får, eller inte får, betydelse för personernas samhandlande med varandra och med utrustningen; till exempel studeras om könsstereotypa föreställningar om praktisk skicklighet och förmåga förekommer, hur de i så fall uttrycks och vilka konsekvenser det då får för vem som lär sig vad.

Materiell dysfunktionalitet

En konsekvens av framgångsrika, nischade forskningsverksamheter är att instrumentpark såväl som enklare labbutrustning styrs av forskningens behov. Även om det finns kurslaboratorier med standardutrustning, så är det i stor utsträckning den för forskningens behov införskaffade apparaturen som också används i undervisningen. Anita Hussénius använder begreppet materiell dysfunktionalitet för att visa hur en sådan miljö, med begränsningar i den befintliga utrustningen, kan leda till olika grader av problem.

– För en student som gör ett självständigt arbete som faller utanför ramen för den nischade forskningsverksamheten kan det till exempel leda till att hen presterar sämre eller till och med misslyckas med experimenten på grund av materiella konsekvenser, det vill säga att materialet inte har fungerat optimalt i förhållande till uppgiftens syfte, förklarar Anita Hussénius.

Det i sin tur riskerar att studenten identifieras som inkompetent av övriga verksamma. Den risken är större ifall studenten är en kvinna eller en person som av andra skäl uppfattas som annorlunda eller utmanande inom en rådande mansdominerad kultur.

– Det är därför viktigt att ha en medvetenhet om materialets begränsningar men även att språk, ämnesdiskurs och olika uttryck i verksamhetens kultur har betydelse. Annars kan framförallt studenter och andra individer på underordnade positioner hamna i situationer där de bedöms på ett orättfärdigt sätt utifrån stereotypa föreställningar. Det här gäller oavsett om det är inom laborativ verksamhet eller andra ämnesområden. En materialmedvetenhet är en förutsättning för att motverka en överföring av inkompetens till individer när det egentligen handlar om en brist i det materiella.

Män och kvinnor behandlas olika inom akademin

En ökad genusmedvetenhet är nödvändigt i strävan att åstadkomma jämställda akademiska miljöer med likvärdigt bemötande och likvärdiga förutsättningar. Både lärare och studenter bär med sig föreställningar och normer.

– Vi måste vara medvetna om att genusaspekter alltid finns med, de genomsyrar och påverkar våra verksamheter på olika sätt och på alla nivåer, fortsätter Anita Hussénius. Till exempel har det visat sig när genusobservatörer närvarat vid bedömningar av ansökningar om extern forskningsfinansiering. De uppmärksammar skillnader i hur bedömarna resonerar beroende på om det är en kvinna eller en man som är huvudsökande.

Från tidig ålder möter och socialiseras vi in i normer kopplade till kön och det krävs ett aktivt arbete för att åstadkomma jämställdhet. Vi behöver utmanas och ompröva våra egna och varandras förutfattade meningar om vem som kan/ska/vill/är lämplig att göra vad.

– Vi behöver förändring på många plan och det inspirerar mig med personer som är engagerade och vågar arbeta för det, säger Anita Hussénius. Arbetet kring hela området jämställdhet går otroligt långsamt, även inom akademin.

Våld mot kvinnor

Även om jämställdhetsarbete har pågått på samhällets olika arenor under många år, kvarstår maktobalansen till kvinnors nackdel. Den mest extrema konsekvensen av ojämställdhet möter Anita Hussénius i sin nuvarande roll som föreståndare för Nationellt centrum för kvinnofrid.

– Om man tittar på allt dödligt våld som kvinnor drabbas av, så har under en 5-årsperiod, mellan åren 2017–2021, över 60% dött av våld i en nära relation, de har mördats av sin make/sin partner. Motsvarande andel bland män är 3,5%. Kvinnor blir alltså framförallt dödade i sitt hem av den som står dem närmast, medan männen blir dödade utanför hemmet av någon utomstående. Det är det allvarligaste uttrycket för den strukturella ojämställdheten i Sverige.

Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK, drivs av Uppsala universitet och Region Uppsala. De har regeringens uppdrag att på en nationell nivå höja kunskapen om mäns våld mot kvinnor och ge stöd till våldsutsatta kvinnor. NCK är unikt i Sverige och i världen. Det finns en enorm potential och styrka med att universitetsdelen med forskning, utbildning och kunskapsspridning arbetar sida vid sida med den kliniska enheten, Kvinnofridsmottagningen och stödlinjerna.

– I vår vardag möts den praktiska verksamheten - vårdpersonal som möter och ger stöd till våldsutsatta kvinnor - och lärare/forskare/kommunikatörer i samma hus och i samma organisation. Samtidigt som det är tunga frågor vi arbetar med, är det en otroligt viktig verksamhet som det ynnest att få vara en del av, avslutar Anita Hussénius.