Ylva Eggehorn ny hedersdoktor vid Uppsala universitet

− Jag känner mig tacksam att det jag arbetet med i nästan 60 år får ett erkännande. Det betyder mycket!

Vad har du för relation till Uppsala universitet?

− Jag läste teologi när jag var ung, på Stora Essingen i Stockholm som då löd under Uppsala universitet. Sedan finns det en annan relation som handlar om min farfar som aldrig fick chansen att komma till universitetet. Det finns en lång tidsbåge genom historien i släkten när det gäller utbildning och bildning som jag tycker är spännande. Så många drömmar om att få lära och blomma ut och inte alla ledde fram till det som man drömde om. Därför känns det särskilt fint faktiskt, att få vara en i kedjan som universitetet nu velat hedra på det här sättet.

Du har ju ett rikt författarskap bakom dig, men hur kom det sig att du började skriva psalmer?

− Ja, det var ju egentligen inte alls vad jag siktade på som ung. Det var Anders Frostensson, som själv gjorde en väldigt stor del av förnyelsearbetet med psalmer på 70-talet, som tjatade på mig när det skulle ges ut en ny psalmbok. Då gav jag tillslut med mig och skickade in fyra texter anonymt. Kommittén tog alla fyra direkt och då tänkte jag ’har de så dåligt omdöme, eller finns det ingen konkurrens, eller vad är det här?’. Jag hade respekt för psalmer även om jag delade min samtids kulturella, lite sublima förakt för den typen av poesi.

Hur skriver man en psalm?

− När jag har skrivarhelger brukar jag säga ’nu ska vi skriva de två svåraste genrerna som finns’. Den ena är psalm och den andra är kontaktannonser. I kontaktannonsen ska man säga ’jag’ väldigt tydligt. Man ska presentera sig och vara intressant, samtidigt som man ska vara ärlig så att den man träffar inte blir besviken. Det hörs direkt att det är omöjligt!

− Psalmer har en annan problematik. När det står ’jag’ i en psalm så är det egentligen bara ett täcknamn för ett ’vi’. Människor i olika åldrar från alla möjliga tänkbara bakgrunder ska kunna samlas kring detta ”jag” som ett ”vi”. Sen ska psalmen också vara teologiskt lödig, ha en konstnärlig kvalitet och inte fastna i klichéer. Så ja, man hör ju direkt att det är omöjligt!

Men du har lyckats ganska bra ändå. Dina psalmer har också blivit väldigt uppskattade även bland människor som inte brukar gå i kyrkan, till exempel ”Var inte rädd, det finns ett hemligt tecken”.

− Den har väl en bildvärld som är arketypisk med båt, hav, hamn och mörker. Den är också fylld med referenser till bibeln, men man måste inte alls känna till dem för att kunna sjunga den. Och det är väl så jag försöker arbeta.

− Det var en kvinna som kom fram efter ett föredrag och sa, ’jag tror ju inte alls på gud, men jag märker att du har ett språk som lägger ut en bro över erfarenhetsdjupen så att man kan gå på den tillsammans’. Det var en väldigt fin analys som beskriver drivkraften i hela mitt författarskap.

Samma psalm sjöngs på Phukets flygplats i samband med att kistor med avlidna flögs hem till Sverige. Vad betyder det för sig att dina texter skänker tröst i sådana svåra stunder?

− Ja, det är ju smått overkligt. Men några gånger i ett konstnärskap kan det hända att man gör något som är några nummer större än vad man själv är. Då kommer det tillbaka som en gåva till mig själv också.

Sandra Gunnarsson