Svårfångad antibiotikaresistens ringas in av forskare

Dan Andersson är professor i medicinsk bakteriologi och har forskat om bakteriers evolution och antibiotikaresistens i mer än 30 år. Nu får han 2026 års Olof Rudbeckpris ”för sina framstående studier av bakteriers evolution och som en orsak till antibiotikaresistens”.

Priset delas varje år av Upsala Läkareförening för framstående insatser inom grundforskning som fått stor klinisk betydelse.

Dan Andersson blev väldigt förvånad när han fick beskedet.
– Det var oväntat måste jag säga, men verkligen jättekul. Att priset delas ut av Upsala Läkareförening känns ju lite speciellt i och med att jag inte är läkare eller har den bakgrunden.

Sikte på marinbiologi

Det var långt ifrån självklart att Dan Andersson skulle ägna sitt forskarliv åt bakterier. När han började studera vid Uppsala universitet var det med sikte på att bli marinbiolog.

– Det bestämde jag när jag var femton år, eftersom jag höll på med sportdykning.

Han studerade kemi och grön biologi, tills en kurs blev inställd. Studierektorn föreslog att han skulle ta en kurs i mikrobiologi i stället.

– Efter den kursen var det bara det som gällde. Jag disputerade inom molekylärbiologi och som post doc började jag med genetik. Det var då jag kände att det här är min grej. Sedan blev det evolutionsbiologi och så småningom började vi använda antibiotikaresistens som ett system för att studera evolutionära processer.

EU-projekt om heteroresistens

Sedan dess har bakteriernas genetik och evolution följt honom genom forskningen. Från år 1994 till 2004 jobbade han på Smittskyddsinstitutet. Då kom han in på mer tillämpad infektionsforskning och antibiotikaresistens. Därefter fick han en professur i Uppsala och fortsatte att kombinera grundforskning med tillämpad forskning om antibiotikaresistens.

Nu i höst drar han i gång ett femårigt projekt, finansierat av Europeiska forskningsrådet (ERC), om mekanismerna bakom så kallad heteroresistens. Normalt är en bakterie känslig eller resistent. Heteroresistens innebär att huvuddelen av cellerna i en bakteriepopulation är känsliga för antibiotika, medan en liten fraktion är resistenta.

– Det kan vara en cell på miljonen och det upptäcker vi inte med de vanliga metoderna, förklarar Dan Andersson.

Svårt att ställa diagnos

Tidigare forskningsstudier från gruppen visar att heteroresistens är svår att fånga med dagens diagnostiska metoder. En annan studie visar att det ökar dödligheten, som en följd av misslyckad behandling. Här behövs mer forskning men också nya diagnostiska metoder, menar Dan Andersson.

– Vi försöker förstå en resistens som i princip kommer och går. Det är genetiskt intressant, från hur mekanismen uppstår och till hur det påverkar behandlingen.

Resistensen kan dessutom snabbt komma och gå genom förändringar i antalet kopior av vissa resistensgener. Därför blir det här en blind fläck, på flera sätt.

– Dels så missar man det här och förstår inte varför behandlingen inte funkar. Dels kommer man att underskatta hur vanligt det är, därför att man inte har metoder att detektera det, säger Dan Andersson.

Utvecklar nya metoder

Tillsammans med Maria Tenje, professor inom mikrosystemteknik, utvecklar han helt nya metoder för att detektera heteroresistens. De använder sig av mikrofluidik, vilket är små laboratorier på chip, där prov från patienten samt antibiotika tillsätts i droppar. Så fort de växer ger det utslag, vilket gör att heteroresistenta bakterier hittas snabbt.

– Vi har utvecklat en metod för att kunna detektera de här små populationerna på fåtalet celler. Nu har vi en metod där vi kan detektera en på tio miljoner som resistent.

För att forskningen ska komma fler till nytta har Maria Tenje och Dan Andersson har startat företaget Singular Diagnostics tillsammans.

– Vi är i en utvecklingsfas och har gjort den grundläggande forskningsdelen. Nu ska vi bygga ett instrument, testa den på ett sjukhuslabb och se om det funkar. Så nu handlar det om en kombination av ingenjörskonst och att jobba i en klinisk miljö.

Grundforskning och klinisk nytta

Grundforskning och klinisk nytta ligger varandra närmare än man kan tro, menar Dan Andersson.

– Vi hade inte kunnat utveckla de här metoderna om vi inte genom grundforskningen hade förstått mekanismerna och vad vi skulle leta efter.

Det nya ERC-projektet är inte inriktat på att utveckla nya diagnostiska metoder utan här ska Dan Andersson och hans kollegor återvända till de grundläggande frågorna om hur heteroresistens uppstår och fungerar.

– Det kommer att vara ren grundforskning, men samtidigt tror jag att det vi finner kommer att ha klinisk relevans. Men det är inte det som är fokus i det här projektet.

Inga planer på att trappa ner

I sin forskning uppskattar han att jobba med yngre forskare, som doktorander och postdocs. Han gillar att se dem utvecklas.

– Jag känner att jag har lyckats när de talar om för mig hur det är. När de har blivit specialisterna. Men det bästa med forskningen är spänningen – att göra något som ingen annan har gjort. Vi har ingen aning om vilket resultat vi ska få och vet faktiskt inte var vi hamnar.

Med ett femårigt ERC-projekt framför sig har han inga planer på att trappa ned, utan har en hel del upptäckter kvar att göra de kommande åren tillsammans med kollegorna.

– Den roligaste fasen är när man startar upp ett projekt. Då är allt öppet, alla möjligheter finns där. Sen när man börjar få resultat och det börjar krångla blir det mer komplicerat. Då gäller det bara att jobba på, att inte släppa taget och att fortsätta försöka, säger Dan Andersson.

Annica Hulth