Transkribering avsnitt 72

Transkribering av Forskarpoddens avsnitt 72: Hälsovikt för barn. Annica Hulth intervjuar Paulina Nowicka, professor i kostvetenskap vid Uppsala universitet.

PAULINA: Ge chansen, servera, göra det lustfyllt, att involvera barnet till matlagningen och att berömma, uppskatta. ”Men vad bra. Du har tagit en tugga. Hur har det smakat? Hur har det känts?” Att man gör det till en lustfylld lek i stället för att … ”Nu måste du äta dina grönsaker. Har du gjort det, så kan du äta det här goda i stället.”

ANNICA: Övervikt hos barn blir allt vanligare. Vad kan man göra som förälder för att hjälpa sitt barn till en mer hälsosam vikt? Det är enklare att börja tidigt med små förändringar än att göra insatser i tonåren, visar forskningen. Du lyssnar på Forskarpodden vid Uppsala universitet och det här avsnittet produceras av mig, Annica Hulth.

PAULINA: Hej, jag heter Paulina Nowicka och är professor i kostvetenskap, särskilt dietetikens kommunikation, vid institutionen för kostvetenskap här på Uppsala universitet.

ANNICA: Och du har skrivit en bok som heter Hälsovikt för ditt barn. Hur kom det sig att du skrev den här boken?

PAULINA: Jag har länge tänkt på att vi forskare skriver många vetenskapliga artiklar som ganska få läser och ännu färre förstår. Och samtidigt så handlar mitt forskningsområde om en fråga som berör många, där många har tankar och funderingar. Och föräldrar vänder sig till mig och frågar. ”Men hur ser på det här? Vad tänker du kring det här?” Så jag tänkte ”nu är det dags att avsätta tid för att göra det”.

ANNICA: Mm, och vilka är de vanligaste frågorna du får från föräldrar?

PAULINA: Jag brukar få mejl som börjar så här: ”Min flicka eller min pojke väger så här och så här mycket och har ont i knäna och är lätt trött. Och jag har vänt mig till vårdcentralen och de vet inte vad de ska göra eller de säger att de har ingen hjälp, utan … Det finns inget jag kan göra förutom att tänka på att han ska äta mer grönsaker. Och det gör han redan, så vad gör jag nu då?”

ANNICA: Mm, de har kört fast lite grann, eller?

PAULINA: Det får inget stöd.

ANNICA: Nej.

PAULINA: Så jag tror inte de har kört fast. Jag tror inte … Mitt antagande är inte så, att många föräldrar gör något fel, utan man måste tänka på ett annat sätt om man har ett barn som väger mer än andra barn, som har en vikt som kan orsaka framtida hälsorisker.

ANNICA: Mm, vad ger du för svar till de här föräldrarna då, när de säger så?

PAULINA: Jag brukar mejla tillbaka. Det här är ingen uppmaning att man ska mejla till mig [skratt], utan det här …

ANNICA: Nej.

PAULINA: Nu finns det en bok.

ANNICA: Ja, precis [skratt].

PAULINA: Min bok är svaret till föräldrarna. Jag menar, det är jättebra att de uppmärksammar det här tidigt. Det finns olika sätt att hjälpa sitt barn. Man ska hitta det som funkar bäst för ens familj. Och sen att höra lite var de finns någonstans … Det finns lite lokala förutsättningar för att få hjälp inom vården. Och här måste jag också säga att nu har situationen förändrats, så att … Nu, för första gången, har Socialstyrelsen kommit med riktlinjer om vård vid obesitas, vilket gör att jag tror … Det är min förhoppning, att vården ska bli bättre över hela landet, för att Socialstyrens riktlinjer handlar om att utveckla, skapa jämlik vård i Sverige.

ANNICA: Mm, det du sa tidigare är att alla barn är olika, så att det gäller att hitta det som funkar för just det barnet, men finns det något råd som brukar hjälpa många eller de flesta?

PAULINA: Ja, det finns det. Jag skulle vilja säga att det är ett råd som jag är ganska säker på [skratt], att det här hjälper inte bara barn utan oss vuxna. Det handlar om det här med exponering, att om det är någonting som man vill göra mer av, så ska man exponeras för det. Om det är någonting som man ska göra mindre av, så ska man … exponeras för det. Och här tänker jag på grönsaker och sötad dryck, att vi alla bör bli ännu bättre på att se till att vi exponeras för grönsaker och frukt mer, oftare. Den där fruktkorgen på jobbet är så uppskattad. Och när det gäller sötsaker och sötad dryck, så handlar det om att exponeras mindre för det, att det inte ska stå framme för att dricka det till varje lunch eller till varje måltid. Läsk är ingen måltidsdryck för något barn, oavsett viktstatus. Det är inte bra för tänderna heller [skratt], skulle alla tandläkare säga, så det är det här, att se till att man har vatten, att det är lätt att dricka vatten, att det uppmuntras.

ANNICA: Mm, så det gäller att gömma undan de här mera onyttiga sakerna?

PAULINA: Eller att inte ha det hemma över huvud taget.

ANNICA: Just det.

PAULINA: Och då vill jag tillägga … Nu låter det som att ”här kommer pekpinnar, här ska det förbjudas”. Och jag ska också avslöja för er att den titeln som jag skulle helst vilja att boken hette var Utan förbud, för det är på något sätt budskapet för … Det är kärnan i mitt budskap. Det handlar inte om att förbjuda, utan det handlar om att hitta en balans i vardagen. Det finns oftamat och vardagsmat och så finns det sällanmat och -dryck. Och läskedrycker är sällandrycker, helt enkelt. Det är fest.

ANNICA: Mm, så att man ska lite grann skilja på vardag och fest, kan man säga då?

PAULINA: Precis så.

ANNICA: I dag pratas det mycket om fettfobi och hur överviktiga personer skambeläggs i vårt samhälle. Och som förälder kan man ju också vara rädd för att trigga ätstörningar hos sitt barn. Vad tänker du om det?

PAULINA: Jag tänker att det här är en viktig diskussion, för att utseende har alldeles för mycket fokus i dagens samhälle. Och det är bland annat med sociala medier, även med oss vuxna när vi sitter på Zoommöten och tittar på sig själva. Det väcker tankar och funderingar. Behandling av obesitas, alltså en högre grad av vikt… det som tidigare kallades fetma, handlar inte om utseende. Det handlar inte om fettfobi. Det handlar om ett medicinskt tillstånd som innebär framtida hälsorisker, så det har ingenting med utseende att göra utan inre hälsa. Och det är inte utseende man … För att jag tänker så här … Ja, det finns både fettfobi men även … Alltså kroppen diskuteras på så många olika sätt. Det är så viktigt att vara på ett visst sätt, inte för stor, inte för liten, så. Och det är den diskussionen vi ska prata om, att sluta fokusera på kroppen, att inte kroppsrecensera. Och det är någonting som kroppspositivister och ‑aktivister är verkligen bra på att påpeka, men obesitas handlar om en inre hälsa. Och det är någonting annat, så jag kan inte som professionell titta på ett barn och ställa en diagnos.

ANNICA: Nej.

PAULINA: Det handlar inte om det. Det ska inte föräldrar göra heller.

ANNICA: Nej, utan det är det som man kan se på insidan av kroppen då, eller, hur det påverkar kroppen inuti?

PAULINA: Precis, så att därför … Om man har ett barn som väger mer än andra barn också … Det här barnet är oftast längre än andra barn, så man måste titta på relationen mellan längd och vikt, ålder och kön. Och det är den bedömningen som bara vårdpersonal kan göra, så jag tycker inte man ska väga sitt barn och utifrån det ställa en diagnos utan vända sig till vården.

ANNICA: Ja.

PAULINA: Och då tittar man … Man tittar på barnets hela hälsostatus också, så det är inte bara vikten.

ANNICA: Nej, precis, men är det något mer man ska tänka på som förälder, just för att det inte ska bli på fel sätt när man pratar med barn om vikten?

PAULINA: Mm, jag tänker att det här är självklart väldigt individuellt och det beror också på barnets ålder, men med mindre barn så tycker jag inte man behöver ta upp vikten över huvud taget, utan … Gör man förändringar hemma som barnet upptäcker, så kan man säga ”ja, men det här är bra för oss alla i familjen. Det är bra för tänderna. Det är bra för den inre hälsan. Vi borde alla äta mer grönsaker eller testa på de grönsaker som vi är obekanta med”. Så kan man säga med mindre barn. Man kan smyga in förändringar. Man gör osynliga förändringar hemma. När det gäller äldre barn, som på något sätt är medvetna eller själva kommer hem och säger att de har blivit mobbade, så måste man ta upp den här diskussionen, att ”det här är fel. Så ska det inte vara. Det är inget fel på dig. Vi ser alla olika ut och det är helt normalt så”. Så att här är det att gå tillbaka till grunden för … ”Vem sa det?” Prata med läraren i skolan. Ha en allmän diskussion, att utseende ska inte kommenteras. Men just med ton… Alltså oftast är det så … Eller många tonåringar som väger mer känner av det också själva. Ökad vikt, en vikt som hamnar i kategorin ohälsosam, det är en vikt som har en betydande påfrestning på kroppen. Man sover bättre. Man har ont i knäna. Man är lättare trött. Och det gör ju att många tonåringar vill själva göra någonting åt det. Och då ska de inte göra det själva, för då hamnar vi i den här risken … i riskzonen för [hör inte 0:10:57], utan det handlar om att de kan diskutera det med sina föräldrar. Ja, de ska diskutera det med utbildad vårdpersonal och inte leta på lösningar själva på sociala medier.

ANNICA: Nej.

PAULINA: För då hamnar vi i den här risk… i riskzonen för ätstörningar, att man på något sätt, på ett ensidigt och oftast kortsiktigt sätt, ändrar hur man äter. Man utesluter viktiga delar av kosten. Och det ska inte barn och ungdomar göra, för att barn ska växa och utvecklas på bästa sätt.

ANNICA: Mm, så man ska inte banta, så att säga? Det är inte det som …?

PAULINA: Man får inte banta.

ANNICA: Nej.

PAULINA: Utan justera på det sätt som är bra för kroppen och framför allt inte utesluta någonting från kosten. Det är jätteviktigt.

ANNICA: Och det här med övervikt hos barn är ett stort problem i dag. Hur många barn är det i Sverige som utvecklar övervikt?

PAULINA: Det är 10-20 % som har övervikt eller obesitas. Och tittar man bara på obesitas, den högre graden av övervikt, så är det ungefär 80 000 i Sverige som har obesitas, det vill säga den grad av övervikt som leder till framtida hälsorisker som diabetes typ 2, hjärtkärlsjukdomar och faktiskt cancer. Obesitas är kopplat till flera olika former av cancer.

ANNICA: Mm, och vad säger forskningen? Vad kan man göra åt det här?

PAULINA: Mm, jag har själv forskat på det i 20 år, gjort många olika behandlingsstudier. Och som behandlare så vet jag att vi kan göra någonting. Det är fullt rimligt. Det är enklare om man börjar tidigt, för att börjar man tidigt, börjar man redan när barnet går i … ja, är i förskoleåldern, så handlar det som förälder … att göra de här små, osynliga förändringarna. Att köpa en annan typ av bröd, ändra drycker, se till att barnet rör sig varje dag, så pass mycket så att hjärtat slår lite extra, att man har lite mer koll på skärmtid. Det kan man göra själv utan att barnet är involverat. Det är mycket svårare att göra de här förändringarna i tonåren.

ANNICA: Så det gäller att börja tidigt. Vid vilken ålder ungefär?

PAULINA: Jag skulle nästan säga … Går vikten upp, rakt upp, så skulle jag säga redan från tvåårsåldern. Och det intressanta är … När jag träffar föräldrar som kommer till våra behandlingar när barnen är fem år gamla, så säger de att de har sett det från tvåårsåldern, men det är ingen annan som har reagerat. De har varit oroliga själva, men det är ingen som har tagit deras oro på allvar, för att de har själva förändrat en del i kosten och undrar. ”Har jag förändrat rätt saker? Har jag justerat rätt? Tänker jag rätt?” Så det handlar om att på något sätt göra föräldrar trygga i de här förändringarna och framför allt, skulle jag säga, göra omgivningen trygga, för att … I boken skriver jag väldigt mycket om det här stödet från andra, från den andra föräldern, för mormor eller farmor, från förskolan, från grannen, så att man inte uppfattas, som förälder, som konstig.

ANNICA: Just det.

PAULINA: Att man plötsligt vill servera vatten i stället för Festis till lunch.

ANNICA: Mm, så det gäller att få med sig omgivningen också i det här tänket?

PAULINA: Det är det. Och vissa föräldrar har redan gjort det och andra föräldrar behöver den här hjälpen, stöttningen, för att … ”Hur ska man göra det på bästa sätt?” Och det handlar om att förmedla att man är uppriktigt orolig. Man ser och skulle vilja förändra och behöver hjälp med det. Ibland handlar det inte om att säga ”du ska ge bara en portion” eller ”du ska se till att det alltid serveras grönsaker till en måltid” utan snarare få höra från mormor eller morfar … ”Vad tänker du? Vad skulle man kunna göra?” För att det är så att mor- och farföräldrar har mycket kunskap och erfarenhet själva och de känner sina barnbarn på ett helt annat sätt och kan komma med många bra lösningar, som föräldrarna själva inte har tänkt på. Så det är viktigt att bjuda in dem till ett samarbete och verkligen uppskatta allt det stöd de ger till familjen.

ANNICA: Mm, och vilka utmaningar finns det när man ska försöka vända den här … med sitt barn och få dem att äta mera hälsosamt?

PAULINA: Mm, jag tänker … Det som är vanligt är att barn är kräsna när det gäller grönsaker. De är kräsna. De vill inte testa. Och här får man ha ett svart bälte i tålamod. Man måste ge det tid, att verkligen fortsätta exponera barnet för grönsaker, att uppmuntra barnet att äta grönsaker och i faktiskt små mängder. Ha tålamod. Och så småningom så vänjer sig barnets smaklökar vid den nya grönsaken, som kanske smakar på ett annat sätt, som har en annan konsistens, så att det gäller att ge tid. Och det handlar inte om sju, åtta, tio gånger, utan är barnet extra kräset så handlar det kanske om 30 gånger.

ANNICA: Ja.

PAULINA: Så man får fortsätta och verkligen tro … Det här går att förändra. Och jag har också träffat många föräldrar som pratar om mirakel som har hänt. ”Mitt barn, som aldrig åt grönsaker eller bara åt den här gurkan, äter just nu det här och det här och det här och det här.”

ANNICA: Mm, så då gäller det att servera det här men att inte tvinga på det på barnet utan att ge chansen?

PAULINA: Inte tvinga. Ge chansen, servera, göra det lustfyllt, att involvera barnet till matlagningen och att berömma, uppskatta. ”Men vad bra. Du har tagit en tugga. Hur har det smakat? Hur har det känts?” Att man gör det till en lustfylld lek i stället för att … ”Nu måste du äta dina grönsaker. Har du gjort det, så kan du äta det här goda i stället. Då blir det glass efter maten.”

ANNICA: Så det gäller att ha tålamod, som sagt?

PAULINA: Ja, och att tänka … Det här är vanligt. De flesta barn har svårt att äta grönsaker, men … Väger mitt barn mer än andra barn, så handlar det om att vara extra noga med att se till att barnet lär sig äta grönsaker.

ANNICA: Är det många föräldrar som känner skuld för att deras barn väger för mycket, tror du?

PAULINA: Jag skulle vilja säga att de allra flesta gör det. Och skulden kan börja ganska tidigt. Det kanske kan börja med amningen, att amning inte är så lätt som man har tänkt. Man ska ändå fortsätta amma, för det är bra för barnet. Man kanske inte får den här stöttningen från vården, ja, även om jag nu skulle vilja säga att barnhälsovården har blivit så mycket bättre på det. Och det kan också vara så att man själv som förälder kämpade med sin egen vikt i barndomen och ungdomen och har många tankar och funderingar. ”Vad har jag gjort för fel?” Det är verkligen så. Jag får mejl som börjar med ”vad har jag gjort för fel? Jag serverar samma typ av mat till andra barn, syskon, och det här barnet väger mer än andra barn. Och vad är det som är fel på mig eller på mitt barn?” Och det är ju så att övervikt och obesitas är genetiskt, så att man föds med en annan känslighet för att gå upp i vikt.

ANNICA: Ja, så att då kan det vara så att om man själv har haft problem med vikten … att även ens barn har det?

PAULINA: Mm.

ANNICA: Mm, och det här att det blir ett känsligt område för föräldrarna, försvårar det också när man ska jobba med det, så att säga, i familjen?

PAULINA: Ja, när det blir känsligt, så kanske väljer många föräldrar att inte göra det. Och läser man på sociala medier att om man skulle göra det så ökar risken för att barnet utvecklar ett ätstört beteende eller ätstörningar, så vill inte föräld… På något sätt … Då blir föräldern ännu mer övertygad. De ska inte göra någonting. Och till slut så väger barnet så pass mycket i tonåren att det blir väldigt svårt att göra någonting. Det är mycket svårare att göra någonting, hjälpa en tonåring som väger 150 kilo än att hjälpa en femåring som väger bara lite för mycket men tillräckligt mycket så att man vet att risken att utveckla … att väga 150 kilo som tonåring är ganska stor. Men jag vill ändå bara säga det en gång till, att om man tittar på forskningen, också på [hör inte 0:20:47], så leder inte behandling för övervikt och obesitas till att barnet utvecklar ätstörningar utan tvärtom. Den förebygger den …

ANNICA: Ja, ja, och är stress ett problem? Jag tänkte på det här du sa med att man ska ha tålamod och man ska låta barnet pröva och så. I dag finns det mycket stress kring matsituationen. Är det någonting man kan titta på?

PAULINA: Det är en jättebra fråga, det här med stress. Ja, det är en faktor och jag tänker att föräldrar känner så stora krav på sig, att man ska hinna med så mycket under en dag. Och när man är stressad … Det vet vi ju alla. När man är stressad, så har man svårare att avläsa den andra framför oss, så … Man kanske inte hinner det, har möjlighet att tänka efter. ”Ja, men hur mycket har barnet ätit upp?” Alltså man kanske äter av slentrian eller man kanske bara serverar lite mer för att kapa diskussionen. Man kanske inte hinner laga mat på det här sättet som man skulle vilja hinna, så att det är absolut en delikat balans, om man ska … Och jag tänker … En bra behandling, bra stöd till föräldrarna, ska inte öka stressen hos föräldrar. Och därför är jag förespråkare för små, enkla förändringar i vardagen som man kan börja med och göra, att det inte blir stressigt.

ANNICA: Just det.

PAULINA: Har man gjort en förändring, så det blir en vana, så lägger man till en förändring efter, så att man liksom bygger upp en förändringskurva.

ANNICA: Och du har forskat länge om det här, i 20 år, sa du.

PAULINA: Mm.

ANNICA: Hur kom du in på det här forskningsområdet?

PAULINA: Det var slumpen, skulle jag vilja säga. Jag gjorde min praktik under dietistprogrammet på ett barnsjukhus. Och under praktiken så träffade jag en läkare som var en av pionjärerna på området, Carl-Erik Flodmark. Och vi pratade om Herbalife och han frågade ”vad ad tycker dietisterna om Herbalife?” Herbalife finns nu också. Och då började han berätta om sin forskning och började berätta hur svårt det är att hjälpa barn och deras familjer men att det är så viktigt att göra det. Och Carl-Erik Flodmark var väldigt intresserad av familjeterapi. Han var själv familjeterapeut, vilket gjorde att … Min forskning har alltid inkluderat verktyg och sätt att tänka från familjeterapi. Och jag har utbildat mig själv som familjeterapeut, så att just det här … ”Hur ska man få hela familjen att jobba mot samma mål? Hur ska man förbättra kommunikationen och samarbetet inom familjen?” Så det handlar inte om barnet, utan det handlar om samarbetet inom familjen. Och det är familjen som system som är så viktigt. Och jag tänker det här att … Som vårdpersonal så kan man … Man träffar ofta bara en liten del av familjesystemet. Det är bara oftast mamman som kommer och är bekymrad och då är det en viktig utmaning för oss att fundera … ”Men hur kan de andra hjälpa till, de som inte är i rummet just med mig?”

ANNICA: Just det.

PAULINA: ”Vad kan pappa göra? Vad kan mormor göra? De är lika viktiga. De bara råkar inte sitta i rummet just nu med barnet.”

ANNICA: Just det. Och vad forskar du om just nu?

PAULINA: Jag fortsätter forska … Jag är en sån här som forskar hela tiden på samma sak och försöker göra det bara bättre och bättre och bättre och bättre, så att jag fortsätter forska om Mer och Mindre, som är ett föräldrastödsprogram för barn i förskoleåldern. Vi har gjort två stora randomiserade, kontrollerade studier, där vi jämför då Mer och Mindre med en standardbehandling. Den andra randomiserade, kontrollerade studien gjorde vi inom ramen av ett EU-projekt i tre olika länder, i Rumänien, Sverige och Spanien. Och nu funderar vi … ”Hur ska man utveckla Mer och Mindre, så att den även innehåller verktyg för lite äldre barn?” Så inte i förskoleåldern utan lite äldre barn och även de barn som har andra utmaningar, som adhd.

ANNICA: Jaha, just det, för då blir det ett speciellt problem, eller?

PAULINA: Ja, och vi har också sett, när vi har följt upp barnen i Mer och Mindre … Och det är då barn som börjar hos oss när de är fyra år gamla. Och de har en högre risk att utveckla adhd och då får man ta med det, att man funderar … ”Hur ska vi …? På vilka sätt ska vi hjälpa föräldrar bättre?” För vi vet då att adhd ökar ytterligare stressen hos föräldrarna.

ANNICA: Just det.

PAULINA: Samtidigt så är Mer och Mindre ett väldigt strukturerat föräldrastödsprogram och det handlar om hur man kan främja det positiva föräldraskapet. Så jag tror väldigt mycket att det här programmet också skulle kunna hjälpa barn med adhd, så det vill vi titta mer på.

ANNICA: Mm, har man sett i forskningen att det fungerar, det här programmet?

PAULINA: Inte för adhd, för det har vi inte …

ANNICA: Nej, det vet ni inte än?

PAULINA: Ja, det vet vi inte än, så det här vill jag titta på, hur man kan … ”Vad skulle man behöva förändra eller göra mer utav?”

ANNICA: Att man behöver anpassa det kanske för den gruppen?

PAULINA: Ja, precis, och då tänker jag, baserat på den forskning som finns, framför allt öka den här komponenten, just när det gäller stöd vid stress hos föräldrar.

ANNICA: Mm, och hur ser forskningsläget ut nu i Sverige och internationellt? Under den här tiden som du har hållit på, har det blivit bättre? Har stödet blivit bättre för föräldrar med barn med övervikt?

PAULINA: Det har absolut blivit bättre, men det finns samtidigt behov för mer forskning. Jag tänker … Jag har haft förmånen att sitta som en av experterna för Socialstyrelsens riktlinjer för vård vid obesitas. Och en av rekommendationerna som kommer från det här arbetet är att vi måste … att det behövs kompetenshöjning inom vården, för att samtidigt som vi har välutbildad personal så får vissa föräldrar höra ”det är bara att äta lite mindre och röra sig mer. Det är så enkelt. Varför gör ni inte det redan?” Och det är ett väldigt simplistiskt sätt att se obesitas och därför förstår jag den här kritiken från kroppsaktivisterna och kroppspositivisterna, att det förekommer klumpiga meningar, rekommendationer inom vården. Vi måste arbeta för att kompetenshöja vården.

ANNICA: Ja, precis.

PAULINA: Men också att kunna prata, kunna hjälpa barn tidigare. Just nu i Sverige så är det bara Mer och Mindre som är en evidensbaserad metod.

ANNICA: Mm, så det behövs mer forskning för att komma vidare?

PAULINA: Ja, och också det här, hur såna här föräldrastödsprogram kan enkelt få plats inom vården, för det är ett gruppbaserat program och det är direkt svårare att göra ett gruppbaserat program inom den strukturen som finns inom vården, så här … Och just det här att i gruppbaserade program så behövs också två gruppledare. Och hur gör man det med den bemanningsstrukturen som finns? Så det är många praktiska svårigheter som måste lösas.

ANNICA: Mm, och din bok är också ett sätt att sprida kunskap om det här, kan man tänka sig.

PAULINA: Ja, att föräldrar som väntar på att få behandling eller föräldrar som överlag har funderingar kring vikt och hälsa får svar på sina frågor, ja, för många kapitel i boken handlar just om det här. ”Vad är en bra, hälsosam utveckling i olika åldrar?” Och också den här kopplingen mellan ätstörningar och vikt, mellan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som adhd, autism, och vikt, amning och så vidare.

ANNICA: Mm, kommer du att skriva mer populärvetenskapligt, tror du?

PAULINA: Inte just nu [skratt].

ANNICA: Nej, nu blir det forskning som gäller?

PAULINA: Det blir det forskning och sen … Nu är det tillbaka till att söka medel för att kunna implementera den kunskapen vi har nu. Och sen så är det tillbaka också till undervisningen, även om jag har inte undervisat mindre, men just det här, hur jag kan själv bidra till en högre kompetens bland vårdpersonal. Jag undervisar på dietistprogrammet, så att det är där ni träffar mig också.

ANNICA: Ja, tack så mycket för att du kom hit.

PAULINA: Tack själv, att jag fick vara med här.

ANNICA: Ja, lycka till. Du har lyssnat på Forskarpodden med forskaren Paulina Nowicka. Följ oss på Podbean, Itunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna i sociala medier på #forskarpodden eller på universitets webbsida, uu.se/forskarpodden. Jag heter Annica Hulth och Forskarpodden produceras av Uppsala universitet med musik av Markus Sjöblom.