Transkribering avsnitt 77

Transkribering av Forskarpoddens avsnitt 77: Monsterstjärnor och sökande efter utomjordiska civilisationer. Åsa Malmberg intervjuar Erik Zackrisson, docent i astronomi vid Uppsala universitet.

ERIK: I dagsläget så har man hyggligt bra förutsättningar att faktiskt i princip kunna lösa frågan och göra de första detektionerna av liv i universum.

ÅSA: Hur det tidiga universum såg ut är fortfarande inte helt klarlagt. I teorin så borde det till exempel bland annat ha funnits extremt stora stjärnor, mycket massivare än de som finns i dag. Och med nya avancerade teleskop hoppas forskarna nu för första gången kunna observera de här monsterstjärnorna. Men är en annan fråga som de tekniska framstegen också kan ha fört oss närmre ett svar på är om vi jordbor är helt ensamma i rymden, eller finns det kanske till och med avancerade civilisationer där ute? Du lyssnar på forskarpodden vid Uppsala universitet. Det här avsnittet produceras av mig, Åsa Malmberg.

ERIK: Hej, jag heter Erik Zackrisson, jag är forskare och docent och lektor i astronomi på institutionen för fysik och astronomi.

ÅSA: Och du forskar kring det tidiga universum. Hur gammalt är universum?

ERIK: Vi tror att universum är ungefär 13,8 miljarder år.

ÅSA: Och hur vet du det?

ERIK: Ja, det är ju ett pussel som man har lagt under otroligt lång tid, det är alltifrån att försöka åldersbestämma hur gamla de äldsta stjärnsystemen är som vi ser i det lokala universumet och det sätter någon sorts undre gräns på hur gammalt universum är, och sen handlar det till exempel också om att analysera en sorts bakgrundsstrålning som utsändes när universum var ganska ungt, ungefär 380 000 år. Och den där innehåller en massa information om det tidiga universumet. Och sammantaget med en massa andra kosmologiska observationer så har man kommit fram till att ... Ja, ungefär 13,7, 13,8 miljarder år.

ÅSA: Och hur var det här tidiga universum? Vad fanns?

ERIK: Så de första grundämnena, de bildas när universum är kanske tre minuter gammalt, och då bildar man väte, helium och små, små mängder litium. Alla de andra grundämnena som bygger upp jorden och människokroppen, de kommer långt senare. Sen i det tidiga universumet så finns det inte några astronomiska ljuskällor. Det finns inledningsvis inga stjärnor, inga galaxer utan de tänds, de första stjärna kanske efter 100 miljoner år, efter Big bang. Och de första galaxerna drar sig samman kanske 200 miljoner år efter Big bang.

ÅSA: Och hur bildas de då?

ERIK: Så det är ju massansamlingar, materia som kollapsar ner till att bilda de första stjärnorna inledningsvis.

ÅSA: Av de här grundämnena då?

ERIK: Ja, av väte och helium och små, små mängder litium. Sen bildas det stjärnor som exploderar och kastar ut andra grundämnen, så då börjar man en anrikningsprocess av universum. Så långsamt över tiden så bygger man upp mer och mer av de här tunga grundämnena som vi har mycket av i det lokala universumet. Och väntar man tillräckligt länge så börjar större ansamlingar vätgas slå sig samman och börjar bilda galaxer, och det är då stora, stora stjärnsystem.

ÅSA: Hur mycket av det här är modeller och vad har ni faktiskt kunnat bekräfta via observationer?

ERIK: Så vad gäller exakt när de första astronomiska ljuskällorna bildas så är det till stor del fortfarande modeller och simuleringar, skulle jag säga. Men i dag ... dagsläget så kan man ändå observera galaxer som man tror hör till den första generationen som vi vet lyste ungefär 250 miljoner år efter Big bang, så vi är ju uppe där och nosar vid den där epoken där de riktigt första ska ha bildats.

ÅSA: Och vilken är den mest avlägsna, eller tidigaste kanske man ska säga då, stjärna som ni har kunnat se?

ERIK: Så i det här fältet så jobbar man så att man försöker titta på saker som ligger riktigt, riktigt långt bort i rymden därför att det har tagit ljuset från de mest avlägsna delarna av rymden som vi kan se många, många år miljarder att nå fram till oss, och det betyder att ser man en stjärna eller en galax riktigt långt borta i rymden, då ser man den inte så som den ser ut nu, utan som den såg ut för ... Ja, kanske mer än 10 miljarder år sen. Då ser man den som den var i det tidiga universumet. Så för att pressa det här fältet framåt så försöker man leta upp de mest avlägsna galaxerna och stjärnorna och svarta hålen som man över huvud taget kan se därför att då studerar man objekt så som de var i universums barndom. En stjärna lyser ju mindre än en hel galax så att man kan se, i dagsläget, galaxer längre bort än enskilda stjärnor. Men det finns en stjärna som heter Earendel som ligger på ett sånt avstånd i rymden att det motsvarar ungefär en årmiljard efter Big bang.

ÅSA: Var det en stjärna som du har varit med och hittat?

ERIK: Ja, det gjorde vi för ett par år sedan och sen har vi gjort en massa uppföljningsobservationer på den senaste året.

ÅSA: Vad vet man om den?

ERIK: Man vet ju hur tidigt i universum den lyste, och vi tror att det är en väldigt massiv stjärna. Det betyder att den har kort livstid så att den finns inte kvar i vårt nutida universum, den brann ut tidigt. Sen har vi med det nya James Webb-teleskopet konstaterat att det är ett ganska konstigt objekt, det här. Vi är fortfarande mitt inne i analysen men det kan vara så att vi tittar på ett dubbelstjärnsystem så att Earendel egentligen inte är stjärna, utan att det är två stjärnor som båda bidrar till det ljus vi ser. Men det är i sådana fall ett väldigt märkligt dubbelstjärnesystem, det liknar ingenting vi känner till från det nutida universumet. Det kan också vara så att det är en stjärna och ett svart hål och att materia läcker över från stjärnan på det svarta hålet och får det att lysa som en andra komponent, vi vet inte riktigt i dagsläget.

ÅSA: När existerade den som stjärna?

ERIK: Så den existerade som stjärna när universum var ungefär en årmiljard gammalt.

ÅSA: Hur skiljer sig den här ... Eller de ti... Hur skiljer sig de tidiga stjärnorna från de vi har i dag?

ERIK: Det vet vi inte riktigt empiriskt, men enligt teorin så ska stjärnor som man bildar av de här grundämnena som fanns riktigt tidigt, om man har en stjärna som man bildar bara av väte och helium och små, små mängder litium, då förväntar man sig att den ska växa sig mycket, mycket större så du får en mycket mer massiv stjärna än de som föds i det nutida universumet. Ibland kallar man de här för monsterstjärnor därför att de liknar ingenting som vi känner till från vår hemgalax vintergatan eller så där.

ÅSA: Tror man att galaxerna också var annorlunda?

ERIK: Galaxer som bildas tidigt är mindre, så det är mindre stjärnsystem än de stora galaxerna som finns i dag. Men i övrigt så behöver de inte vara annorlunda. De är bara nerskalade varianter, mest troligt.

ÅSA: Och tittar vi på de svarta hålen, då. Svarta hål bildas väl när stora stjärnor ... Väldigt, väldigt massiva stjärnor kollapsar? Var de här också då ... Om det nu var monsterstjärnor, var det här monstersvarta hål?

ERIK: Ja, det är fullt möjligt att om det bildades extremt stora massiva stjärnor i det tidiga universumet så lämnade de efter sig väldigt stora svarta hål också. Och om det är på det sättet så skulle det eventuellt kunna lösa ett problem som man har haft inom kosmologi och astronomi ett bra tag nu, så i det lokala nutida universumet så känner man till som två typer av svarta hål. Dels så finns det de som har ungefär samma massor som enskilda stjärnor, kanske upp till ungefär 100 gånger solens massa, och vi tror att vi ungefär förstår hur de bildas och det är objekt som bildas när massiva stjärnor dör. Men sen finns det en annan klass svarta hål som väger betydligt mycket mer. Då pratar vi om massor ungefär en miljon gånger solens massa upp till kanske tio miljarder gånger solens massa. Och de här sitter i centrum av egentligen alla större galaxer i det lokala universumet. Och det har man känt till länge ...

ÅSA: Också i vintergatan?

ERIK: Också i vintergatan. Problemet är att nu har man spårat de här supermassiva svarta hålen ganska långt tillbaka i tiden, så vi vet att de kan tydligen bildas under den första årmiljarden efter Big bang och ha de här gigantiska massorna, ungefär en miljard solmassor, redan då. Och det skapar ett problem, därför att då ve... Då förstår man plötsligt inte längre hur de kan bildas. Det krävs ganska mycket tid för att bygga upp en sån massa, och en lösning skulle då vara att de första generationens stjärnor lämnar efter sig någon sorts halvstora svarta hål som ganska snabbt växer upp till en miljard solmassor. Det skulle lösa problemet.

ÅSA: Så det skulle alltså, det här ... Till exempel det stora svarta hålet som finns i vintergatans mitt, det skulle kunna vara någon gammal rest från universums tidiga tid?

ERIK: Det stora s... Vintergatans svarta hål är ganska litet. Men visst, det är i princip möjligt att det skulle kunna ha bildas på det sättet. Den stora gåtan gäller egentligen de riktigt massiva, supermassiva svarta hålen, för det är de som är svåra att bilda snabbt.

ÅSA: Hur går din forskning rent konkret till? Hur gör ni de här observationerna?

ERIK: Så målet är ju att försöka hitta objekt som ligger riktigt långt bort i rymden, och det första steget är ofta att man tar bilder av en del av himlen. Och då tar man bilder i olika våglängdsband, så att man tar ett antal svartvita monokromatiska bilder som motsvarar olika våglängder hos ljuset, och sen sätter man ihop de där. Och de bild... De astrologiska bilder som allmänheten får se, det är ofta de här sammansatta flerfärgsbilderna. Men vi analyserar ofta de svartvita bilderna därför att hur starkt ett visst objekt lyser vid olika våglängder, det kan avslöja för oss en massa saker om objektet, bland annat hur långt borta i rymden det är. Så utifrån att ... en uppsättning såna här bilder kan vi hitta kandidater för de mest avlägsna objekten. Och sen kan man använda olika numeriska modeller för att lista ut från fördelningen av ljus över våglängder till exempel hur många stjärnor den här galaxen innehåller, hur gammal den är och så vidare.

ÅSA: Och du använder bland annat det här väldigt, väldigt avancerade nya James Webb-teleskopet. Vad är det för teleskop och vad kan man använda det till?

ERIK: Så det är ett teleskop som är uppskjutet i rymden, och skälet till att man skjuter upp teleskop i rymden, det är främst för att komma bort från jordatmosfären som annars stör mätningarna. Just det här teleskopet är rekordstort, så det är en 6,5 meters spegel som fungerar ungefär som ett gigantiskt guldfärgat öga som stirrar ut i rymden. Och det var den största spegeln man någonsin har skjutit upp i rymden, så den var tvungen att skjutas upp ihopfälld och vikas upp när den väl befann sig i rymden. Och just nu ligger den ganska långt borta, ungefär fyra gånger längre bort än vad månen gör, och har utfört observationer för oss astronomer sen sommaren 2022.

ÅSA: Vad observerar man med det? Vad är det de tittar efter?

ERIK: Så James Webb-teleskopet är till för alla möjliga sorters observationer. Man kan använda det för att studera atmosfärerna hos planeter utanför vårt eget solsystem, men vi använder det för att titta på jätteavlägsna, väldigt, väldigt ljussvaga fläckar, ljuskällor på himlen som motsvarar de första galaxerna, därför att vi just vill lära oss mer om universums barndom.

ÅSA: Men de här objekten är ju fortfarande väldigt, väldigt ljussvaga tänker jag eftersom de är så otroligt långt borta. Har ni några knep för hur ni kan få dem att synas bättre?

ERIK: Så ofta är det ju bara en oupplöst ljusfläck och det enda du kan göra då, det är att försöka upplösa ljuset i dess olika våglängder så du kan säga hur starkt det är blått ljus jämfört med rött ljus till exempel. Sen finns det speciella situationer som ... Man rår inte över dem, men vi kan ... De händer spontant i rymden och vi kan utnyttja dem. Och det är så att om det mellan oss och någon avlägsen ljuskälla råkar finnas någonting riktigt massivt, då uppstår en effekt som man brukar kalla för gravitationslinsning.

ÅSA: Vad kan det vara för objekt då som skulle kunna vara gravitationslins?

ERIK: Det kan egentligen vara alltifrån en enskild stjärna till någonting mer massivt som en galax eller till och med en galaxhop. Och effekten blir att ljuset från det här avlägsna bakgrundsobjektet, det kröks, så det vandrar inte mot oss på en helt rak bana. Man kan få dubblettbilder av samma ljuskälla på flera ställen nära varandra på himlen. Och det sträcker även ut objektet på ett sätt som gör att vi kan få mer detaljer. Till exempel en enskild galax som man annars skulle se bara som en suddig liten blobb dras ut till en lång båge. Och inuti den här bågen så ser man en massa till exempel enskilda stjärnhopar och stjärnbildningsområden. Det är en ganska sällsynt effekt, men vi vet var man ska leta efter dem på himlen så det är en ganska vanlig grej som vi utnyttjar.

ÅSA: Och säg nu att du ska göra en observation med James Webb-teleskopet. Hur rent konkret går det till? Åker du någonstans och tittar i det eller är det markkontrollen som sköter det eller hur går det till?

ERIK: Så man behöver inte åka någonstans, utan man kan sitta på sitt arbetsrum på Uppsala universitet och planera hur observationerna ska gå till. Man fyller i webbaserade formulär om hur teleskopet ska styras, exakt vilka bilder den ska ta, exakt hur länge. Och sen sköter ett speciellt team som har hand om såna här saker, det är de som ser till att teleskopet gör det och de listar också ut när den optimala tiden på året är för att göra observationerna. Och sen får man datan levererad till sig när det är klart.

ÅSA: Och då får du små bilder, de här bilderna som för ett otränat öga ser ut som ett foto med massa prickar på, ljusen ...

ERIK: Ja, ja. Precis.

ÅSA: Men vad är det mer konkret? När du gör en beställning och vill titta på någonting, vad är det du personligen vill lära dig mer om?

ERIK: Man vill förstå hur de första stjärnorna, galaxerna och svarta hålen bildas. Så att en drömupptäckt, det vore ju att upptäcka ett exemplar, ett stjärnexemplar från den första generationens stjärnor och kunna bekräfta att den verkligen är så här exceptionellt massiv som man ... som det förespås att de ska vara. Eller att hitta ett riktigt tidigt svart hål som är på väg att växa sig supermassivt men som ännu inte har gjort det, för det skulle visa att ... Det skulle bekräfta att vi har rätt idéer om hur det här går till i det tidiga universumet.

ÅSA: Du är en av få forskare i Sverige som i din forskning söker efter intelligenta civilisationer i rymden. Hur kom det sig att du började intressera sig för det här?

ERIK: Så när jag utbildade mig till astronom så var inte det där sökandet efter liv eller intelligent liv i rymden det huvudsakliga. Men när man väl har utbildningen i bagaget och man råkar leva i en sorts priviligierad tid där vi har bättre förutsättningar att angripa den där frågan än någon tidigare generation astronomer och det dessutom inte kräver så mycket arbetskraft därför att den mesta datan finns redan i gigantiska databanker, då känns det nästan som tjänstefel att inte åtminstone lite grann glänta på dörren till de där frågorna.

ÅSA: Du leder ett internationellt forskningsprojekt som ska leta efter främmande civilisationer. Berätta om det här projektet.

ERIK: Ja, det är det största projektet av sitt slag på det sättet att vi söker av fler stjärnor i vår hemgalax vintergatan än vad som man har gjort tidigare på jakt efter en speciell sorts signaturer på teknologiskt väldigt avancerade civilisationer i universum. Och det här gör man inte genom att göra så mycket egna observationer, utan man utnyttjar att det i dagsläget finns gigantiska databaser med data för miljardtals stjärnor i vintergatan. Och så använder man smarta algoritmer och snabba datorer för att gå igenom det här, så att det ... I termer av mänsklig arbetstid så är inte det här så betungande, och vi kan göra det ganska snabbt jämfört med vad tidigare generationer astronomer kunde göra.

ÅSA: Men om ... Vad är det mer exakt som ni letar efter?

ERIK: Det finns en gammal idé om att alla avancerade civilisationer förr eller senare kommer att vilja ha tillgång till stora mängder energi, och i varje planetsystem så finns det en väldigt stark energikälla, och det en än sol eller moderstjärnan i det här planetsystem, så i dagsläget så tar ju vi till vara en del solenergi med solpaneler på jorden, men det är ju en jätteliten del av det solljus som faktiskt träffar jorden och den allra mesta delen av solljuset, det läcker ju bara rakt ut i rymden mellan planeterna. Så om man skulle bilda en så kallad dysonsfär kring sin moderstjärna, så man kan tänka på det som en sorts svärm av solpaneler ganska nära stjärnan, då kan man ta till vara på en mycket större del av den här solenergin, så man säger att man skördar solljuset. Och om någon civilisation i vintergatan har byggt en sån här dysonsfär, då borde vi kunna upptäcka det i våra astronomiska databanker.

ÅSA: Hur ser ni det, då?

ERIK: Så om dysonsfären är ganska komplett som man säger, det vill säga att den absorberar en rätt stor andel av stjärnljuset, så blir stjärnan ljussvag i synligt ljus. Men dysonsfären måste ge ifrån sig den strålning den fångar upp, så den skulle förmodligen vara väldigt ljusstark i det infraröda våglängdsbandet. Så man letar efter stjärnor som ser ljussvaga ... ovanligt ljussvaga ut i synligt ljus men ovanligt ljusstarka i infrarött ljus.

ÅSA: Så om man tänker till en annan civilisation som också letar efter civilisationer i rymden och de letade på samma sätt, skulle de kunna hitta oss?

ERIK: Nej. Vi har ju inte byggt någon dysonsfär eller någonting som liknar en dysonsfär än. Man har spekulerat i att om människosläktet i princip skulle kunna börja bygga förstadiet till en dysonsfär, någonting man kallar för en dysonring, på kanske storleksordningen ett århundrade eller något sånt där, men vi är inte på den teknologiska nivån att vi kan börja ens med dysonringen.

ÅSA: Men säg att ni hittar någonting som verkar intressant. För det ... Ni ser väl ibland stjärnor som ser lite konstiga ut? Hur går ni vidare då?

ERIK: Så först försöker man inhämta mer data från andra databaser, så för ett enskilt intressant objekt så samlar man ihop all data som finns någonstans i världen och försöker granska den väldigt kritiskt och se ”finns det någonting här som förklarar varför vi ser de här anomalierna?” Och där faller de flesta objekten bort redan där.

ÅSA: Vad är det som ofta brukar vara det som kan förklara?

ERIK: Så, i vissa fall så är det ju någon sorts extrem astrofysik, men som inte på något sätt är kopplat till utomjordingar. Men det absolut vanligaste, det är tyvärr att det är fel i databaserna, därför att databaserna är inte skapade primärt av människor, utan det är algoritmer som i sig har skannat stora mängder data, och ibland går saker fel där. Så det som handlar i katalogen är felaktigt.

ÅSA: Men hur ofta sker det att ni hittar någonting som ni vill kika närmre på?

ERIK: Så med några års mellanrum skulle jag säga. Just nu så sitter vi på ett tiotal objekt där den existerande datan åtminstone inte räcker till för att förklara vad det är, och då måste man göra på det gammeldags sättet att man söker ny observationstid, åker till ett litet teleskop och inhämtar mer data för just det här för att bättre kunna karaktärisera vad det är för sorts astronomiskt objekt.

ÅSA: Men visst har det funnits en del stjärnor och också radiosignaler som man har fått ifrån rymden som har betett sig märkligt och som man ... Har fått en hel del uppmärksamhet?

ERIK: Ja, det där händer också med några års mellanrum att någon påstådd detektion läcker ut i media. De senaste åren kanske det har varit två, tre år mellan varje sån där.

ÅSA: Det finns väl ett ganska känt exempel, Tabby’s star. Tabbys stjärna.

ERIK: Ja, Tabbys stjärna. Jo, så det är en stjärna ... Ganska långt bort i rymden, jag tror att det är 1500 ljusår som beter sig märkligt på det sättet att den varierar i ljusstyrka på ett väldigt kraftigt sätt. Så att studera ljusvariationer hos avlägsna stjärnor, det är ett sätt man kan använda för att söka efter planeter kring de här stjärnorna. Därför att om planetsystemet råkar ligga så så att planeterna placerar framför stjärnan, mellan stjärnan och oss, då kan planeten släcka ut en liten, liten del av ljuset. Och det är en väldigt liten del, alltså det är en bråkdel av en procent av ljuset. Men i fallet med Tabbys stjärna så såg man gigantiska ljusvariationer av det här slaget, och det antydde eventuellt att någonting väldigt, väldigt stort då och då täcker en rätt rejäl del av stjärnans yta. Och då spekulerades det ett tag att det här skulle kunna vara de kringdrivande resterna av en trasig dysonsfär. Men i dagsläget så vet man att det inte är så, så en riktigt dysonsfär, även om det är fragment som åker omkring, det är förmodligen ganska stora stycken, och då utsläcks ljuset från stjärnan lika mycket vid alla våglängder. Men i Tabbys stjärnan-fallet så har man kunnat visa att det måste vara någon sorts mikroskopiska partiklar som utsläcker ljuset därför att det är olika mängd ljus som man förlorar vid olika våglängder, och det är ett tecken på det. Så förmodligen vad som har hänt i det där systemet är någon sorts kosmisk katastrof, att en måne har rivits sönder eller något sånt där och fyllt hela det där planetsystemet med en massa stoft.

ÅSA: Och vi har ju också tidigare, om man nu ... Andra saker som man har funderat på, vi har ju skickat ut en väldig massa radiosignaler och tagit in en massa radiosignaler också. Den så kallade wow-signalen är ju någonting som brukar pratas om.

ERIK: Ja, det är ju en klassisk påstådd detektion från 1977 som man uppfattade med att det är ett radioteleskop som heter Big Ear i Ohio, och det var en väldigt stark radiosignal, varade 72 sekunder och det som har gett den namnet wow-signalen är att på den tiden så registrerade man signalstyrkan med siffror om det var en svag signal och bokstäver om det var en riktigt stark signal. Och på printouten som gjordes på papper då så ser man att det är först siffror och så blir det en massa bokstäver och radiooperatören har skrivit ”wow” i kanten där. De här bokstäverna, de innehåller alltså inget kodat budskap eller något sånt här, utan det är bara ett mått på att styrkan hos signalen var stark. Det var mycket starka radiovågor som kom då under en epok av ... Ja, minut eller så.

ÅSA: Och man tror inte i dag att det var från utomjordingar, eller?

ERIK: Alltså skälet till att wow-signalen har förblivit ett olöst problem, det är egentligen att man på den tiden inte hade utrustning och resurser för att kolla upp signalerna ordentligt, och de som håller på med radiosökningar efter ... radiospårning efter andra civilisationers signaler, de säger att de upptäcker signaler ungefär som wow-signalen ganska ofta och bara slänger dem i soptunnan därför att nu kan man visa att det här är i de allra, allra flesta fall radiostrålning som läcker från vår egen teknologi på jorden. De kommer egentligen från jorden, signalerna. Och det är allt möjligt som kan ge upphov till falska detektioner på det här sättet. För några år sen, ganska många år sen så upptäckte man att en speciell sorts marklig radiosignal som man ser vid ... i radioteleskop uppstår när någon i kontrollrummet, alltså fikarummet liksom öppnar mikrovågsugnen. Inte genom att trycka på stoppknappen utan bara rycka upp dörren medan den är på, då uppstår en radiopuls som teleskopet bredvid då registrerar. Men det kan också vara saker som robotgräsklippare eller el … eller en boskapsstängsel med elektricitet ger också ifrån sig, när det blir gnistbildningar, radiopulser.

ÅSA: Det läggs väl ändå ganska mycket pengar på att undersöka om det finns liv ute i rymden? Varför är det så intressant och varför gör man det?

ERIK: Det är inte så mycket statliga pengar i de allra flesta länder, utan det är mest privata donationer. Men skälet till att man gör det, det är ju att den här frågan om vi är ensamma i universum eller inte är en av mänsklighetens ... Kanske inte äldsta frågor, men äldre frågor. Så normalt så tror folk att den kanske är några hundra år gammal eller något sånt där, eller kanske ännu mindre i vissa fall, men spekulationer om liv på andra platser som jorden kan man åtminstone spåra några århundraden före Kristus, så det är inte en speciellt ny fråga. Och i dagsläget så har man hyggligt bra förutsättningar att faktiskt i princip kunna lösa frågan och göra de första detektionerna av liv i universum. Och då blir det naturligtvis spännande, och så strömmar det till pengar.

ÅSA: Och säg, om ni nu skulle hitta en utomjordisk civilisation som ni kunde bekräfta att det här är faktiskt det här. Vad händer då? Vad gör ni?

ERIK: Det finns riktlinjer uppställda och har funnits väldigt länge för hur man ska agera. Problemet är väl att det inte finns något internationellt bindande avtal för att man måste agera på det där sättet. Men man förväntas i alla fall först att försöka bekräfta att det här verkligen är en utomjordisk signal, att inte ... Det är inte något fel på mätningen, det kommer inte från jorden och så där. Och man förväntas ta kontakt med andra observatorier så att de kan bekräfta signalen. Och man ska inte gå ut direkt till media och säga att man har upptäckt en möjlig annan civilisation. Det ska man vänta ganska länge med. Och sen finns det uppställt också vilka man ska kontakta och i vilken ordning och när FN ska kopplas in och så vidare. Men det som har visat sig under alla åren är att de här riktlinjerna, de följs inte, utan om ett team har en möjlig detektion av någonting som de tycker är intressant, då tenderar det att läcka ut. På internet eller till media och så vidare, så att riktlinjerna är väl inte värda jättemycket i nuläget, skulle jag säga.

ÅSA: Det skulle inte hemlighållas?

ERIK: Jag hoppas att det inte skulle hemlighållas. Det är inte meningen att man ska hemlighålla det. Man ska inte direkt gå ut till allmänheten med det här, men man ska inte hemlighålla det från kollegor och så vidare som har möjlighet att bidra till det. Och i längden ska man naturligtvis inte hemlighålla det. När man är hyggligt säker, helt säker kan man förstås aldrig vara, då ska man gå ut med en kommuniké.

ÅSA: Okej, men vem skulle föra vår talan då gentemot de här utomjordingarna?

ERIK: Så nu pratar du om att inte bara hitta utomjordingarna utan även att försöka sk...

ÅSA: Men finns det såna riktlinjer?

ERIK: Jag skulle säga nej. Så att huruvida det ens är en bra idé att svara på ett utomjordiskt budskap är någonting som man fortfarande diskuterar och diskuterat i årtionden därför att det är stora risker sammankopplat med det, naturligtvis. Jag menar, vi vet inte om den här andra civilisationen är fredligt sinnad eller inte. Men enligt riktlinjerna så är det meningen att man ska inte skicka något svar förrän man har en internationell överenskommelse om vad man ska skicka. Återigen, problemet är att om du har en tillräckligt kraftig radiosändare, då kan enskilda organisationer eller till och med privatpersoner i princip skicka ett svar ändå. Det finns ingen lagstiftning som riktigt förhindrar det här.

ÅSA: Tror du att man kommer att hitta liv på en annan planet eller måne någon gång?

ERIK: Jag försöker att vara agnostisk i den där frågan. Jag har ingen magkänsla för hur vanligt liv är i universum. Så vi vet att sannolikheten för att liv ska uppstå på en planet per planet då inte kan vara noll, eftersom då skulle inte vi finnas här. Men sannolikheten för att liv ska uppstå, per planet, kan vara fruktansvärt liten i princip. Så att det är i princip helt konsistent med alla observationer som man gjort hittills att vi är ensamma som intelligent livsform i hela vår hemgalax vintergatan och kanske till och med i hela det observerbara universumet. Vi vet inte det här. Och jag är helt bekväm med tanken på att rymden kan vara väldigt steril och att de här sökandena kommer att misslyckas. Men det som är speciellt i den tiden vi lever i, det är att inom det närmaste årtiondet eller så där så kommer vi att få statistik på det här. Vi kommer att göra de första mätningarna som borde kunna upptäcka liv, inte bara intelligent liv utan liv generellt, på planeter utanför vårt solsystem.

ÅSA: För det kan vara enkelt liv också som bakterier och då ...

ERIK: Det kan vara mikroskopiskt liv, det skulle kunna vara växter, det skulle kunna vara djurliv, men det kan även i princip vara intelligent liv. Även när vi börjar få statistik så är det intressant att veta att nej, det är ganska ovanligt att det blir liv alls. Bara den datan är värdefull för mig åtminstone.

ÅSA: Vad intressant. Vad spännande. Tack för att du kom hit.

ERIK: Tack för att jag fick komma in.

ÅSA: Du har lyssnat på forskarpodden med forskaren Erik Zackrisson. Följ oss på Podbean, Itunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna i sociala medier på #forskarpodden eller på universitetets hemsida uu.se/forskarpodden. Jag heter Åsa Malmberg och forskarpodden produceras av Uppsala universitet med musik av Markus Sjöblom.