Transkribering avsnitt 91

Transkribering av Forskarpoddens avsnitt 91: Våld i hederns namn. Åsa Malmberg intervjuar Siv-Britt Björktomta, socionom och universitetslektor på Institutionen för socialt arbete vid Uppsala universitet.

Siv-Britt Björktomta: Det man kan se, alltså det skiljer sig åt naturligtvis väldigt mycket mellan familjer och också mellan de här olika personerna. Men om man ska ta några mer generella övergripande slutsatser så är det mycket att det finns en ambivalens speciellt hos de unga. De vill ha kvar sina kontakter med familjerna. Och sina föräldrar, men de vill också ha möjlighet att kunna välja sina vänner och sina pojkvänner, flickvänner och så vidare.

Åsa Malmberg: Minst 200 000 unga i Sverige beräknas idag leva i en så kallad hederskontext. Hur väl fungerar samhällets insatser för att fånga upp och hjälpa de som far illa? Och vad mer behöver göras? Det ska nu undersökas inom ramen för ett nytt forskningsprojekt. Du lyssnar på Forskarpodden vid Uppsala universitet och det här avsnittet produceras av mig, Åsa Malmberg.

Siv-Britt Björktomta: Jag heter Siv-Britt Björktomta och jag är socionom och universitetslektor på Institutionen för socialt arbete på Uppsala universitet.

Åsa Malmberg: Och du ska inom kort lämna in en studie som du har gjort på uppdrag av regeringen. Berätta, vad handlar den om?

Siv-Britt Björktomta: Ja det är en kvalitativ studie av arbetet med att förebygga och bekämpa hedersrelaterat våld och förtryck mot personer med funktionsnedsättning. Och det handlar om att vi ska undersöka yrkesprofessionellas erfarenheter av hur de arbetar med personer med funktionsnedsättning som också då har erfarenhet av att leva i en hederskontext och den andra delen handlar om att undersöka hur vuxna eller unga med funktionsnedsättning och erfarenheter av att leva i en hederskontextuell miljö, vad är det för utsatthet de berättar om och vad har de fått för hjälp av samhället och vilka behov har de?

Åsa Malmberg: Vad är bakgrunden till att man gör den här studien nu?

Siv-Britt Björktomta: Bakgrunden är ju då ett regeringsuppdrag som då har gått till myndigheten för delaktighet så det är de som har fått ett stort uppdrag och våran studie är en del av det här uppdraget och det är jag och en forskarkollega, Helén Olsson, vid Mittuniversitetet som arbetar med den här studien. Och då handlar det ju om då att identifiera då den här målgruppens utsatthet.

Åsa Malmberg: Vet man väldigt lite om hur det är för funktionsnedsatta att leva i hedersrelaterade kontexter?

Siv-Britt Björktomta: Ja, alltså vi vet ju att både barn och unga… att ha en funktionsnedsättning kan innebära en ökad risk eller en sårbarhet för att utsättas för våld. Vi vet också att det förekommer våld, olika former av våld i hederskontext, och då tänker man då, har man då både en funktionsnedsättning och lever i en miljö där det finns hedersnormer och hedersrelaterat våld och förtryck så är ju då risken att man utsätts för våld kanske då högre och då behöver vi titta på: hur jobbar man med de yrkesverksamma som möter de här målgrupperna, hur jobbar de, vad har de för kunskap, vad har de för behov av metoder, vad saknar de och så vidare. Och sen så då behöver vi också då för att få veta hur de, jag kallar dem för brukare, men alltså målgruppen själva då personerna då som lever i de här sammanhangen, vad har de för behov, vad behöver de för hjälp av samhället?

Åsa Malmberg: Hur har ni då gjort studien? Hur har ni gått tillväga?

Siv-Britt Björktomta: Ja, alltså studien består av två olika datainsamlingar. Dels har vi väntat oss till yrkesverksamma och då handlar det om socialsekreterare och LSS-handläggare, alltså de som jobbar med funktionsnedsättning inom LSS-lagstiftningen och vi har också kontaktat yrkesverksamma som jobbar inom HVB-verksamheter, skyddade boende, öppenvården, daglig verksamhet och LSS-boende och det här då har varit verksamhet inom både offentlig och privat sektor men också inom civilsamhället för att då göra intervjuer och höra hur de arbetar.

Den andra delstudien handlar då om själva målgruppen. Alltså de som lever med har någon form av funktionsnedsättning och lever med hedersnormer. Och det handlar då om att de ska vara, nu har vi, det vi blev blev från 20 år och uppåt. Och de har då någon form av funktionsnedsättning. En del har IF, alltså intellektuella funktionsnedsättningar. Tillhör personkrets 1 inom LSS.

Åsa Malmberg: Vad betyder det?

Siv-Britt Björktomta: LSS-lagstiften riktar sig till olika kretsar och personkrets 1 är då de som har måttlig eller lindrig utvecklingsstörning, alltså någon form av intellektuella funktionsnedsättningar. Sen kan man också ha fysiska funktionsnedsättningar. Det kan vara ADHD, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, autism och så vidare. Och sen har vi också intervjuat personer inom dövvärlden, alltså döva och dövblinda.

Åsa Malmberg: När kommer resultaten att presenteras?

Siv-Britt Björktomta: Den kommer… hela rapporten att ska vara klar och presenteras till regeringen i mars 2025.

Åsa Malmberg: Är tanken då att det ska leda till nya riktlinjer eller vet du någonting om syftet från…

Siv-Britt Björktomta: Från regeringens sida? Ja, alltså det handlar ju då om att regeringen vill få in kunskap och veta hur det ser ut för den gruppen och vad som behövs för att de yrkesverksamma ska kunna utveckla arbetet. Så det handlar om att ta fram metoder, det ena, men också det här kunskapsunderlaget helt enkelt.

Åsa Malmberg: Vad vet man om den här gruppen när det gäller hedersrelaterade kontexter?

Siv-Britt Björktomta: Just när det gäller gruppen personer med funktionsnedsättning så finns det väldigt lite dokumenterat eller forskning kring den gruppen och heder. Det börjar komma lite gärna nu, men det är därför den här studien görs. Vi behöver få veta mer hur har den här gruppen eftersom vi då vet tidigare att personer med någon form av funktionsnedsättning har en större sårbarhet eller risk för att utsättas för våld.

Åsa Malmberg: Du har länge studerat just hedersrelaterat våld och förtryck. Vad utmärker en hederskultur?

Siv-Britt Björktomta: Ja, jag har hållit på med de här frågorna sedan 2002. Faktiskt samma år som Fadime blev skjuten till döds här i Uppsala. Jag brukar inte prata om hederskultur utan pratar hellre om en hederskontext eller hedersbaserade värdesystem.

För mig blir hederskultur, begreppet hedersrelaterat våld och förtryck blir trubbigt och också klumpigt. Och hederskultur ger mig association till något fast och stadigt som man då kan liksom ta tag i och lyfta bort. Jag tänker att det här är ett område som är mycket mer komplext och där liksom det går i många olika delar av familjelivet. Vardagen, religion, kultur, samhället som gör att det inte är så enkelt att bara krossa hederskulturen som en del pratar om.

Jag tänker att… men det som ändå… om man nu ska ändå på något sätt prata om kännetecken, för det finns ju också i det här, så är det här sammanhanget samhällen där hedern spelar en nyckelroll och det handlar då om att upprätthålla patriarkala normer och värderingar i en familj eller då i ett större kollektiv och det här kollektivet är ju oftast också då kulturellt och etniskt präglat, det är inte vem som helst i det svenska samhället eller i Sverige. I de här sammanhangen då har män tolkningsrätt eftersom då de har det sociala kapitalet i sitt förfogande, hedern då är kopplat till regleringen av kvinnor sexualitet och det är också sammanhang där manlig auktoritet betonas och stor vikt läggs också då vid kvinnor och barns lydnad. Det som är viktigt att tänka på är att hedern omfattar inte bara individens eget värde och självkänsla utan också hela familjens värde. Och i de här sammanhangen blir kvinnors och döttrars kyskhet och lydnad en symbol för hela familjen. Och familjens heder, det vill säga ett gott rykte. Och det är alltså då viktigt vad andra tycker och tänker om familjen. Det är också ett kännetecken i det här. Och då om någon i familjen vill göra något som går emot familjens regler, till exempel att själv bestämma vad den vill studera eller vem hen vill vara tillsammans med, så påverkas ju hela familjen. En familjemedlems val av partner eller vilken sexualitet man vill ha om man vill vara gay, lesbisk eller bisexuell eller heterosexuell blir också då något som rör hela familjen. För heteronormen, och det här är ett annat kännetecken då, är extremt stark inom den här hederskontexten. Och det här gör ju då att även hbtq-personer då kan vara särskilt utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck. Så konkret handlar det om att individen inte får bestämma själv över mycket av det som många av oss tar för självklart och förgivet att kunna få välja själv vilka kläder du vill ha, vilka vänner du vill umgås med, vilka fritidsintressen du vill ha, vilken partner du vill ha, vilken sexualitet du känner att du vill utöva och så småningom också kanske även vilken partner du vill gifta dig med.

Åsa Malmberg: Hur mycket spelar religion in då?

Siv-Britt Björktomta: Religion spelar en stor roll i och med att den också kan legitimera de här hedersnormerna. Alltså oskulden, oskuldsnormen, heteronormativiteten, manlig överordning. Religion är ju en patriarkal struktur. Och det spelar ju ingen roll om det är inom kristendomen eller inom islam. Jag har mött båda delarna i familjer som då lever med hedersrelaterat våld och förtryck.

Åsa Malmberg: Hur vanligt skulle du säga att det här är i Sverige?

Siv-Britt Björktomta: Ja, alltså det finns inga exakta siffror på hur många i Sverige som lever med hedersrelaterat våld och förtryck. Man har gjort uppskattningar men det är svårt eftersom den här... Som jag nämnde tidigare, det här är inget fast begrepp utan det är rörligt och då är också gränserna och avgränsningarna till annan form av våld och förtryck svårt att göra. Men man brukar, de studier som har gjort de uppskattningar som pekar på att minst 200 000 unga i Sverige lever i en så kallad hederskontext. Men där menar många då att mörkertalet är stort.

Åsa Malmberg: Och det gäller både män och kvinnor då?

Siv-Britt Björktomta: Då gäller det både män och kvinnor. Men då kan man också komma ihåg att alla av de här 200 000 kanske inte riskeras att bli mördade av sina föräldrar. Men mörkertalet är som sagt stort. Och risken finns där.

Åsa Malmberg: Det här kontrollerandet det sker väl lite som du var inne på lite grann på en skala också. Det är från mindre kommentarer till kanske...

Siv-Britt Björktomta: Ja, jag brukar likna det vid någon slags kontinuum. Tanken då, där man har de här familjerna då med hederskontext som jag nämnde tidigare med patriarkala strukturer och starkt oskuldskrav och så vidare, lydnad för kvinnor och barn och kyskhetsnorm och så vidare. Sen har man då, ungdomarna då börjar bryta mot de här för det vill man göra som ung, man är nyfiken man vill ut, man vill vidga sina videor och så vidare. Så kan det då öka kontrollen och så vidare och det kan gå över till grövre våld. Vi har också exempel på mord, hedersmord men också så kallat balkongmord, bortförande mot sin egen vilja till familjernas hemländer finns ju också, tvångsäktenskap och så vidare.

Åsa Malmberg: Hur går din forskning till när du studerar det här?

Siv-Britt Björktomta: Ja min forskning har ju koncentrerat sig mycket på framförallt tjejerna hittills. Nu har jag också gjort intervjuer med vuxna och även med män i den här senaste studien för myndigheten för delaktighet. Det jag gjort tidigare… och mina kontakter med de här personerna har oftast gått genom, åtminstone de som är yngre genom några yrkesverksamma genom ungdomsmottagning, socialtjänsten, skyddade boenden. För att jag tänker att ska man prata om så här svåra frågor, det handlar om unga personer som är i utsatta livssituationer, en del lever med hot, kontroll, de har varit med om ganska mycket, de behöver ha ett hållande omkring och jag som forskare behöver hålla mig till min roll som forskare, jag ska inte gå in som terapeut, som behandlare, psykolog eller någonting liknande utan att jag ska vara forskare. Och då gäller det att jag ska kunna våga och kunna ställa de här frågorna omkring det. Hur har du det? Hur känns det? Och kunna gå lite djupare i hur deras upplevelse av att leva med de här förtrycket och de här normerna då. Då måste jag veta att, för det här väcker ju mycket naturligtvis hos den enskilde personen och en ung person. Och med kvalitativa intervjuer vet man aldrig vad som händer egentligen i den här intervjusituationen.

Då måste jag veta att ja, när jag har slutat forskningsintervjun, då finns det någon kvar för den här personen som hon... eller han kan prata med och där den kan också följa upp så att det finns ett hållande omkring det. Det har varit väldigt viktigt för mig.

Åsa Malmberg: Vad berättar de här personerna du har intervjuat?

Siv-Britt Björktomta: Ja, de berättar… Det som är är ju mycket, det man kan se, alltså det skiljer sig åt naturligtvis väldigt mycket mellan familjer och också mellan de här olika personerna. Men om man ska ta några mer generella övergripande slutsatser så är det mycket att det finns en ambivalens, speciellt hos de unga. De vill ha kvar sina kontakter med familjerna och sina föräldrar, men de vill också ha möjlighet att kunna välja sina vänner och sina pojkvänner, flickvänner och så vidare och där finns en ambivalens. Sen finns det också, om det här då inte är möjligt, för det är det de oftast har berättat då, många har fått lämna sina familjer och bryta med dem och också lever skyddat.

Åsa Malmberg: Det måste vara ett jättesvårt liv.

Siv-Britt Björktomta: Det är jättetufft dels att kunna leva skydd du måste kunna bryta med dina vänner, din geografiska hemmiljö, din hemstad, allihopa skaffar ett nytt namn, en ny livshistoria, hela tiden vara ständigt rädd för att kunna bli upptäckt igen. Det är klart att de mår dåligt.

Många av dem har en psykisk ohälsa, sömnsvårigheter, depression. Jag har också mött flera som har PTSD, alltså diagnostiserade med det, på grund av att de har vuxit upp med de här svåra hemförhållandena. En del kan man ju också räkna med som har rent dysfunktionella familjer där det förekommer mycket våld och hot och försummelse av olika slag.

Åsa Malmberg: Vad är utmärkande för familjer där hedersrelaterat våld och förtryck förekommer?

Siv-Britt Björktomta: Ja, alltså som alla familjer så är det ju variationer. Det är en stor skillnad och det märker ju mer ju fler familjer och personer som jag träffar att det är en väldigt stor variation. Men om man då talar om en typisk bild eller en idealbild så är ju den här patriarkala familjeorganiseringen som jag pratade om tidigare.

Alltså faderns lag är order och det innebär inte att kvinnorna saknar makt men att det ofta är utifrån ålder familjeorganiseringen är också då könsuppdelad. Sen kan man också se att det finns i vissa familjer det vi räknar inom socialt arbete mer som dysfunktionella familjer. Alltså det finns en allmän oro, försummelse både fysisk och emotionell försummelse.

Det kan vara våld, det kan förekomma kriminalitet, droger. Skilsmässa och så vidare. Men det kan också vara familjer som har mer en akademisk utbildning där det inte förekommer fysiskt våld men det finns de här hedersnormerna och är det då en strängt religiös familj så kan det också då vara det överskuggande var den här heteronormen då och är det så då att något av barnet då uttrycker att man har en annan sexuell läggning så blir det någonting väldigt stort i den familjen även om man då inte använder fysiskt våld.

Åsa Malmberg: Men det blir gräl och...

Siv-Britt Björktomta: Gräl och man kanske till och med förskjuter barnet och säger att du finns inte längre för mig. Och det också ett väldigt hård ett hårt straff att bli utesluten ur sin familj och familjegemenskap.

Åsa Malmberg: Hur kan samhället hjälpa barn och unga som far illa av hedersförtryck?

Siv-Britt Björktomta: Det är en bra fråga och inte så enkel att besvara. Jag ska försöka. Jag tänker att här måste man jobba på många olika nivåer och i olika dimensioner. Du måste jobba förebyggande framförallt med familjerna, men du måste ju också jobba med skyddet. De barn och unga som lever med våld, de måste få skydd och hjälp av samhället att undkomma det och där måste samhället bygga upp skyddet men också eftervården. Vad händer sen när man har lämnat familjerna?

När det gäller det förebyggande arbetet då måste man tänka det här är återigen att tänka att vi ska inte jobba mer eller hur ska vi kunna jobba och förebygga hedersrelaterat våld och förtryck. Det blir jättestort och klumpigt och då tänker jag… har jag brutit ner det och tänker, om du nu jobbar som BVC-sköterska är det på barnavårdscentralen, då träffar du föräldrar. Du kanske träffar föräldrar eller ett par som väntar sitt första barn. Och vad är det då utifrån att du tänker att det här handlar om normer kring kön, kring föräldraskap sin sexualitet. Vad är det då man behöver prata med de här föräldrarna om? Jag tänker att man kan lägga in det i det dagliga, ordinarie arbetet man har med föräldragrupper. Där borde man jobba mer med det och ha en medvetenhet kring de här frågorna. Vad är det du vill ge ditt barn? Vilket liv är det du vill skapa för ditt barn och din familj? Du har flytt eller emigrerat till Sverige. Du har lämnat ditt hemland, din familj, din släkt… mycket av det. Vad är det du vill ta med dig av det gamla? Vad är det du vill ge och ta till dig av det nya i samhället?

Och du har också lagstiftning i Sverige, det finns vissa saker som är tillåtna i Sverige, det finns också vissa saker som inte är tillåtna i Sverige, till exempel att använda aga och våld vid barnuppfostrande är inte tillåtet i Sverige. Hur gör du då som förälder när du vill fostra ditt barn?

Åsa Malmberg: Men hur mycket handlar det om rädsla också från att man har fördomar mot det svenska samhället?

Siv-Britt Björktomta: Det klart att det spelar in och där tror jag också att man behöver ha den här kommunikationen och samtalet kring vad är ett gott föräldraskap? Vad är det barn behöver? Och vi vet att det finns vissa generella och universella saker som ett barn behöver för att kunna växa upp. Och där spelar varken hudfärg, religion eller språk eller kultur in. Barn behöver en trygg bas, barn behöver kärlek, omtanke, uppmärksamhet och känna och få bekräftelse att man är någon värd i livet för att kunna växa upp. I livet. Man behöver ha längre fram i livet behöver man ha en fullgod skolgång. Det är också en väldigt viktig del i ett förebyggande arbete.

Åsa Malmberg: Där man också kan fånga upp barn som kanske man är rädd för att ska riskera och råka illa ut.

Siv-Britt Björktomta: Absolut.

Åsa Malmberg: Och vad kan de göra då? Kan man säga någonting rent konkret? Vad de skulle kunna göra?

Siv-Britt Björktomta: På BVC?

Åsa Malmberg: Ja, BVC eller skola eller så.

Siv-Britt Björktomta: Alltså jag tänker, de här frågorna det det handlar om i en hederskontext är ju saker som läggs i den här första socialisationen. Det handlar om normer kring kön, sexualitet, familjefrågor och så vidare. De brukar räknas som ganska trögrörliga över livsspannet.

Sen brukar man prata om att det finns två fönster där man kan ändra sig och det är liksom framförallt då kanske när man väntar sitt första barn. Då väcks tanken kring vad har jag med mig, vad vill jag ge till det här nya livet och då spelar det ju också in om föräldrarna har valt varandra själva eller om man är tvångsgifta med varandra. Det här finns ju också en extra knorr eller knut att jobba med på BVC och MVC tänker jag i föräldrautbildningar och när det gäller hederskontext och så vidare.

Det andra fönstret man brukar prata om, där man kan vara lite mer öppen inför förändringar, det är ju under ungdomstiden. Och här har ju både skola men också ungdomsmottagningen en stor roll. Så där tänker jag också att man borde satsa mer på. När det gäller förebyggande arbetet i dem. Och då ska det in i den ordinarie verksamheten. Inte några extra projekt som kommer och går, utan det här ska det in i ordinarie verksamhet att det är så. De här sakerna måste vi jobba med för det här handlar om demokrati. Det här handlar om mänskliga rättigheter, om barnkonventionen, att kunna få rätten att välja sitt liv och rätten till sin egen kropp.

Åsa Malmberg: What Works heter ett forskningsprojekt som du arbetar med och där ska ni titta på just förebyggande insatser för barn och unga som riskerar att fara dåligt eller fara illa. Vad går det här projektet rent konkret ut på?

Siv-Britt Björktomta: Det här är ett sexårigt projekt som vi startar här nu i höst som vår professor Pia Tham är forskningsledare för och ligger på Institutionen för socialt arbete och det är finansierat av Forte. Och vi jobbar tillsammans med socialtjänsten, socialförvaltningen i Uppsala kommun och det handlar om att tidigt fånga upp barn och unga som riskerar att fara illa. Det handlar om kunskap och metodutveckling i samverkan med socialtjänst, skola, polis, BVC och också då brukarna och det är då barn och unga men även föräldrar.

Åsa Malmberg: Och vad är din del i projektet?

Siv-Britt Björktomta: Min del… jag är då forskningsledare för delprojekt fyra då som handlar om förebyggande och tidiga insatser om hedersrelaterat våld och där kommer vi titta på hur socialtjänsten bedömer och kategoriserar hedersrelaterat våld kontra vanligt våld i orosanmälningar man får in på barn. Och också se hur deras arbetssätt kan utvecklas och också hur de arbetar med familjerna. Vi måste jobba med familjerna också.

Åsa Malmberg: Ja för det är ju hela släkten ibland som är engagerad i.

Siv-Britt Björktomta: Ja precis och det räcker inte att lyfta ut de unga ur familjen. Det måste vi göra i de fall de riskerar att utsättas för våld.

Men sen måste vi också jobba med familjerna och släkterna för att de ska kunna hitta någon nivå där man kan leva tillsammans

Åsa Malmberg: Ja för då behöver man ju inte bryta med sin familj utan då har man kvar.

Siv-Britt Björktomta: Ja eller också kanske man måste bryta med familjerna men att man har att det inte finns något hot kvar om man kanske kan ha kontakt på något sätt. Det här finns, det kan vara variera över familjerna. Det är mina erfarenheter om det jag har sett hittills.

Åsa Malmberg: Hur kommer ni att arbeta i projektet?

Siv-Britt Björktomta: Ja de här olika projekten kommer ju vara olika. Några jobbar med BVC och socialtjänsten i Gottsunda till exempel med föräldrastöd. Sen har vi två skolprojekt på mellanstadiet och i högstadiet. Och mitt projekt jobbar då med socialtjänsten då i framförallt i deras team. De har ett som heter HRV-teamet som jobbar specifikt med hedersrelaterat våld. Så det blir dokumentstudier, intervjuer och även etnografiska studier och enkäter.

Åsa Malmberg: Vilka kommer ni att intervjua?

Siv-Britt Björktomta: Vi kommer att intervjua både socialsekreterare i mitt projekt. Men också de unga själva som är placerade i socialtjänsten. Och vi kommer också försöka få tag på och intervjua föräldrarna. För det är jag väldigt intresserad av att höra deras synsätt och vad de tycker om socialtjänstens insatser.

Åsa Malmberg: Vilka är utmaningarna då? Om man ser på din del i projektet?

Siv-Britt Björktomta: Ja alltså det är ju svårt att se som sagt. Det här är ju komplext. Men jag tänker att vi forskare tillsammans med de som jobbar i socialtjänsten kan se vilka är riskerna, vilka framgångsfaktorer kan vi se i det arbetet de gör. Och utifrån det fortsätta att utveckla metoder för de här frågorna. Sen är det ju så många saker som spelar in inom socialt arbete vad som går bra eller inte. Det är ju inte bara socialtjänsten som gör någonting. Det är inte som att man ger en medicin och man vet att det är den här medicinen som gör att man blir frisk. Socialtjänsten det kan ju vara att hon träffar en kille en tjej som hon blir kär i och så blir allting jättebra eller så vidare. Eller också blir man sjuk och så blir det ännu svårare. Så att det här finns så många saker som är yttre faktorer som inte socialtjänsten kan rå på. Så det är ju väldigt svårt att mäta vad som är framgång, what works, i socialt arbete

Åsa Malmberg: Vad är det ni vill uppnå med projektet?

Siv-Britt Björktomta: Ja, What Works handlar ju då om i vilken utsträckning så når de metoder som socialtjänsten använder då i utredning men också i skolan. Hur når de sina mål? Och det här kommer vi då undersöka både ur klienternas synvinkel men också ur de professionellas perspektiv. En annan fråga är ju då om hur kan arbetet utvecklas och hur kan då också kunskapen från de här olika delprojekten implementeras i verksamheten, alltså skolan och socialtjänst, för att få en långsiktig kunskapsutveckling.

Åsa Malmberg: Men syftet är alltså att kunna hitta metoder för att hjälpa?

Siv-Britt Björktomta: Syftet är att utveckla socialtjänstens arbetssätt inom de här områdena och se hur man kan förbättra det.

Åsa Malmberg: Vad vet man idag fungerar för att hjälpa barn i den här situationen?

Siv-Britt Björktomta: I den här situationen, då tänker du på hedersrelaterat ögonförtryck?

Åsa Malmberg: Ja eller barn som far illa för det kanske är lite lika ibland.

Siv-Britt Björktomta: Ja, så kan man väl säga det delvis i det här. Alltså det man tänker när det gäller förebyggande så är det ju en fullgod skolgång. Det är ju liksom den som är den säkraste som jag sa så är svårt så kan det ju vara flera saker. Men att ha ett fullgott gymnasiebetyg är en bas som alla barn och ungdomar behöver.

Åsa Malmberg: Så det är viktigt att satsa på skolan?

Siv-Britt Björktomta: Det är viktigt att satsa på skolan och där finns det ju också, där spelar ju hemmiljön in att man ska orka gå i skolan för många av de tjejerna och ungdomarna som jag möter inom skolan som lever i en hederskontext de har inte en fullgod skolgång.

De har inte klarat av att orka att gå i skolan. De kanske tvingas att vara hemma och ta hand om syskonbarn eller yngre syskon som tar för mycket… och gör hushållsgöra mål som gör att de inte hinner med skolan helt enkelt.

Åsa Malmberg: Du som forskare, du har ju forskat på det här jättelänge och du har ju hittills mest koncentrerat dig på tjejerna. Finns det andra delar av det här som du skulle vilja undersöka mer?

Siv-Britt Björktomta: Ja absolut är det ju det här är ju ett komplext område men jag tänker dels är det väl familjerna, att titta lite gärna på föräldrarna utifrån dem deras synpunkter och erfarenheter av det. Sen tycker jag skulle det vara också intressant att kunna lyfta blicken lite gärna och se och göra en jämförande studie på nordisk nivå utifrån våra grannländer Och se hur de har jobbat. Jag vet ju, jag har kontakter med forskare både i Norge, Danmark och Finland och ser att de jobbar på lite olika sätt och det skulle vara intressant att få dokumentera och se på det på ett annat sätt.

Åsa Malmberg: Lycka till med det och tack för att du kom hit.

Siv-Britt Björktomta: Tack ska du ha.

Du har lyssnat på Forskarpodden med forskaren Siv-Britt Björktomta. Följ oss på Podbean, iTunes, Spotify eller andra poddläsare. Kontakta oss gärna i sociala medier på hashtag Forskarpodden eller på universitetets webbsida uu.se/forskarpodden. Jag heter Åsa Malmberg och Forskarpodden produceras av Uppsala universitet med musik av Markus Sjöblom.