Från Vasaskeppet till kalla fall: Hon ger spåren nytt liv

När Marie Allen började läsa molekylärbiologi i Uppsala var kriminalteknisk DNA-analys fortfarande ett ungt forskningsfält. I dag, nära fyrtio år senare, leder hon utvecklingen av metoder som gör det möjligt att analysera DNA där andra ser tomrum.

Intresset väcktes under studietiden när en föreläsare berättade om kriminaltekniska DNA-analyser som genomfördes i USA.

– Jag kom in på det spåret när jag läste min grundutbildning här i Uppsala. Det kom en föreläsare som hade varit i USA som postdoktor och när han berättade om kriminaltekniska DNA-analyser blev jag väldigt fascinerad. Det var också den forskaren som jag senare blev doktorand hos, berättar Marie Allen.

Sedan dess har utvecklingen gått med rasande fart – men alltid med försiktighet.

– Det vi kan göra i dag med molekylärbiologiska tekniker kunde jag inte ens i min vildaste fantasi tro att vi skulle kunna göra när jag började inom området. Utvecklingen har gått mycket snabbt framåt. Samtidigt kan man inte vara snabb inom forensiken. Metoderna ska användas som vetenskapliga bevis för att fria eller fälla i domstol, och då måste de vara väl utvärderade.

Från synliga blodspår till osynliga hudceller

Den största revolutionen i fältet kom med PCR-tekniken som gör det möjligt att kopiera upp mycket små mängder DNA till dess att de går att analysera. Förändringen var dramatisk: från stora synliga blodfläckar till ett fåtal osynliga hudceller.

– Tidigare var man tvungen att ha en blod- eller salivfläck i samma storlek som en femkrona. I dag kan vi titta på kontaktspår, alltså lämningar av hudceller som vi tappar när vi rör vid något.

Nu står rättsgenetiken inför nästa tekniksprång. Det som kallas nästa generations sekvensering, NGS, håller på att omvandla forskningsfältet ännu en gång. Tekniken gör det möjligt att analysera hundratals eller tusentals genetiska markörer samtidigt och därmed få information även från mycket utmanande prover.

– Tidigare behövde man bestämma i förväg vilken analys som passade provet och dess kvalitet bäst. Med NGS börjar vi få ett allt-i-ett-system där man analyserar provet och ser vad man får. Fungerar rutinmarkörerna – bra. Om inte, kanske kortare fragment av kärn-DNA fungerar. Om inte det heller fungerar, kan vi titta på mitokondrie-DNA. Vi kan på detta sätt få ut information på många olika nivåer i en och samma analys.

Historiska gåtor gynnar framtidens kriminalteknik

En central del av forskningen sker långt från dagens brottsplatser, i historiska material. Ett av de största projekten har handlat om människorna som dog ombord på regalskeppet Vasa, vars skelett låg i vatten i över tre sekel. På uppdrag av Vasamuseet har Marie och hennes grupp hjälpt till att få fram information om utseende, kön och egenskaper hos de personerna.

– De historiska proven är ofta mycket mer utmanande än kriminaltekniska spår. Det är därför vi jobbar så mycket med historiska analyser. Frågeställningarna är spännande i sig, men huvudsyftet är att få fram metoder som fungerar på de materialen – för då kommer metoderna också att fungera på forensiska spår.

Arbetet med Vasaskeppet har visat hur mycket information som faktiskt kan finnas kvar i form av DNA, även efter flera hundra år, och vad som går att få fram. Forskarna kunde rekonstruera hår- och ögonfärg och genetiska sjukdomsrisker – och till och med genetiska varianter kopplade till smak.

– Idag kan vi få fram det vi vill få fram, så att säga. Vi kunde exempelvis se att de flesta var blonda och blåögda, men också att två personer hade fått fel kön vid rekonstruktionerna av ansikten. Nu fick Gustav, som han kallades, bli Gertrud i stället, och Ylva fick bli Yngve. Och vi kunde till exempel se att en individ sannolikt inte gillade koriander.

Koriander?

– Precis, Gertrud tyckte sannolikt inte om koriander. Det är endast en så kallad SNP (Single Nucleotide Polymorphism, ofta uttalat ”snipp”), en genvariant, som avgör om du gillar koriander eller inte, vilket 10 till 20 procent inte gör, säger Marie Allen.

Faktum är att denna metodutveckling – att kunna hitta egenskaper och utseende utifrån väldigt gammalt material – får direkt betydelse för moderna brottsutredningar.

– När inget annat fungerar kan vi ofta använda mitokondrie-DNA. Vi har upp till tusen kopior per cell, jämfört med två kopior av kärn-DNA. Det är en ren mängdfråga som gör att det fungerar oftare på svåra prover och att vi idag, när utredare ber oss försöka igen, kan få fram sådan information som vi inte kunde på 90-talet.

Flera uppmärksammade rättsfall

Ett av de mest uppmärksammade fallen där metoderna gjorde skillnad var mordet på tioåriga Helén Nilsson i mars 1989.

– Vi analyserade mitokondrie-DNA i flera hårstrån som hittades på Helén. Då kunde vi utesluta två misstänkta som var häktade en period och i stället koppla ett hår till Ulf Olsson, som sedan dömdes 2005. Bevisvärdet för mitokondrie-DNA är sällan högt i sig, men det fungerar som ett indicium tillsammans med annan bevisning.

Sedan har Marie Allens forskargrupp också varit inblandad i det som brukar kallas världens största mordutredning, den av mordet på Olof Palme 1986. Där har man arbetat med DNA-spår kopplade till mordet, bland annat från en walkie-talkie som hittades inte långt från mordplatsen några dagar efteråt.

– Vi har mitokondrie-DNA-profiler, och delar av kärn-DNA-profiler, från personer som inte är några av dem som vi vet hanterat walkie-talkien efter att den hittades. Vi hoppas kunna göra ytterligare analyser och få mer information – kanske spaningsinformation om utseende eller ursprung, berättar Marie.

Mot en spännande framtid

Framåt ser Marie Allen hur NGS blir standard och hur single-cell-teknik kan lösa en av rättsgenetikens största utmaningar: blandade DNA-spår från flera personer.

– Kan man analysera och separera celler en och en har man inte längre ett problem med blandningar. Då ser man hur många celler som matchar en viss person, och hur många som matchar en annan. Det ger en mängdfördelning av olika bidrag och kommer att vara till stor hjälp.

Efter nästan fyra decennier i fältet drivs Marie Allen fortfarande av samma nyfikenhet som väcktes under studietiden. Varje tekniskt genombrott flyttar fram gränsen för vad som går att göra. Ibland räcker ett enda litet hårstrå för att en gammal berättelse äntligen ska få ett slut.

Robin Widing